Utsikt från ett kaffekopp på Malms konditori

Andra kan ha sommarstugor, ofta kanske på orten där de växte upp. Vi har en sommarlägenhet på Söder i Stockholm. Så brukar jag skriva någon gång om året och rapportera om vad som hänt sen sist i trakten av Hornstull och Högalid, där lägenheten finns.

Medelåldern stiger med 30 år när vi anländer. Hipsterfiering är ordet. Kring t-banestationen Hornstull har det byggts en galleria med ni vet nog vilka klädkedjor, hipsterkorv, hiphop-Petters burgare och förstås en liten sushiservering. Nere vid Hornstull återfinns de unga hipstrarna, som nu flyttat just hit på Södermalm.

Nej, jag klagar inte – inte när det också finns en bokhandel i nya Hornstull. Och fortfarande vid min ålder så trivs jag (liksom Stieg Larsson gjorde) på Kafé Copacabana (andra sidan Långholmsgatan) och på Café Dello Sport (hörnet av Högalids- och Pålsundsgatorna), där tiden stått stilla i snart 20 år.

Mitt i Sofielundsplan år 2014.

På Dello Sport alltså, uppe på vårt Högalid. Inga hipsters och knappt någon digital f-skattare med kontor i datorn och laptop på cafébordet bredvid latten. De syns på caféerna ner mot Bergsunds strand men inte på den här sidan Långholmsgatan.

Dellos kundkrets är densamma som för 10-15 år sen. Eller ser åtminstone likadan ut: samma ansikten och klädsel, samma kulturvänster. Yrken: skådespelare, tv-manusskrivare, författare och så vidare. Ja, de verkar ha samma ålder också, nu som då: de som flyttar ut ersätts av kulturmänniskor av samma sort och utseende.

För att inte ruineras av parkeringsautomater och lockas köra bil i stan så brukar jag ställa bilen på en gratisgata söder om Söder: närmare bestämt vid Sofielundsplan, där jag växte upp.

Sofielundsplan med före detta Slakthusskogen – ni ser väl picknickkullen? – och Nynäsmotorvägen in mot stan.

På väg dit över Skanstullsbron hör jag på Ring P1 med Tomas Tengby. En kvinna ringer och säger att nu – efter att ha sett SD:s valaffischer i tunnelbanan – ska hon ”organisera sig” i betydelsen se till att hon aldrig går ut på stan utan att ha lösa pengar i fickan.

Flanerar längs Pastellvägen, min barndoms gata, på vilken vi ungar spelade landhockey och nån gång ibland bara stannade upp för en enstaka bil.

Tittar på den fotbollsplan som inte längre finns: en hel sommar tränade jag på att skjuta lika hårt med vänster- som högerfoten (skulle bli proffs i Italien, ju).

Fortsätter genom det som var Slakthusskogen med träd, buskar, en kulle, ett par ödledammar (någon sommar utnämnt till Stockholms renaste badvatten) och en backig bana där jag och blivande journalistkollegan Ingemar Unge körde cykelcross (vill jag minnas, se hans bok ”Paradiset under globen”).

Ställer mig utanför före detta Malms konditori, idag pizzeria och (med ny-s) sportsbar, och blickar ut över den Sofielundsplan som försvunnit och kommit tillbaks i olika trafikplanevarianter. Nu finns den knappt alls. Det enda som syns: Nynäsmotorvägen in till stan och hela den stora idrotts- och konsertfamiljen av Globar, Kupoler och Bollar.

Före detta Malms konditori. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Där en av bensinmackarna ligger satt familjen Eriksson med en picknickkorg på helgerna. Det är faktiskt tårfyllt. Sofielundsplan år 2014 liknar förorten till helvetet. Någon gång ska jag skriva boken om förändringen – ja, skändningen – av Stockholm med utsikt från en kaffekopp på Malms konditori vid Sofielundsplan, start tidigt 50-tal och framåt.

Går över Nynäsvägen till Gamla Enskede och hamnar i det som verkar vara en idyll. Större och mindre villor, radhus och små hyreshus (fast numera väl med bostadsrätter). Alla samhällsklasser sida vid sida, ännu mer förr än idag. Så som vissa kan hävda att vi bör bo för att lära oss av varann, förstå och acceptera. De som tycker det borde ha gått i Enskede skola.

