Etikettarkiv: Terry Dene

Utsikt från ett kaffekopp på Malms konditori

Andra kan ha sommarstugor, ofta kanske på orten där de växte upp. Vi har en sommarlägenhet på Söder i Stockholm. Så brukar jag skriva någon gång om året och rapportera om vad som hänt sen sist i trakten av Hornstull och Högalid, där lägenheten finns.

Medelåldern stiger med 30 år när vi anländer. Hipsterfiering är ordet. Kring t-banestationen Hornstull har det byggts en galleria med ni vet nog vilka klädkedjor, hipsterkorv, hiphop-Petters burgare och förstås en liten sushiservering. Nere vid Hornstull återfinns de unga hipstrarna, som nu flyttat just hit på Södermalm.

Nej, jag klagar inte – inte när det också finns en bokhandel i nya Hornstull. Och fortfarande vid min ålder så trivs jag (liksom Stieg Larsson gjorde) på Kafé Copacabana (andra sidan Långholmsgatan) och på Café Dello Sport (hörnet av Högalids- och Pålsundsgatorna), där tiden stått stilla i snart 20 år.

Sofielundsplan underifrån

Mitt i Sofielundsplan år 2014.

På Dello Sport alltså, uppe på vårt Högalid. Inga hipsters och knappt någon digital f-skattare med kontor i datorn och laptop på cafébordet bredvid latten. De syns på caféerna ner mot Bergsunds strand men inte på den här sidan Långholmsgatan.

Dellos kundkrets är densamma som för 10-15 år sen. Eller ser åtminstone likadan ut: samma ansikten och klädsel, samma kulturvänster. Yrken: skådespelare, tv-manusskrivare, författare och så vidare. Ja, de verkar ha samma ålder också, nu som då: de som flyttar ut ersätts av kulturmänniskor av samma sort och utseende.

För att inte ruineras av parkeringsautomater och lockas köra bil i stan så brukar jag ställa bilen på en gratisgata söder om Söder: närmare bestämt vid Sofielundsplan, där jag växte upp.

Sofielundsplan uppifrån

Sofielundsplan med före detta Slakthusskogen – ni ser väl picknickkullen? – och Nynäsmotorvägen in mot stan.

På väg dit över Skanstullsbron hör jag på Ring P1 med Tomas Tengby. En kvinna ringer och säger att nu – efter att ha sett SD:s valaffischer i tunnelbanan – ska hon ”organisera sig” i betydelsen se till att hon aldrig går ut på stan utan att ha lösa pengar i fickan.

Flanerar längs Pastellvägen, min barndoms gata, på vilken vi ungar spelade landhockey och nån gång ibland bara stannade upp för en enstaka bil.

Tittar på den fotbollsplan som inte längre finns: en hel sommar tränade jag på att skjuta lika hårt med vänster- som högerfoten (skulle bli proffs i Italien, ju).

Fortsätter genom det som var Slakthusskogen med träd, buskar, en kulle, ett par ödledammar (någon sommar utnämnt till Stockholms renaste badvatten) och en backig bana där jag och blivande journalistkollegan Ingemar Unge körde cykelcross (vill jag minnas, se hans bok ”Paradiset under globen”).

Ställer mig utanför före detta Malms konditori, idag pizzeria och (med ny-s) sportsbar, och blickar ut över den Sofielundsplan som försvunnit och kommit tillbaks i olika trafikplanevarianter. Nu finns den knappt alls. Det enda som syns: Nynäsmotorvägen in till stan och hela den stora idrotts- och konsertfamiljen av Globar, Kupoler och Bollar.

Sportsbar

Före detta Malms konditori. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Där en av bensinmackarna ligger satt familjen Eriksson med en picknickkorg på helgerna. Det är faktiskt tårfyllt. Sofielundsplan år 2014 liknar förorten till helvetet. Någon gång ska jag skriva boken om förändringen – ja, skändningen – av Stockholm med utsikt från en kaffekopp på Malms konditori vid Sofielundsplan, start tidigt 50-tal och framåt.

Går över Nynäsvägen till Gamla Enskede och hamnar i det som verkar vara en idyll. Större och mindre villor, radhus och små hyreshus (fast numera väl med bostadsrätter). Alla samhällsklasser sida vid sida, ännu mer förr än idag. Så som vissa kan hävda att vi bör bo för att lära oss av varann, förstå och acceptera. De som tycker det borde ha gått i Enskede skola.

