Etikettarkiv: Loppis

Vad är ett bibliotek?

Åkte ner till Sjöbo bibliotek för att låna ett par romaner av Moa Martinsson. De både fanns och fanns inne.

Lite förvånad blir jag, varje gång.

För det är många böcker som varken finns inne eller ens finns på biblioteket, numera. Same procedure as last year? Same procedure as every year! så att säga.

När jag nu var nere på biblioteket så stod där – ännu en gång – för ännu ett år – ett några meter långt bokbord med biblioteksböcker till försäljning. Som en annan loppis!

Ett bibliotek ska köpa in, förvara = bevara och låna ut böcker, enligt min enkla mening. Inte sälja ut beståndet! Hur många böcker kan ett bibliotek sälja innan det inte längre förtjänar benämningen bibliotek?

Följande krönika skrevs för rätt många år sen nu. Den är aktuell fortfarande, minst lika mycket idag som då.

Tyvärr. Tyvärr!

_____________________________________________________________

Plötsligt kan jag sitta hemma vid datorn, koppla in mej på internet (adress: http://opac.sjobo.se/) och se vilka böcker som finns tillgängliga på huvudbiblioteket i Sjöbo och biblioteksfilialerna i kommunen. (Observera ordet ”tillgängliga”! Återkommer till detta…)

En av bokhyllorna i vårt eget bibliotek.

Biblioteket har alltså lagt ut sin katalog på ”nätet”. Ännu så länge kan man inte låna/lägga undan en bok per dator men senare i höst så ska det gå det också. Ännu så länge kan man inte heller, såvitt jag förstår, knappa sej vidare till biblioteket i Malmö ifall boken inte skulle vara (här kommer ordet igen) tillgänglig i Sjöbo, men det är nog bara en tidsfråga.

Bekvämt och bra. Det gladde mej verkligen, men säg den glädje som varar…

Vid många av de biblioteksböcker som intresserar mej har Sjöbo bibliotek skrivit följande: ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga”.

Detta, har jag inhämtat, kan ha tre förklaringar: 1) Boken har kasserats för att den blivit gammal och sliten, 2) Boken är stulen, 3) Bibliotekspersonalen har bedömt att boken är en hyllvärmare – har inte lånats på ett antal år – och har därför gjort sej av med = sålt boken.

Det sistnämnda är skandal!

Ännu argare blir jag när jag åker ner till biblioteket i Sjöbo och ser bokbordet: nu pågår en ny utförsäljning av bibliotekets bokbestånd. Pris: en femma per bok. När jag med ojämna mellanrum tagit upp den skandalösa bokförsäljningen med bibliotekspersonalen så har man alltid ett ordrikt försvar till muns:

Böckerna tar plats, ingen läser dom ju, det blir alldeles för dyrt att hyra ett lagerutrymme för gamla böcker och då ska ju personalen gå och hämta böckerna i lagret – det har man inte tid och råd med.

Skorna skaver och samvetet gnager, förstår jag. Biblioteket försvarar sin sjuka moster.

Varken bibliotekarierna eller jag har en aning om vilka författare och/eller böcker som kommer att vara viktiga och väsentliga om 20-15-10 eller ens 5 år. Den som kan veta det är möjligen Gud men han jobbar väl inte på biblioteket i Sjöbo?

Har ni problem med utrymme, brukar jag säga till bibliotekarierna, så deponera böckerna hemma hos mej. Sen kan låntagarna slå mej en signal.

Att sälja ut Sjöbos och Sveriges bokbestånd är och förblir en skandal och ett brott gränsande till stöld och häleri. (Förlag och författare har faktiskt sålt sina böcker till biblioteken för att Sveriges invånare ska kunna låna böckerna. Är det då lagligt – rent juridiskt – att sälja böckerna? I vilket fall är det omoraliskt.)

En av deckarhyllorna (den danska,  norska och finska) i vårt eget bibliotek. 

