Tag Archives: Idyll

Utsikt från ett kaffekopp på Malms konditori

Andra kan ha sommarstugor, ofta kanske på orten där de växte upp. Vi har en sommarlägenhet på Söder i Stockholm. Så brukar jag skriva någon gång om året och rapportera om vad som hänt sen sist i trakten av Hornstull och Högalid, där lägenheten finns.

Medelåldern stiger med 30 år när vi anländer. Hipsterfiering är ordet. Kring t-banestationen Hornstull har det byggts en galleria med ni vet nog vilka klädkedjor, hipsterkorv, hiphop-Petters burgare och förstås en liten sushiservering. Nere vid Hornstull återfinns de unga hipstrarna, som nu flyttat just hit på Södermalm.

Nej, jag klagar inte – inte när det också finns en bokhandel i nya Hornstull. Och fortfarande vid min ålder så trivs jag (liksom Stieg Larsson gjorde) på Kafé Copacabana (andra sidan Långholmsgatan) och på Café Dello Sport (hörnet av Högalids- och Pålsundsgatorna), där tiden stått stilla i snart 20 år.

Sofielundsplan underifrån

Mitt i Sofielundsplan år 2014.

På Dello Sport alltså, uppe på vårt Högalid. Inga hipsters och knappt någon digital f-skattare med kontor i datorn och laptop på cafébordet bredvid latten. De syns på caféerna ner mot Bergsunds strand men inte på den här sidan Långholmsgatan.

Dellos kundkrets är densamma som för 10-15 år sen. Eller ser åtminstone likadan ut: samma ansikten och klädsel, samma kulturvänster. Yrken: skådespelare, tv-manusskrivare, författare och så vidare. Ja, de verkar ha samma ålder också, nu som då: de som flyttar ut ersätts av kulturmänniskor av samma sort och utseende.

För att inte ruineras av parkeringsautomater och lockas köra bil i stan så brukar jag ställa bilen på en gratisgata söder om Söder: närmare bestämt vid Sofielundsplan, där jag växte upp.

Sofielundsplan uppifrån

Sofielundsplan med före detta Slakthusskogen – ni ser väl picknickkullen? – och Nynäsmotorvägen in mot stan.

På väg dit över Skanstullsbron hör jag på Ring P1 med Tomas Tengby. En kvinna ringer och säger att nu – efter att ha sett SD:s valaffischer i tunnelbanan – ska hon ”organisera sig” i betydelsen se till att hon aldrig går ut på stan utan att ha lösa pengar i fickan.

Flanerar längs Pastellvägen, min barndoms gata, på vilken vi ungar spelade landhockey och nån gång ibland bara stannade upp för en enstaka bil.

Tittar på den fotbollsplan som inte längre finns: en hel sommar tränade jag på att skjuta lika hårt med vänster- som högerfoten (skulle bli proffs i Italien, ju).

Fortsätter genom det som var Slakthusskogen med träd, buskar, en kulle, ett par ödledammar (någon sommar utnämnt till Stockholms renaste badvatten) och en backig bana där jag och blivande journalistkollegan Ingemar Unge körde cykelcross (vill jag minnas, se hans bok ”Paradiset under globen”).

Ställer mig utanför före detta Malms konditori, idag pizzeria och (med ny-s) sportsbar, och blickar ut över den Sofielundsplan som försvunnit och kommit tillbaks i olika trafikplanevarianter. Nu finns den knappt alls. Det enda som syns: Nynäsmotorvägen in till stan och hela den stora idrotts- och konsertfamiljen av Globar, Kupoler och Bollar.

Sportsbar

Före detta Malms konditori. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Där en av bensinmackarna ligger satt familjen Eriksson med en picknickkorg på helgerna. Det är faktiskt tårfyllt. Sofielundsplan år 2014 liknar förorten till helvetet. Någon gång ska jag skriva boken om förändringen – ja, skändningen – av Stockholm med utsikt från en kaffekopp på Malms konditori vid Sofielundsplan, start tidigt 50-tal och framåt.

