Spirit of Malombo
Malombo Jazz Makers,
Jabula and Jazz Afrika 1966-1984
(Strut)
Min kanske största jazzfavorit på 70-talet var gruppen Jabula med sydafrikanska musiker som spelade i exil i London. Gruppens musikaliska grund bestod av Julian Bahula, trummor, och Lucky Ranku, gitarr. Ibland kunde Dudu Pukwana medverka på saxofon.
Jabula var ett politiskt jazzband, både i och bredvid musiken. I det medryckande, hoppfulla titelspåret från debutalbumet ”Jabula Happiness” (1975) sjunger den kvinnliga vokalisten Busi Mhlongo om exilmusikernas hopp och dröm: ett framtida, fritt Sydafrika. Både Jabula och Bahulas efterföljande grupp Jazz Afrika gjorde turnéer för ANC och samlade in pengar till kampen mot apartheid.
Jabulas musik är en släkting till den sydafrikanska jazz som kallas kwela och vuxit fram ur Sydafrikas typiska tin whistle-musik. Fast Jabula hade fler grundstenar. Även om andra CD:n i dubbelalbumet ”Spirit of Malombo” dokumenterar något av den bästa jazzmusik som spelades från 70- och in på 80-talet, så är nog den första CD:n ännu mer intressant – ja, faktiskt bättre.
Där kan vi höra hur musiken grundläggs av tre unga musiker från Mamelodi, ett township utanför Pretoria.
Gruppen kallades Malombo Jazz Makers eller Malombo Jazz Men. Ordet ”malombo” syftar på de traditionella trummor från folkgruppen Venda som Julian Bahula började använda när han tyckte att ett västerländskt trumset inte passade för den sydafrikanska jazzmusik han ville spela.
Övriga medlemmar var Lucky Ranku, som spelar gitarr mitt emellan jazz, rock och sydafrikanska melodislingor, och Abbey Cindi, som spelar flöjt med svävande, ljusa toner.
Mjukt och tufft, om vartannat. Jag garanterar att ni inte hört nåt liknande.
Bahula och Ranku lyckades ta sig till Storbritannien; Cindi blev kvar i Sydafrika. Dubbelalbumet avslutas med ett spår (inspelat 2007), där Julian Bahula och Abbey Cindi spelar tillsammans igen för första gången sen 70-talet.
(Lira 2015)
Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.
P B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu om vad som skulle hända…
Nyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.
Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.
Mike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).
Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.
Nicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.
Mia Couto föddes i Moçambique, där även hans romaner utspelar sig. Nej, ”Sjöjungfruns andra fot” är väl ingen deckare. Men stämning, miljö och människor känns igen från hans afro-deckare, ”Under frangipaniträdet” (1997) och ”Flamingons sista flykt ” (2002).
Alexander McCall Smith behöver ingen presentation. Hans långa romanserie om Mma Ramotswe och Damernas detektivbyrå är en svensk försäljningssuccé. Också Deon Meyer har blivit ett känt namn – fast Meyers deckare omskrivs och prisas mer än de säljer, enligt hans svenska förläggare.
Tre Deon Meyer-deckare finns på svenska: ”Död i gryningen”, ”Jägarens hjärta” och nu i år kom ”Devils Peak” (Weylers; övers: Mia Gahne).
Nunn har skrivit en pusseldeckare och polisroman med thrillerspänning, ”A beautiful place to die” (Picador), som utspelar sig 1952 på ”velden”, högslätten i Sydafrika.
Egentligen en polisroman med miljö från staden Port Harcourt i sydöstra Nigeria. Det är valtider och en lokal politiker utsätts för mordbrand.
”En blues i mars” är en roman om ett gift lärarpar, som tröttnat på varandra – och om de oanade konsekvenser som detta leder till.
Den före detta polisen Pontus Wikner har skrivit en polisroman (eller vad som kunde ha blivit en polisroman).
Peo Rask har skrivit en mängd böcker i olika genrer, de flesta utgivna på det delägda förlaget Black Island Books. ”När konsten tränger alltför nära inpå” är tredje titeln i hans kortpolisromanserie om och med kriminalkommissarien och poeten Marklund i Luleå. En personlig smakfråga om romanerna också ska kallas deckare.
Det står ”thriller” på omslaget till iranskan Nahapétians roman, men om hon skrivit en deckare – eller ens en thriller – kan diskuteras.
”Devils Peak”, sydafrikanen Deon Meyers tredje deckare på svenska, börjar med att den förre ANC-soldaten Tobela Mpayiphelis adoptivson blir skjuten till döds av rånare på en bensinmack. Det förändrar Tobela för livet (ännu en gång, kan tilläggas).
Men då protesterar – minst – 285 991 personer som gått med i Facebook-gruppen ”Fifa – Ban the annoying vuvuzela (horn) from the South-Africa world cup”. De beskriver vuvuzela som en irriterade plasttrumpet vars ljud är en bedövande blandning av ilskna elefanter, attackbin och en mistlur.
Nykolonialism, muttrade jag. Då blev vuvuzelans fiender arga. Nykolonialt, fortsatte jag. Först trummorna – nu trumpeterna! Nej, det var ironiskt. Det går förstås inte att jämföra med när plantageägarna i Amerika beslagtog afrikanska trummor eftersom de var rädda för att slavarna skulle kommunicera med instrumenten. Fast lite av samma andas åsikt är det nog ändå…
Jag kollade med några journalister i andra delar av världen: Brasilien, Japan, Colombia, USA, Cypern… Nej, svarade de. Här protesterar ingen mot vuvuzela. ”Nog ett i-världsproblem”, mejlade en tillbaks med 🙂 efter. Precis vad jag trodde – gnället kommer mest från vita västerländska fotbollsfans i teve-soffan.
Musikjournalisten Gunilla Brodrej lanserade idén att någon svensk kompositör (som Dror Feiler, Karin Rehnqvist eller Staffan Mossenmark) skulle göra musik för vuvuzela. Hon blev bönhörd direkt. Sveriges Radio P2-chefen Elle-Kari Höjeberg har redan beställt ett verk. Det ska komponeras av Håkan Lidbo och framföras i samband med finalen i fotbolls-VM.
Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.
Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.
Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.
Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.
Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.
Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).
Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…
Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man. 
Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?
I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.
Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.
Erikssons kultursidor 