Motstånd mot ovanstående kan man göra på flera sätt. Så fort man på en bibliotekshylla upptäcker en bok som har stått där länge eller är för ”gammal” – låna den! Struntsamma vilken bok! Struntsamma om du ska läsa boken eller inte! Låna den – så boken kommer med i utlåningsstatistiken.

Om du letar i bibliotekskatalogen och får syn på det oförskämda meddelandet ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga” – beställ boken! Återigen: struntsamma vilket bok och om du tänker läsa den eller inte!

Detta kostar ingenting för låntagaren. Däremot är det knappast gratis för kommunen/biblioteket. Det kan vara ett bra sätt att påpeka att det – lika väl som att hyra en lokal för ”lagerböcker” – kostar pengar att beställa böcker från länsbiblioteket i Malmö, UB i Lund, KB i Stockholm, bibliotek i övriga Sverige och faktiskt övriga världen.

Bibliotekarien i Sjöbo måste alltså beställa boken per dator eller post. En bibliotekarie i t ex Malmö måste läsa beställningen och hämta boken, packa och skicka till Sjöbo. Där bibliotekarien tar emot boken, skriver och skickar ett kort till dej och meddelar att den kommit.

Skulle detta bli billigare och ta mindre tid? Handlar det om något annat än att flytta kostnader och tid från ett konto till ett annat, från en kommun till en annan?

Senast har biblioteket också börja sälja ut sina tidskrifter. Ännu värre. Till formen är tidskrifter och böcker likvärdiga i mina ögon (innehållet kan vara lika bra och väsentligt eller lika dåligt.) Problemet är att tidskrifter går inte att beställa från ett annat bibliotek. Sålt är för evigt förkommet.

Extra sur blir jag förstås när jag märker att Sjöbo bibliotek gallrat bort några av av mina böcker. Bl a ”Invandrad musik” – fortfarande den enda boken som skrivits om detta ämne i Sverige. Personligen tycker jag att biblioteken i Sjöbo kommun har behov av så många böcker som möjligt om invandrare och kultur.

Men jag är i gott sällskap. Bland de svenska författare vars böcker gallrats bort från Sjöbo bibliotek kan nämnas Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Till sist:

Om det nu skulle vara en så bra idé att sälja ut de delar av kommunens kulturinköp som blivit inaktuella för att kommuninvånarna inte visar intresse för dem, så varför inte börja sälja ut konsten också? En trappa ner i biblioteket, brevid utställningshallen, hänger ett konstverk lite i skymundan. Kan inte vara många som tittar på det, så skulle inte jag kunna få köpa konstverket? För en hundring…

(Krönika i Ystads Allehanda 2000)

Ännu en bokhylla i hemmabiblioteket. Snapshots: Bengt Eriksson.

PS. Numera, alltså år 2011, tar bibliotek betalt för bokbeställningar: 10 kronor per bok.

Annonser

Sommar i Ystad: Wihlborg och Johansson

Gerhard Wihlborg / Michael Johansson
Ystads konstmuseum t o m 4/9

Ingen vågad gissning att det blir publikrusning till Ystads konstmuseum i sommar! Museet fyller 75 år och firar med att visa målningar av Gerhard Wihlborg, traktens son. Den meste österlenmålaren, så kan Wihlborg kallas. Kanske är han till och med den främste?

Gerhard Wihlborg (1897-1982) bodde vintertid i Ystad och under sommarhalvåret på födelsegården Grimshög utanför Löderup. Han förblev Österlen trogen livet igenom, också som konstnär.

”Självporträtt”, olja på duk, 1927 (Ystads konstmuseum). Foto: Hans Permbo.

Sommarens utställning innehåller flera självporträtt och andra porträttmålningar, särskilt av hans mor.

Wihlborg målade gårds- och byamotiv, arbetet på fälten och i hemmet, folkliv och traditioner. Han dokumenterade det sydösterlenska landskapet som landskap och målade stadsmotiv från Ystad. Här finns även stilleben.

Han var modernist men blandade stilar och ismer utan att ansluta sig till en särskild målarstil. I vissa målningar syns inslag av kubism, andra kan påminna om Cézanne. Ett porträtt av hans mor, försjunken i tankar mot landskapets rutmönster, känns sakral (eller naturskön).

