Etikettarkiv: ANC

I CD-spelaren: Politisk, sydafrikansk jazz

Spirit of Malombo
Malombo Jazz Makers,
Jabula and Jazz Afrika 1966-1984
(Strut)

MalomboMin kanske största jazzfavorit på 70-talet var gruppen Jabula med sydafrikanska musiker som spelade i exil i London. Gruppens musikaliska grund bestod av Julian Bahula, trummor, och Lucky Ranku, gitarr. Ibland kunde Dudu Pukwana medverka på saxofon.

Jabula var ett politiskt jazzband, både i och bredvid musiken. I det medryckande, hoppfulla titelspåret från debutalbumet ”Jabula Happiness” (1975) sjunger den kvinnliga vokalisten Busi Mhlongo om exilmusikernas hopp och dröm: ett framtida, fritt Sydafrika. Både Jabula och Bahulas efterföljande grupp Jazz Afrika gjorde turnéer för ANC och samlade in pengar till kampen mot apartheid.

Jabulas musik är en släkting till den sydafrikanska jazz som kallas kwela och vuxit fram ur Sydafrikas typiska tin whistle-musik. Fast Jabula hade fler grundstenar. Även om andra CD:n i dubbelalbumet ”Spirit of Malombo” dokumenterar något av den bästa jazzmusik som spelades från 70- och in på 80-talet, så är nog den första CD:n ännu mer intressant – ja, faktiskt bättre.

Där kan vi höra hur musiken grundläggs av tre unga musiker från Mamelodi, ett township utanför Pretoria.

Gruppen kallades Malombo Jazz Makers eller Malombo Jazz Men. Ordet ”malombo” syftar på de traditionella trummor från folkgruppen Venda som Julian Bahula började använda när han tyckte att ett västerländskt trumset inte passade för den sydafrikanska jazzmusik han ville spela.

Övriga medlemmar var Lucky Ranku, som spelar gitarr mitt emellan jazz, rock och sydafrikanska melodislingor, och Abbey Cindi, som spelar flöjt med svävande, ljusa toner.

Mjukt och tufft, om vartannat. Jag garanterar att ni inte hört nåt liknande.

Bahula och Ranku lyckades ta sig till Storbritannien; Cindi blev kvar i Sydafrika. Dubbelalbumet avslutas med ett spår (inspelat 2007), där Julian Bahula och Abbey Cindi spelar tillsammans igen för första gången sen 70-talet.

(Lira 2015)

I bokhyllan: afro-deckare

En roman jag har på gång just nu är ”Sjöjungfruns andra fot” (Leopard; övers: Irene Anderberg) av Mia Couto. Jag läser den både för att utröna om romanen kan ha prefixet detektiv och för att Couto är en av mina afrikanska favoritförfattare. Om man nu, liksom årets bokmässa i Göteborg har gjort, ska bunta ihop den stora världsdelen Afrika till ett enda kultur- och litteraturområde.

Mia Couto föddes i Moçambique, där även hans romaner utspelar sig. Nej, ”Sjöjungfruns andra fot” är väl ingen deckare. Men stämning, miljö och människor känns igen från hans afro-deckare, ”Under frangipaniträdet” (1997) och ”Flamingons sista flykt ” (2002).

Mia Couto. Foto: Cato Lein.

Också den nya romanen kan sammanfattas som ett möte mellan nu- och historiskt tid, dagens afrikanska vardagsliv blandas med traditioner, religion och myter. Kolonialismens skugga finns kvar. Västvärldens möter Afrika, som när muntlig afrikansk berättartradition införlivas i den skönlitterära västerländska romanen.

Döden bor granne med livet. De levande samsas med de döda som lever vidare efter döden. En hustru frågar: ”Min man, säg som det är nu, är du redan död?”

Mwadia Malunga, ovannämnda hustru, återvänder till barndomsbyn Vila Longe med en Jungfru Maria-staty, som hon hittat i skogen. Statyn ska få en viloplats i byns kyrka. Till Vila Longe kommer också ett afroamerikanskt par med sin dröm om att återvända till ursprunget, det riktiga Afrika.

”Sjöjungfruns andra fot” är lika rolig som allvarlig. En bra roman, om än inte en deckare. Men finlitterära kritiker har muttrat även när jag utnämnt ”Under frangipaniträdet” och ”Flamingons sista flykt” till deckarromaner.

