Etikettarkiv: James Ellroy

Det mörka Skottland

”Tartan noir” brukar modern skotsk deckarlitteratur kallas, ungefär ”skotskrutigt mörker” på svenska. ”Tartan” heter ju de mönstrade tyger som används till kiltar.

Ian Rankin kom på benämningen. Amerikanen James Ellroy skulle signera en av sina deckare och skotten Rankin presenterade sig som författare av ”tartan noir”. Ellroy skrev till ”The King of Tartan Noir” i boken.

Att Skottland är tema för månadens krönika beror på Ian Rankins tidiga deckare om Edinburgh-polisen John Rebus börjat ges ut i Sverige. Jo, faktiskt första gången. 1998, då Rankin introducerades i Sverige, började utgivningen åtta titlar in i serien.

1 RankinEgentligen förbjudet – utom kanske just den där gången. I Rankins debutdeckare ”Knutar och kors”, först nu på svenska, och uppföljaren ”Katt och råtta”, som kommer i mars, har polisen Rebus inte hunnit bli sig själv. Han är yngre och delvis en annan: ingen kännare av rockmusik utan en… jazzdiggare.

Samtidigt har ”Garnetthill”-trilogin, som Denise Mina debuterade med, börjat återutges på svenska. Första delen, ”Garnetthill”, finns ute. ”Exil” kommer i mars och ”Den sista utvägen” framåt hösten. (Modernista, ett allt mer intressant deckarförlag, ger ut de nämnda titlarna av Rankin och Mina.)

2 MinaTrilogin om Garnetthill – en stadsdel i Glasgow – är kriminal- och arbetarromaner. Denise Mina skildrar Maureen O´Donnell, en ung kvinna som varit inlagd på mentalsjukhus, och hennes arbetarfamilj med en alkoholiserad mamma och en knarklangare till bror.

”Glasgow är en arbetarstad”, sa Mina när jag intervjuade henne i början av 200-talet, då trilogin kom hit första gången. ”Arbetslöshet, droger, gängbråk. En hård stad – men ändå vänlig. Människorna bryr sig om varann, trots eller på grund av det hårda livet.”

Också Ian Rankin pratade jag med när hans polisserie började komma på svenska. ”Ett typiskt brott i Glasgow”, sa Rankin, ”kan vara en fotbollssupporter som blir ihjälslagen för att han har fel färg på halsduken. Här i Edinburgh, som är en mindre stad, känner alla varann, mer av bymentalitet. Kriminaliten sker i det fördolda, under ytan.”

Rankin berättade om den mörka kontra ljusa dubbelnatur som finns hos invånarna i Edinburgh – ja, i hela Skottland. Inom litteraturen speglas det i Robert Louis Stevensons skildring av Dr Jekyll och Mr Hyde – och i Ian Rankins skildring av John Rebus.

3 McVi pratade om William McIllvanney – en gemensam favorit som skrev några få deckare för att han, enligt Rankin, ”var pank och behövde snabba pengar”. McIllvanney grundade ”tartan noir”-genren med böcker som ”Jennifers sista dans” och ”Sanningen om Tony Veitch” (på svenska 1979 och -84).

Fler ”tartan noir”- författare: Stuart MacBride, som fått fyra titlar i polisserien om ”granitstaden” Aberdeen utgivna på svenska (av Minotaur) samt Peter Turnbulls och Quentin Jardines polisromaner om Glasgow respektive Edinburgh (leta upp dem i engelsk pocket).

(KB/YA/TA 2015)

Annonser

Englands bästa nya deckarförfattare: David Peace

Det krävdes att Andres Lokko nästan idisslade hans namn, att Red Riding-kvartetten blev en brittisk teveserie och att han också gav ut en fotbollsroman innan svenska kulturskribenter började uppmärksamma David Peace som deckarförfattare.

Ja, han är mer än så: den märkligaste, mest personliga och bästa nya deckarförfattaren från England.

Närmare bestämt norra England. Det är där, i Yorkshire, som de fyra så kallade Red Riding-deckarna – ”Nineteen Seventy Four”, ”Nineteen Seventy Seven”, ”Nineteen Eighty” och ”Nineteen Eighty Three” (utgivna 1999-2002 av Serpent’s Tail) – utspelar sig.

För att ta omvägen runt teveserien, så har den börjat komma till Sverige på dvd. De två första delarna, ”Red Riding 1974” och ”1980” (Noble Entertainment), finns redan här. Den tredje och avslutande delen, ”1983”, kommer i början av april.

Som ni märkte hoppar dvd-erna över ett årtal. Pengarna räckte inte, fyra romaner fick samsas i tre filmer.

Både nyskapande och hemskt. Våldet stegras långsamt, kommer närmare och blir allt mer otäckt. Det egenartade sättet att filma och klippa – mitt emellan diskbänksrealism och dokumentär – ger ett autentiskt intryck. Som om det hänt på riktigt!

Ändå är filmerna inte så mycket mer än bleka bildsättningar av böckerna. David Peace skriver lika hemskt och dessutom modernt, ännu mer nyskapande. Han får de fyra kriminalromanerna att bli oroande aktuella än idag.

De bygger på hans barndomsminnen från 70-talet. Unga flickor försvann och hittades mördade. Media rapporterade om ”The Yorkshire Ripper”.

Tema: från oro till skräck. Peace skildrar rädslan för en ny uppskärare men också misstron mot Yorkshires korrupta poliskår som skapat sitt eget samhälle, där poliserna styr och skor sig själva, skipar rättvisa enligt egna lagar.

Full fart i språket. Korta, avhuggna meningar. Snärtiga, fonetiska dialoger. Han har jämförts med James Ellroy och säkert har han läst Ellroy. Vem har inte det?

Men David Peace skriver inte alls amerikanskt. Han skriver brittiskt, ny-brittiskt. Peace skapar sin egen, nya form av brittisk noir.

Med viss möda har jag läst böckerna på engelska. Nej, inte så lättlästa. De borde översättas. Men går det att överföra den slängiga, slangiga engelskan till svenska?

Svaret lär komma före sommaren. Film- och dvd- distributören Noble Entertainment har också startat en förlagsavdelning och ska nu introducera den brittiske deckarförfattaren David Peace i Sverige.

(Kristianstadsbladet 2010)

Kriminell amerikansk nutidssociologi

Into the BadlandsEna foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 (Publicerat i Göteborgs-Posten 1991)                                      

Back to the badlandsPS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande hemsida för böckerna – http://fivepubs.googlepages.com – där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.