Där står jag nu och tittar på Anna Odells (alla har väl sett filmen ”Återträffen”?) och min gula skola, alltså den ovannämnda slottslika byggnaden. Känslan är masochistisk. Många år mellan min och Annas skolgång men samma kort sagt jävla skit som satt kvar i väggarna.

För att lugna mig går jag ner till huset med före detta Enskede Bio och ler lite när jag minns filmen ”Den gyllene skivan” – med rocksångaren Terry Dene – som jag såg just där. (Ep:n med låtarna från ”The Golden Disc” finns på Spotify).

Lunchpaus: macka och latte (?) på Camilla Läckbergs fik i förra Konsumbutiken på Stora Gungans väg. Ungt och nice, som en del av Hipstersöder. Riktiga namnet är Gamla Enskede Bageri men jag såg ju på tv att Camilla (bosatt i närheten) brukar sitta här med laptoppen och författa. Nej, inte idag…

När jag ska åka ifrån idyllen in till storstadsjäktet igen sitter en äldre romsk kvinna på marken vid Sandsborgs t-banestation. Jag letar i fickan och stoppar några för mig överflödiga pengar i burken.

(Krönika i Ystads Allehanda 2014)

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

Tema: Hem

När bytte ”hemma” plats med ”borta”? När slutade jag resa ”hem” och började istället resa ”bort” till Stockholm? När reste jag första gången ”hem” till Skåne och Vollsjö?

Med tunnelbanan åker jag ut till förorten söder om söder. Jag plumsar i snöslasket på Pastellvägen, där jag spelade landhockey som barn, men det känns inte som jag kommit hem. Det känns främmande, borta.

Nynäsvägen drogs rätt genom fotbollsplanen (ett helt sommarlov tränade jag att skjuta med vänsterfoten för att kunna bli proffs i Italien), den röda byskolan revs, Ödledammen begravdes under Globen, mjölkaffären, Kronlaxen, Oscaria, leksaksaffären, frisören – allt är borta.

Till slut har så många barndomsminnen ändrats, för att inte säga skändats, att alldeles för lite, nästan ingenting finns kvar av det som en gång var hemma.

För 50 år sen byggdes en småstad – en folkhemsförort – på landet strax söder om gamla Skanstullsbron. Här levde människorna. Förortsidyll var ordet. På söndagarna packade morsan en korg och familjen satte sej på Kullen och drack saft och kaffe. (Snart skulle Kullen sprängas sönder, jämnas med marken och ge plats åt tre bensinstationer.)

Min mammas födelsehem på Vätö. Foto: Bengt Eriksson.

Idag är småstaden förvandlad till sovstad. Människorna sover, äter och pendlar till jobbet. Vart tog livet vägen?

Så reser jag bort från Stockholm och när jag nästa morron promenerar uppför Storgatan känns Vollsjö som hemma. Nästan, men inte riktigt. Skåning blir jag aldrig. Fortfarande talar jag mitt bygdemål. Inte stockholmska, för något som kan kallas stockholmska finns inte. Fråga Stig Claesson. Han kan säkert placera min dialekt i kvarteren vid Blåsut.

Inte heller barnen är skåningar. Den ene har alltid pratat nåt slags ”stockholmska”; den andra byter språk när hon kommer till Stockholm. Säger de ”hemma” om Vollsjö, där de är födda, eller om Malmö, där de bor? Eller är de ”hemma” i världen?

Liksom Henning Mankell i sina polisromaner placerar Ystad och Skåne i världen, ligger Vollsjö bara någon mil utanför Malmö, Stockholm, London, Paris, Rom… Inte för att jag gör det så ofta, men om jag skulle vilja, kan jag lika snabbt befinna mej i London eller Paris som i Stockholm.

Fysiskt, alltså. Mentalt är det bara att slå på TV-n, bläddra i en tidning eller lyssna på en CD, så kan jag på en sekund vara i Tokyo, New York, Afrikas regnskog eller var som helst på jorden. Vollsjö är en av tusen, åter tusen små orter som tillsammans bildar världen.

Hur många gånger har jag inte promenerat på en gata i en obekant stad och fått syn på, låt säga, min barndoms mjölkaffär eller min pappas skrädderi och – plötsligt! – i denna främmande stad, långt borta, känt hemmakänslans värme i hjärtat.