I den förstnämnda finns en – annorlunda – poliskommissarie: en död snickares ande har tagit sin boning i honom. Snickaren är också jag-berättare när kommissarien försöker utreda ett – eventuellt – mord på föreståndaren till ett ålderdomshem.

”Damernas detektivbyrå” har också filmats med amerikanska R&B-sångerskan Jill Scott som Mma Ramotswe.

Den andra romanen är mer en politisk thriller. FN-soldater, stationerade i staden Tizangara, sprängs i luften och försvinner spårlöst. Nästan: det enda som återstår av dem är deras penisar.

Den västerländska kriminalgenren blir afrikansk. Couto har skrivit de mest afrikanska deckare jag läst om och från Afrika. De är – ja, kan man tala om afro-musik så går det väl att använda benämningen – afro-deckare.

Mia Couto, sydafrikanen Deon Meyer och Alexander McCall Smith, född i Sydrhodesia, finns bland gästerna på årets bokmässa – alltså med temat Afrika – i Göteborg. Har jag missat någon, det kanske kommer fler afrikanska deckarförfattare? Men så många deckare skrivs ju inte i Afrika…

Alexander McCall Smith behöver ingen presentation. Hans långa romanserie om Mma Ramotswe och Damernas detektivbyrå är en svensk försäljningssuccé. Också Deon Meyer har blivit ett känt namn – fast Meyers deckare omskrivs och prisas mer än de säljer, enligt hans svenska förläggare.

Alexander McCall Smith. Foto: Graham Clark.

Botswana och Sydafrika, grannländer i södra Afrika; ändå skriver de helt olika sorters deckare. McCall Smith har kritiserats för att hans böcker skulle vara en afrikansk motsvarighet till Agatha Christie och Miss Marple. De är alldeles för snälla och trevliga, de skildrar inte det riktiga (= fattiga och våldsamma) Afrika.

Men jag tror – ja, vet – att McCall Smiths deckare ger en annan men lika riktig bild av dagens Afrika. Han beskriver en afrikansk verklighet som kompletterar nyhetsrapporterna och fördjupar kunskapen om hur ett afrikanskt liv – också – kan vara.

Den tionde titeln, ”Tedags för normalt byggda damer” (Damm; övers: Peder Carlsson), handlar om skillnader mellan kvinnor och män; där som här. Män vet mer om fotboll, upptäckte Mma Ramotswe när hon får ett uppdrag i fotbollsvärlden, men om en fal kvinna försöker snärja en man, så inte fattar han det!

Tre Deon Meyer-deckare finns på svenska: ”Död i gryningen”, ”Jägarens hjärta” och nu i år kom ”Devils Peak” (Weylers; övers: Mia Gahne).

Deon Meyer. Foto: Anita Meyer.

Meyer kan påminna om den likaså sydafrikanske Nobelpristagaren i litteratur, J.M. Coetze. De skriver inte i svartvitt utan med många färger och nyanser. Deras Sydafrika är ett mycket mer komplicerat och svårgreppbart land än i nyhetsrapporterna.

Meyer växlar mellan olika huvudpersoner – som Zatopek van Heerden, före detta polis, Tobela Mpayipheli, före detta ANC-soldat, och Bennie Griessel, alkoholiserad polis. Hudfärger nämns inte, livshistorierna får komma undan för undan. Det läggs ett pussel där bilden av dagens Sydafrika – med apartheidtiden som kvardröjande trauma – långsamt framträder.

Nej, Meyer är inte den första deckarförfattaren från Sydafrika som introducerats i Sverige. Redan på 70-talet kom ett par titlar, ”Förd bakom ljuset” och ”Lek till döds”, i James McClures serie om poliserna Tromp Kamper och Mickey Zondi, afrikaaner och vit respektive svart, så kallad Bantupolis från Zulufolket.

Meyer är inte heller den enda deckarförfattaren i dagens Sydafrika.

Tvärtom verkar han vara ett av namnen i en allt större deckarvåg. Fler nya sydafrikanska deckarförfattare: Chris Marnewick (skildrar Sydafrikas historia i kriminell form), Jassy Mackenzie (med en kvinnlig privatdetektiv), Richard Kunzmann (en vit och en svart polis), Margie Orford (med våld mot kvinnor och barn som tema) och Malla Nunn, som bör nämnas lite särskilt.