Går över Nynäsvägen till Gamla Enskede och hamnar i det som verkar vara en idyll. Större och mindre villor, radhus och små hyreshus (fast numera väl med bostadsrätter). Alla samhällsklasser sida vid sida, ännu mer förr än idag. Så som vissa kan hävda att vi bör bo för att lära oss av varann, förstå och acceptera. De som tycker det borde ha gått i Enskede skola.

Där står jag nu och tittar på Anna Odells (alla har väl sett filmen ”Återträffen”?) och min gula skola, alltså den ovannämnda slottslika byggnaden. Känslan är masochistisk. Många år mellan min och Annas skolgång men samma kort sagt jävla skit som satt kvar i väggarna.

För att lugna mig går jag ner till huset med före detta Enskede Bio och ler lite när jag minns filmen ”Den gyllene skivan” – med rocksångaren Terry Dene – som jag såg just där. (Ep:n med låtarna från ”The Golden Disc” finns på Spotify).

Lunchpaus: macka och latte (?) på Camilla Läckbergs fik i förra Konsumbutiken på Stora Gungans väg. Ungt och nice, som en del av Hipstersöder. Riktiga namnet är Gamla Enskede Bageri men jag såg ju på tv att Camilla (bosatt i närheten) brukar sitta här med laptoppen och författa. Nej, inte idag…

När jag ska åka ifrån idyllen in till storstadsjäktet igen sitter en äldre romsk kvinna på marken vid Sandsborgs t-banestation. Jag letar i fickan och stoppar några för mig överflödiga pengar i burken.

(Krönika i Ystads Allehanda 2014)

Annonser

Klarinettisten som inte blev vid sin klarinett

YSTAD Är du morgonpigg? Jacques skakar på huvet och sätter sig vid bordet. Men han sover dåligt, säger han. Så du är ändå uppe på morgon? Oavsett om det är en biografi eller memoarbok (se bokens titelblad respektive baksida) som Jacques Werup har skrivit, så handlar ”Medan jag levde” om hans liv. Därför får också intervjun inledas personligt. Man mot man.

Jacques, du beskriver dig själv som ”en ganska ful pojke, vindögd och försedd med jättelika framtänder”. Ditt öknamn var ”Geten”. Men vad i… tänker intervjuaren. Den där charmören, som fortfarande har håret i behåll och svart är det också. Så hade man velat se ut!

– O, utbrister Jacques, det var gulligt sagt.

Foto: Adam Haglund.

– Så lustiga vi är, fortsätter han. Ja, både jag och du, tydligen. Och de flesta människor. Vi bär med oss vår mänsklighet, djupt inom oss. Synen på sig själv, vad och vem man tyckte att man var, det lever kvar och påverkar oss, livet igenom.

Det finns en dubbeltydig mening i boken: ”Jag minns ju vad jag minns.”

– Exakt så är det. Jag minns vad jag minns och har lust att minnas. En del av det kom med i boken, annat strök jag. Aldrig har jag arbetat så mycket som när jag skrev den här boken. Jag har använt rödpennan mer än någonsin.

Andra kan minnas samma händelser på andra sätt?

– Javisst, så är det också. Men jag har inte skrivit en memoar, poängterar (= rättar) Jacques, utan en självbiografi. Ja, det kan vara en hårfin gräns, men biografin är mindre anspråksfull. De som skriver memoarer brukar ha behov att manifestera sig, rada upp vad de åstadkommit i livet. Jag skriver nästan inte alls om mina yrkesmässiga turer, det handlar mer om existensen.

Fast nog innehåller boken också minnen från olika delar av hans yrkesliv. Nästan hela bredden finns med: jazzmusikern, poeten, den skönlitteräre prosaförfattaren, sångpoeten, den mer faktabaserade författaren…

Jacques Werup är matthandlarsonen som aldrig sålt en matta. Han var också den unge malmöitiske jazzklarinettisten som inte blev vid sin klarinett. Det är mycket ovanligt att svenska författare har en så spretig litterär och även musikalisk verksamhet. Varför blev det så här?

– Det beror på oviljan att anpassa mig och en lika stor vilja att tänja gränser, våga riskera att formen förändras och att man därmed tar ett steg vidare. Det är poesins fel, tror jag. I poesin är ingenting bestämt, man kommer aldrig fram, letandet är själva målet. Om jag vill vara någonting så är det poet.