Där står jag nu och tittar på Anna Odells (alla har väl sett filmen ”Återträffen”?) och min gula skola, alltså den ovannämnda slottslika byggnaden. Känslan är masochistisk. Många år mellan min och Annas skolgång men samma kort sagt jävla skit som satt kvar i väggarna.

För att lugna mig går jag ner till huset med före detta Enskede Bio och ler lite när jag minns filmen ”Den gyllene skivan” – med rocksångaren Terry Dene – som jag såg just där. (Ep:n med låtarna från ”The Golden Disc” finns på Spotify).

Lunchpaus: macka och latte (?) på Camilla Läckbergs fik i förra Konsumbutiken på Stora Gungans väg. Ungt och nice, som en del av Hipstersöder. Riktiga namnet är Gamla Enskede Bageri men jag såg ju på tv att Camilla (bosatt i närheten) brukar sitta här med laptoppen och författa. Nej, inte idag…

När jag ska åka ifrån idyllen in till storstadsjäktet igen sitter en äldre romsk kvinna på marken vid Sandsborgs t-banestation. Jag letar i fickan och stoppar några för mig överflödiga pengar i burken.

(Krönika i Ystads Allehanda 2014)

Annonser

Före rock och pop: skiffle

Olika artister
Great British Rock´n´Roll
The Original Rock´n`Roll Recordings 1948-1956

Olika artister
Great British Skiffle
The Original Recordings 1948-1956

Lonnie Donegan
Just About As Good As It Gets!
The Original Skiffle Recordings 1953-1956
(alla Smith & Co)

RocknrollDen dubbla CD-samlingen med ”British Rock´n´Roll” lever tyvärr inte upp till titeln. Istället för att betona det ”brittiska” har man dokumenterat de tidigaste uttrycken för ”rock´n´roll” i 50-talets Storbritannien.

Resultatet är en samling för engelska öron, som tycker det kan vara kul att höra inhemska jazzmusiker försöka anpassa sig till den nya rockmusiken. Åkej sång och musik – men det låter mer jazz än rock och så undrar jag vad en amerikansk sånggrupp som Deep River Boys har här att göra.

SkiffleFast en artist lyfter sej över alla andra: Tommy Steele. Jojo, jag vet att han brukar ringaktas i rockhistorien. Men hör så personlig han är och hur engelsk han låter, dessutom egna originallåtar.

Tommy Steele representerar den rock´n´roll som till själva musiken var brittisk/engelsk. Vilken bra samling med ”British Rock´n´Roll” det hade kunnat bli om man fokuserat på just det brittiska, börjat med Tommy Steele och kompletterat med Cliff Richard, Vince Taylor, Adam Faith, Billy Fury, Terry Dene, Johnny Kidd & The Pirates med flera.

Donegan

Jag ville minnas att skifflegrupper som Vipers, City Ramblers och Ken Colyers var mer personliga. De spelar åkej men är inte så värst personligt, svårt att skilja den ena från andra. Fast här finns också ett undantag: Lonnie Donegan.

Lyssna! Alla andra engelska skifflare bleknar bort – när man har hört Lonnie Donegan.

Som sej bör har Donegan också ägnats en helt egen dubbelsamling.

Kort skifflehistorik: tre ackord, akustiska gitarrer, hemmagjord bas (hink och långborste med ett snöre), tvättbräda (som man spelade på med fingerborgar och borste) och skrålande sång.

Nej, musikformen skiffle togs inte på allvar när den kom från England till Sverige på 50-talet. I efterhand kan man säga att skiffle var en föregångare till både progg och punk. Spela själv!

På den här dubbla CD-samlingen med inspelningar från 1953-56 dokumenteras hur Lonnie Donegan – ordagrant – uppfann skiffle genom att blanda influenser från jugband, blues och folksång.

Amerikanska tradlåtar, vita och svarta, behandlades och förvandlades av Donegans röst, som var så ljus att den gick upp i falsett och så rytmisk att den blev atletisk, och inte minst av hans cockney-dialekt från Londons östra delar.

I Lonnie Donegans mun föddes den engelska rock- och poptradition som Ray Davies, Pete Townshend, Joe Strummer och många, många framtida kompositörer/musiker skulle ansluta sej till och utveckla.

(Hifi & Musik 2007)