Sångpoesi från en enslig fyr

Sofie Livebrant
Lighthouse Stories
(Brus & Knaster)

Förut har hon bland annat tonsatt dikter av Dan Andersson (för Sofia Karlsson), Emily Dickinson och Karin Boye (åt sig själv).

Nu fortsätter Sofie Livebrant med vad som borde vara omöjligt, nämligen att tonsätta prosa. Hon tog fragment ur Jeanette Wintersons roman ”Lighthousekeeping” och förvandlade till sång och musik.

Texterna fick styra.

Resultatet blev fåtonigt, ibland ett enda, malande ackord, men ändå så melodiskt att jag börjar sjunga med; genast i några spår, till exempel inledande ”The Sun”, eller efter ett par lyssningar, som med dragspelspumpande ”This Is Not A Love Story” och även avslutande, innerliga ”My Silver and Gold”.

Medan ”Breathe In, Breath Out” är en av några duetter, där Hal Parfitt-Murrays mörkare och Sofies ljusare röst blandas exakt i ton och färg. Ibland kan Sofie också dubblera sin sång, högst effektivt.

Sofie Livebrant sjunger djupt inifrån romanen. Vackrare, säkrare och bättre än någonsin.

Det låter verkligen som sångpoesi från en enslig fyr i Skottland. Främst Hal Parfitt-Murray, gitarr/fiol, och Nikolaj Busk, dragspel/piano/orgel, men även Johan Lindström, allt möjligt, och Lisa Eriksson-Långbacka, ackordeon, hjälper till att placera musiken i brittisk folktraditon.

Albumet ”Lighthouse Stories” är i klass med det allra bästa inom anglosaxisk folksång och sångpoesi!

PS. Enbart utgivet digitalt (alltså nedladdning), ännu så länge…

(Hifi & Musik 2015)

Jazzfestivalen i Ystad: Tonbruket

Dan Berglunds Tonbruket
Ystad Salstjöbad
Fredag kl 17

Förstalåten ”Balloons” inleds lugnt med endast Johan Lindströms sparsamt förstärkta akustiska gitarr och ökar successivt med trummisen Andreas Werliin på maraccas, Martin Hederos akustiska pianotoner och Dan Berglunds stilla knäpp på basfiolen.

Men nu – nu!!! – slår trummorna raka, bestämda slag, akustisk gitarr har ersatts av en elgitarr och det akustiska pianot av ett elektriskt. Tungt och allt tyngre. Tyngre ändå! Basen bygger en grund av sten, elgitarren fräääääzer och synttonerna iiiilar.

Tonbruket: Martin Hederos, Dan Berglund, Johan Lindström och Andreas Werliin. Foto: Fredrik Wennerlund.

Genre: musik. Inte jazzmusik men inte heller rock, för den delen. Fast musiken kunde lika gärna kallas rock – som i hårdrock eller nånting psykedeliskt. Dan Berglunds Tonbruket är på väg i fullt fart. Riktning: framtiden.

Det kan låta sprött också, som i ”Sailor Waltz”, där Berglund använder stråke på basen tillsammans med pedal steel (i jazz?!) och lyriskt piano. Om vartannat: ilska, smärta, ömhet, skönhet, styrka och orkan! Mer sånt här på nästa år på nästa års jazzfestival, tack!

(Ystads Allehanda 2011)

Den här veckan lägger jag ut mina recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

Tomas Boström, sångförfattare

Tomas Boström (utan ”h” och ”d”) är en veteran bland svenska sångpoeter men en av de minst kända. Varför? Han mumlar att det kanske har med musikalisk kvalitet att göra. Nej, det har det inte. Alla som lyckas få höra Boström kan konstatera att han också är en av de mest personliga och bästa sångpoeterna..

– Jag har en trogen publik. Debutskivan kom 1969 och det finns de som hört allt jag gjort sen dess. Andra hör mig för första gången och går ut på nätet för att se vem jag är. Och blir förvånade.

Tomas Boström har varit anställd som frikyrkopräst. Han är troende. Vilket kan förvåna. Det hörs inte utan anas som mest. Och känns – som en kärleksförklaring till de människor han sjunger om.

I inspelningsstudion: Mikael Lyander, tekniker, Dan Berglund, bas, Tomas Boström själv och Johan Lindström, här med banjo men spelar också gitarrer, pedal steel m m. Foto: Bengan Zettergren.

– Mitt evangelium ska bara finnas med, helt naturligt. Jag står inte ut med Bob Dylans låtar från hans mest religiösa tid. Han blev ju en kristen taliban! Mina sånger kan sjungas både på politiska möten och i kyrkan.

– Fast det blir mest kyrkokonserter, när jag – varje helg – är ute på turné. Den kyrkliga och den profana världen har varit lika duktiga på att bygga upp en mur mellan sig.

Förra albumet, ”Mitt gömda jag”, innehöll (om den här skribenten får uttrycka sin åsikt) de bästa Leonard Cohen-tolkningar som gjorts på svenska. På ”Album”, som det nya albumet heter, framför Boström sin egen sångpoesi, en blandning av visor och country.

– Jag var en typisk svensk trubadur – fast nyktrare. Så blev jag intresserad av Charles Wesley, som skrev psalmtexter i 1700-talets England. Jag hörde likheter mellan engelska hymner, amerikansk country och svenska läsarsånger.

– Gillian Welch och K D. Lang är otroliga countrysångerskor. John Prine är min låtskrivarfavorit.

Tomas Boström målar med ord. Sångerna förmedlar bilder ur vardagen.

– ”Mariatorgets lindar” handlar om en man jag såg på Mariatorget i Stockholm. Han köpte strömming med potatismos och satte sig för att äta, men så föll han ihop och dog. ”I vilket fall” skildrar en prostituerad i Klarakvarteren. Det finns också ett par sånger om New York.

Född: I Västervik.
Bor: På Gotland.
Ålder: 57 år.
Familj: Fru och två utflyttade barn.
Gör: Sångförfattare och pastor (utan pastorat) i Metodistkyrkan.

(Ungefär så här också i Ljuva Livet 2010)

I CD-spelaren: Tonbruket

Dan Berglund’s Tonbruket
(Act/BAM)

Kontrabasisten Dan Berglund, tidigare i jazztrion EST (alltså Esbjörn Svenssons Trio), har startat gruppen Tonbruket med gitarristen Johan Lindström (som annars både är producent och musiker), klaviaturspelaren Martin Hederos (kanske mest känd från Soundtrack Of Our Lives) och slagverkaren Andreas Werlin (Wildbirds & Peacedrums).

Tonbruket är ett bra namn på gruppen. Exakt detta gör musikerna: brukar tonerna, rytmerna och ljuden, provar och använder dem, hör hur det, vad resultatet blir.

Kanske rock, ibland. Kanske jazz, ibland. Inte lätt att placera musiken i en genre.

Förutom de nämnda instrumenten kan Hederos också utvidga musiken med en steel guitar och Werlin låta som om ena handen trummar arabiska mångrytmer och den andra rasslar mer stillsamt på en ramtrumma. Lindström kunde ha varit elgitarrist i Kebnekajse eller Pink Floyd medan Berglunds bas är grundläggaren och stigfinnaren, som leder musiken framåt.

Kontrabasen spelar än dovare, än ljusare och kan också låta som en cello.

Vackert med hårdrockens kraft och tyngd. Bara ett par favoritspår: den inledande psykedeliska ”Sister Sad” och ”Sailor Waltz” med klassiskt vacker musik (som i konstmusik, nästan).

(Ystads Allehanda 2010)