Nunn har skrivit en pusseldeckare och polisroman med thrillerspänning, ”A beautiful place to die” (Picador), som utspelar sig 1952 på ”velden”, högslätten i Sydafrika.

Malla Nunn.

En afrikaansk polischef mördas och kriminalinspektören som ska utreda mordet hamnar i apartheidtidens häxkittel av mångrasism. Malla Nunns och övriga nya sydafrikanska deckare finns (ännu så länge?) enbart på engelska.

Varför sköljer en deckarvåg över just Sydafrika?

Jag minns en – vit – journalist som skrev att hon kört bil i något afrikanskt land och inte haft gasen i botten. En annan – svart – bilist ropade: ”This is Africa, you know, not South Africa!” Det vill säga Sydafrika är ett mer europeiskt land, där det är naturligt att skriva deckare. I andra sydafrikanska länder är det inte ens självklart med skönlitteratur.

Med några års mellanrum brukar det komma en deckare från något annat land i Afrika. Nu senast har jag hittat ”Treachery in the yard” (Minotaur Books), en ”Nigerian thriller” av Adimchinma Ibe.

Egentligen en polisroman med miljö från staden Port Harcourt i sydöstra Nigeria. Det är valtider och en lokal politiker utsätts för mordbrand.

Adimchinma Ibe.

Ännu så länge är jag bara en bit in i romanen men jag (som råkar ha varit i Nigeria) kände direkt igen gatustämningen – eller gatustimmet. Det här, det är en nigeriansk polisroman.

(Ystads Allehanda 2010)

Småförlagens deckarhylla

Följande småförlagsdeckare har jag plockat ut på måfå. Hur är kvalitén? Står de sig i konkurrens med storförlagens deckare? T ex debutanterna Sören Alséns ”En blues i mars” (Recito) och Pontus Wikners ”Löparen” (Gassy förlag).

Bägge förlagen är, mer eller mindre, författarnas egna. Recito hjälper refuserade författare att ge ut böcker och Gassy bör vara författarens eget förlag. Det finns en hel del lovvärt i bägge böckerna – samtidigt som Alsén och Wikner skulle haft god hjälp av varsin finkänslig redaktör.

”En blues i mars” är en roman om ett gift lärarpar, som tröttnat på varandra – och om de oanade konsekvenser som detta leder till.

Boken blir en smygande kriminalroman: det kriminella läggs till så långsamt att läsaren knappt märker att romanen nog är en deckare. Det kan vara okej, men då krävs desto mer av berättandet och språket. Och tyvärr ”tvingas” jag här att ta del av så otroligt mycket – helt onödig – extrainformation som varken fördjupar personskildringen eller historien.

Det är synd, om en redaktör fått rensa och stryka så hade ”En blues i mars” kunnat bli en bra roman och kanske också en spännande deckare.

Den före detta polisen Pontus Wikner har skrivit en polisroman (eller vad som kunde ha blivit en polisroman).

Wikner kan sitt ämne, vet hur poliser tänker, känner och arbetar. Just det är problemet. ”Löparen” – med stockholmspolisen Gibson som huvudperson – blir en informationsroman. Wikner verkar känna som en plikt att beskriva allting så utförligt som möjligt – med följd att berättelsen stannar upp på än den ena, än den andra sidan.

Också synd, eftersom boken innehåller så mycket oroande verklighet. Som att Gibson och kollegan Kessler kör rätt in i Palmemordet och att Sveriges största penningdepå blir rånad. Med en skicklig redaktör som litterär lots kunde Pontus Wikner – jo, så lovande tycker jag att han är – bli en svensk Joseph Wambaugh.

Peo Rask har skrivit en mängd böcker i olika genrer, de flesta utgivna på det delägda förlaget Black Island Books. ”När konsten tränger alltför nära inpå” är tredje titeln i hans kortpolisromanserie om och med kriminalkommissarien och poeten Marklund i Luleå. En personlig smakfråga om romanerna också ska kallas deckare.