Färgtonen är genomgående dov, nästan brun. Fast här finns också enstaka starkare färger – som röd, grön eller blå. Och nästan alltid strålar ett ljus in i eller ut ur målningarna.

Lätt att bli stående länge vid en målning och häpna över den suveräna hantverksskickligheten och detaljrikedomen i hans självporträtt från ateljén eller målningen av frälsningsarmén och de församlade byborna på Kåseberga. Ju mer man tittar, desto mer ser man också.

”Höst i Kåseberga”, olja på duk 1925 (privat ägo). Foto: Hans Permbo.

Som målningarna i
målningarna. Wihlborg samlade på allmogeföremål och ett allmogeskåp syns i bakgrunden på ett av självporträtten. ”Samma” skåp har fått en egen målning (men titta, skåpet – eller skåpen – är inte identiskt avmålade). På väggen bakom konstnären i ateljén syns också andra Wihlborg-målningar. I alla fall en av dem finns med på utställningen som en egen målning.

Gerhard Wihlborg målade föreställande men inte realistiskt. Nämnda frälsningsarmé och porträttet av mamman under lampan i köket på gården är tydliga exempel. Varje detalj visas ur den för detaljen bästa vinkeln. Wihlborg har målat med fasettögon: kökslampan ur ett perspektiv och mammans ansikte ur ett annat.

Men ibland verkar Wihlborg ha tröttnat på detaljer och noggrannhet, till exempel i målningarna av potatisplockarna och utsikten över Ystads hustak, för att istället måla mer skissartat. Slöade han till? Orkade inte jobba så hårt? Eller var tanken att öppna upp för åskådarnas fantasi?

”Majsångare i Skåne”, olja på duk, 1921 (Österlens Museum) Foto: Hans Permbo.

Det mer diffusa målarsättet kom att känneteckna honom efter cirka 1940. Vilket innebär att jag nu hunnit fram till min enda – men desto större – invändning mot utställningen på Ystads konstmuseum.

Den tidigaste målningen är daterad 1919 och den sista 1935. Gerhard Wihlborg ska också – enligt myten – ha haft sin storhetstid under 1920- och 30-talen. Tillåt mig att tvivla. Det är så fräckt mot konstnärens eftermäle – han fortsatte ju att måla i över 40 år! – att det måste bli fel.

Wihlborg var en flitig konstnär, som efterlämnade mängder med målningar av skiftande kvalitet. Det räcker med att googla på nätet för att upptäcka att han också senare kunde åstadkomma bra konst. Åtminstone en museisal av tre kunde – ja, borde – väl ha ägnats åt ett urval av Gerhard Wihlborgs konst från 1935 till -82?

På våningen ovanför får Michael Johanssons pusselkuber finna sig i att vara en kompletterande andrautställning. Det är gott så. Risken fanns att hans objekt – installationer eller skulpturer? – skulle krocka med och slås ut av målarmästaren Wihlborg.

Tvärtom uppstår ett samspråk i tid och rum.

Michael Johansson: ”Monochrome anachron”.

Det beror dels på att Michael Johansson – liksom Wihlborg samlade på allmogemöbler – bygger sina kuber med skåp, hyllor, böcker, glasföremål, väskor med mera från loppisar och vindsröjningar. Johansson – liksom Wihlborg – binder tiden och öppnar betraktarens sinnen för de människor som levt med dessa prylar.

Den här gången, när kuberna domineras av brunbeiga färger, finns också en liknande dov ton som i Wihlborgs måleri. Fast mest fantasieggande är ändå utställningens enda platsspecifika verk. Det skiljer ut sig.

Michael Johansson botaniserade bland prylar på Ystads konstmuseum och byggde en lagerhylla som täcker en av utställningsväggarna. Grejerna kunde komma från vilket kontor som helst. Man får titta noga för att märka att det här kontoret sysslar med att göra konstutställningar.

(Kvällsposten 2011)