Läste en krönika om Tokyo av Jan Gradvall. Det fick mig att minnas när jag var där. Efter hemkomsten skrev jag bland annat nedanstående. Det var år 2000. Hur blev det – sen?
*
Det är fredagkväll, klockan går mot halv 8 och jag har stämt träff med ett par bekanta vid ingången till varuhuset Studio Alta i Shinjuku.
Av Tokyos olika stadscentrum är Shinjuku det mest moderna och intensiva. På östra sidan om stationen finns lyxiga varuhus men också Tokyos ”red light district”. Vid järnvägsspåren ligger den så kallade ”pissgränden” med små, slitna barer. På andra sidan stationen skymtar höga skyskrapor som monument över Japans ekonomiska framgång.
Foto: Bengt Eriksson
Neonljusen blinkar och bländar. Unga japaner tjattrar i pyttesmå mobiltelefoner. Från den stora videoskärmen på Studio Altas fasad flimrar en popvideo med Shéna Ringö, en japansk ”idolsångerska”. Hon är klädd i kort-kort sjuksköterskerock och ser ut att vara 17 år på det 12:e.
Mina bekanta har visst blivit försenade. Medan jag väntar bläddrar jag i gratistidningen Tokyo Classified. Där intervjuas amerikanen Stephen Givens, som växte upp i Japan (pappan arbetade på amerikanska ambassaden) och studerade till advokat i New York. Nu är han sen 9 år tillbaka i Tokyo.
Givens ger sin syn på Japans framtid med utgångspunkt från de människor som finns framför mina ögon i Shinjuku. De kan, om man generaliserar, delas in i två kategorier: salarymen (kontorsanställda) i mörk kostym, som är ute för att ta sig en bläcka efter arbetsveckan, och tonåringar. Tonårskillarna kännetecknas av sitt blonderade hår. Tjejerna har de högsta platåskor och kortaste, mest tajta kjolar eller hottaste hotpants som finns.
Den svenska uppfattningen om japanen är en anställd som arbetar mycket och troget, både tas om hand och ägs av företaget. Begreppet salarymen, säger Givens, uppstod efter andra världskriget. Tidigare var de flesta japaner entreprenörer, hade en egen liten butik eller affärsrörelse. Deras söner valde att bli anställda istället för att ta över efter föräldrarna. Japans försämrade ekonomi beror på att det finns för få entreprenörer, menar Givens.
Foto: Bengt Eriksson
Nu har det kommit ännu en ny japansk generation. Det är de löneanställdas barn som syns på gatorna med ”piercade” näsor och ”underliga” kläder. Vilken livsväg ska de att välja?
Kommer de att vara rebeller också i vuxen ålder, ställa sig utanför samhället? Det är nog rent otroligt. Hur ”underliga” kläder de än har, så är japanska ungdomar snälla, trevliga och hårt hållna. Till exempel skulle de inte komma på idén att köpa öl ur en automat på gatan, för ungdomar får ju inte dricka öl!
Kommer de om några år att klä sig i kostym och söka arbete, som pappa? Det kanske inte blir möjligt. Nu sparkar storföretagen sina anställda. Ingen japan kan längre vara säker på att en anställning gäller för hela livet.
Mest troligt är att ungdomen väljer att återknyta till sina far- och morföräldrar. De blir entreprenörer – fast i andra branscher. Många små oberoende skivbolag har startats de senaste åren. Unga japaner har blivit modeskapare och öppnat klädbutiker.
”Nyckeln till Japans ekonomiska framtid finns hos den unga generationen japaner”, säger Stephen Givens.
Se, där kommer mina bekanta från Tokyo! De har lovat ta med mig till sin favoritrestaurang i rödljusdistriktet…
(Krönika i GP 2000)
Erikssons kultursidor 