Men, invänder intervjuaren, jag tror att ditt kulturella flersyssleri också har andra orsaker, som jag tänkte vi skulle reda ut. Så självkritisk som i den nya boken har du inte varit tidigare. Du redogör för dina sämre sidor, citerar din hustru som tyckte att du var ”tillgjord” på scen och synar dina – eventuella – litterära och musikaliska färdigheter.

Foto: Adam Haglund.

– Du kan ha rätt i det, jag har nog inte beskrivit mig så här förut. Jag är ju en dålig jazzmusiker, egentligen. Fast så bra som idag har jag aldrig spelat på mina blåsinstrument (klarinett och tenorsaxofon), jag tränar mer än någonsin. Och min hustru är min största kritiker.

– Du kan förresten ha rätt i bäggedera. Om man förringar sig själv för mycket, alltför många gånger, så kan det istället uppfattas som att man framhäver sig. Man verkar, som du säger, ”pompös”.

Och vad beror det på, att du försöker göra dig både mindre och större? Och att du hoppat från det ena till det andra litterära och musikaliska uttrycket. Jag tror det beror på förhållandet mellan far och son, att din pappa inte ville acceptera att du skulle ägna dig åt musik eller litteratur.

– Det är klart det gör. Även om jag inte tänker på det så handlar det förstås om det stora godkännandet. Att äntligen bli godkänd. Det är ju därför min far har så stor plats i boken.

Och nog accepterade han – ”godkände” – ditt livsval till slut. Så måste man väl se hans förtjusning över att han själv i sin äldsta höst fick stå på scenen som statist i ”Svansjön” på Malmö stadsteater.

– Javisst var det kul!

Du skriver mycket om åldrande, om den åldrande mannen: din pappa, dig själv och andra män. En ung kvinnlig läsare kanske tycker annorlunda, men jag som också är en åldrande man med sjukdomar och fel på kroppen (vad Jacques råkat ut för kan ni läsa i boken och vad jag lider av ska ni inte bry er om) tycker att Jacques Werup redogör för åldrandet, ganska sakligt, liksom konstaterar hur det är, men han självömkar inte.

– Nej, jag tror inte att jag ömkar, varken mig själv eller andra. Det åldern för med sig, tycker jag, är att man bättre förstår andra människor. Förut hade man sagt: ”Den där fan…” Nu tänker man: ”Jag är ju likadan själv.”

– Man blir mer förstående, får större medkänsla. Även om inte livet är lättare så blir ens egna beteende bättre. Sjukdom gör en mer vänligt inställd, om inte mot livet så mot andra människor.

Vi sitter på konditoriet i ”den lilla staden”, vid sidan om Mariakyrkan, och fikar medan vi pratar. ”Nu ska jag gå min dagliga runda i den lilla staden”, skriver Jacques Werup. I självbiografin återkommer han gång på gång till ”min lilla stad”. Några rader här, en halvsida där, någon enstaka gång flera boksidor i följd. Stycke för stycke och sida för sida kommer läsaren allt närmare ”den lilla staden” men aldrig riktigt nära. Som Jacques Werup också skriver: ”Idyllen i min lilla stad är helt igenom äkta, sammansatt av ett autentiskt livs alla motsägelser.”

– I mitt liv har jag pendlat mellan små och stora platser. Allra först var det Malmö, sen blev det Lövestad-Paris, nu är det Ystad. Det är en härlig stad med alla kommunikationer. Man stiger på tåget och åker från Ystad rätt in till incheckningsdisken på Kastrup.

Ystad är, skriver du, ”knappt mindre idyllisk än en större by”. Men ”den lilla staden” kan väl också bli som en liten by, i betydelsen ”en sluten stad” med få och små glipor utåt.

– Då får man själv öppna upp! Ystad är en behaglig ort, här är fantastiskt. Det finns många kosmopolitiska människor här omkring. Ja, motsatsen också. Men så är det ju. Ystad är en förort till mycket, till allt, till världen.

”Nu är det natt i den lilla staden. Det kan det vara i morgon också.” Så slutar Jacques Werups självbiografi.

(Ystads Allehanda 2010)