Sångpoesi från en enslig fyr

Sofie Livebrant
Lighthouse Stories
(Brus & Knaster)

Förut har hon bland annat tonsatt dikter av Dan Andersson (för Sofia Karlsson), Emily Dickinson och Karin Boye (åt sig själv).

Nu fortsätter Sofie Livebrant med vad som borde vara omöjligt, nämligen att tonsätta prosa. Hon tog fragment ur Jeanette Wintersons roman ”Lighthousekeeping” och förvandlade till sång och musik.

Texterna fick styra.

Resultatet blev fåtonigt, ibland ett enda, malande ackord, men ändå så melodiskt att jag börjar sjunga med; genast i några spår, till exempel inledande ”The Sun”, eller efter ett par lyssningar, som med dragspelspumpande ”This Is Not A Love Story” och även avslutande, innerliga ”My Silver and Gold”.

Medan ”Breathe In, Breath Out” är en av några duetter, där Hal Parfitt-Murrays mörkare och Sofies ljusare röst blandas exakt i ton och färg. Ibland kan Sofie också dubblera sin sång, högst effektivt.

Sofie Livebrant sjunger djupt inifrån romanen. Vackrare, säkrare och bättre än någonsin.

Det låter verkligen som sångpoesi från en enslig fyr i Skottland. Främst Hal Parfitt-Murray, gitarr/fiol, och Nikolaj Busk, dragspel/piano/orgel, men även Johan Lindström, allt möjligt, och Lisa Eriksson-Långbacka, ackordeon, hjälper till att placera musiken i brittisk folktraditon.

Albumet ”Lighthouse Stories” är i klass med det allra bästa inom anglosaxisk folksång och sångpoesi!

PS. Enbart utgivet digitalt (alltså nedladdning), ännu så länge…

(Hifi & Musik 2015)

I CD-spelaren: Carla Bruni

Carla Bruni
No Promises
(Naïve)

Carla Bruni har övergått till engelska och tonsatt dikter av Dorothy Parker, W.B. Yeats, Emily Dickinson, W.H. Auden med flera.

Fast resultatet är ändå ganska typiskt franskt – en sammansmältning av anglosaxisk folksång, pop och chanson. Omöjligt att inte tänka på Françoise Hardy, när hon var som nyast och yngst.

Bruni tog med poesin in i sitt eget liv och gjorde melodier som hade fungerat lika bra om hon skrivit egna texter.

Melodierna flyter naturligt och vackert, för att ibland vika av med ett oväntat ackord. Fast man undrar ju vad t ex Auden hade tyckt om den lite bluesiga popfolkdängan till ”Lady Weeping At The Crossroads”.

Sparsam orkestrering, där Louis Bertignac kompar lika passande på plockig plåtgitarr som lätt men ändå ruffig elgitarr. Också Carla Brunis sång, balanserande mellan bra och personligt, passar exakt till sångerna.

(Hifi & Musik 2007)