När man skriver diktsamlingskorta romaner med diktkorta kapitel så gäller det att formulera varje mening som en rad i just en dikt. Mellanboken sviktade något (fast visst, det kan också ha berott på mitt läshumör) men nu är Rask på det igen. Han skriver så väl att det blir en njutning att långsamt smutta på formuleringarna.

En kvinnlig konstnär hittas mördad. Själva dådet har förstås betydelse men Marklund lyckas inte lösa mordgåtan, den här gången heller. Och det har ingen betydelse. De tre Marklund-kortisarna är en av de bästa svenska deckarserierna på länge, för den som gillar udda (kriminal)romaner…

Också ett par intressanta översatta deckare – ”Vem dödade ayatolla Kanuni?” av Naïri Nahapétian och ”Devils Peak” av Deon Meyer – har getts ut av små bokförlag (Sekwa respektive Weylers förlag).

Det står ”thriller” på omslaget till iranskan Nahapétians roman, men om hon skrivit en deckare – eller ens en thriller – kan diskuteras.

Den nämnda ayatollan mördas på sitt kontor i Justitiepalatset, både studenter och bokens huvudperson, Narek Djamshid, som återkommit till Iran efter många år, utsätts för våldsamheter från den islamska hemliga polisen. Men så värst deckaraktigt blir det ändå inte utan mest – och riktigt – spännande är skildringen av det dagliga livet i Teheran (samt i mindre mån övriga Iran) och människor som lever vid sidan om och trots den islamska regimen.

T ex en islamistisk feminist och en icke-religiös före detta politiker. Ja, bara informationen om att det finns vinproduktion i Iran är intressant, tycker jag. Det ger en annan, extra dimension till nyhetsrapporteringen.

”Devils Peak”, sydafrikanen Deon Meyers tredje deckare på svenska, börjar med att den förre ANC-soldaten Tobela Mpayiphelis adoptivson blir skjuten till döds av rånare på en bensinmack. Det förändrar Tobela för livet (ännu en gång, kan tilläggas).

Varvat med detta skildrar Meyer också den alkoholiserade polisen Bennie Griessels eventuella väg tillbaks till nykterheten och sin hustru samt en ung prostituerad kvinna som ”biktar” sig för en pastor.

Deon Meyer gör detta mästerligt, som den bästa sortens deckarförfattare. Med de olika historierna läggs bitar till ett pussel som allt mer ger bilden av Sydafrika, historiskt och idag. Meyer tecknar också porträtt av enskilda människor, de buntas aldrig ihop till sydafrikaner utan var och en är sin egen människa med sin egen historia.

”Devils Peak” är en samhällsroman – med dagens språkbruk skulle den kunna kallas världsroman – och samtidigt en spännande deckare. Precis som en kriminalroman bör – ska! – vara som bäst. Titeln har hämtats från namnet på en av Taffelbergets toppar, nedanför ligger Kapstaden.

(Ur en längre Deckarhylla i Ystads Allehanda 2010)

Inför lördagens deckarpriser

På lördag den 28 november ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska respektive till svenska översatta kriminalroman. Fem titlar har som vanligt nominerats i vardera kategori. Årets svenska deckare skrevs av tre kvinnor och tre män (vilket alltså betyder att en av böckerna har två författare).

Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.

Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.

Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.

Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.

Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.

Vem (eller vilka) av de ovannämnda ska få ta emot Deckarakademins svenska pris? Mitt tips: Håkan Nesser (fast gardera med Roslund och Hellström).

Inte varje år men när det finns någon extra lovande deckardebutant så brukar Deckarakademin dessutom dela ut ett debutantpris. I år har det mer eller mindre utlovats att också en debutant ska prisas. Vilken?

Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).

Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…

Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man.                                                                                                                      

Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?

I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.

Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.

En brokig samling deckare, läsvärda alla fem men vilken är bäst? Kvalitetsmässigt kan ingen placeras före de andra. De är så olika, hör till varsin gren på deckarträdet. Det blir en fråga om tycke och smak. Deckarakademins ledamöter brukar uppskatta kriminalromaner med en ordentlig berättelse, som går över gränsen till den skönlitterära romanen och gärna i historisk tid – så mitt tips är att priset går till Andrew Taylor. Min egen, personliga favorit: Deon Meyer.

(Ystads Allehanda 2009)