Hemma är platsen där våra minnen från barndomen förenas med våra drömmar om livet: där hjärtat finner ro. Den platsen kan vara Vollsjö, Stockholm, Paris eller Damaskus (för att nämna en plats där jag plötsligt fick syn på pappa där han satt på sitt skräddarbord).

(Kvällsposten 1996)

Yrke: lokal kulturreporter

Det var på Leonardo da Vinci-flygplatsen utanför Rom. Jag stod väntade på det försenade planet hem. En man i min ålder steg fram och undrade om jag var den jag är och skrev där jag skriver. Han presenterade sig: Johan Thunell, keramiker.

Då visste jag precis! Thunells så kallade ”Nyllen” (mer och mindre skäckfyllda ansikten) har jag varit och kollat flera gånger under påskrundorna i hans ateljé i Tunby bortåt Smedstorpshållet.

Ett exempel på hur livet kan vara för en lokal kulturreporter. Mest på gott, oftast är det trevligt. Många vill prata musik när man är ute och recenserar en konsert. Arrangörer vet vem man är innan man talar om det.

Också på lite ont, alltså.

Man kan känna sig påpassad och uttittad som nån kändis. Inte alltid som dagsformen är på topp för trevliga och spirituella eller, för den delen, kritiska samtal. Som när jag mötte Ewa Andersson, förra bibliotekarien i Vollsjö och arrangör av berättarcaféer i Starrarp, innan pjäsen ”Lena och Percy Präriehund” på biografen Flora i Sjöbo.

Foto: Birgitta Olsson.

Hon var missnöjd med en av mina krönikor, sa hon. Den om Karin Thunberg, som skrivit boken om sig själv i Malmö på 70-talet. Ewa hade ryckt ut krönikan (se där) och skaffat sig boken, nu skulle hon läsa och se om jag hade fel (eller rätt).

Det är bra. Hur skulle annars samhället och livet kunna förändras till det bättre, om vi inte utbytte olika åsikter. Jag har inte mer rätt än någon annan. Men när en lokal kulturreporter när som helst kan möta en läsare, då gäller det att ha uttryckt exakt vad man tycker i tidningen.

Ord ska alltid vaktas och vårdas men när jag skrev i till exempel Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet så skedde läsarkontakten via brev och mejl. Nu ”riskerar” jag att hamna i närkontakt med gallerister som själva vill välja sina konstkritiker och lokala artister som är skitsura för att jag inte förstår = uppskattar deras musik.

Varför skriver du i små lokaltidningar (Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda)? undrar ibland kulturskribenter i de större och ”finare” tidningarna. Lägre arvoden, mindre anseende och färre läsare.

Det första är ju riktigt, oftast. Det andra bryr jag mig inte om. Det tredje är jag inte säker på. Att en tidning är stor behöver inte betyda att varje artikel har fler läsare.

Jag skriver dels lokalt av självpåtagen plikt. Efter att skrivit i så många tidningar och tidskrifter under så många år tror jag faktiskt att jag kan bidra en smula till att hålla uppe kvalitén på kulturbevakningen. Det är min skyldighet, när jag bor i YA:s spridningsområde.

Dels för att jag är upprörd. Som 08 (hur många år jag än bor i Vollsjö så blir jag aldrig en riktig färsing med grönt blod) tycker jag det är oförskämt att lokal kultur från Stockholm anses vara professionell rikskultur. Intressant och spännande, per automatik.

Medan kultur i till exempel Ystad, Simrishamn, Tomelilla eller Sjöbo är lokal kultur på gränsen till amatörism. Ointressant för alla utom de närmast berörda.

Vilket dumprat och dumtänk.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

Olssons galleri: Isadora Juice

Fotot här nedanför togs i samband med jakten på Isadora Juice. Det var 80-tal och Kjell Alinge spelade = lanserade henne på radion. Hemlighetsfullt – som om hon inte fanns, som om Isadora Juice var en pseudonym för en anonym italiensk sångerska. (Jo, det här var en tid då nya italienska poplåtar faktiskt spelades på radion.)

Men nog fanns hon, det upptäckte minsann vi, alltså jag och fotografen Birgitta Olsson, när vi som några slags Ture Sventon och fröken Janton reste till Rom, för att på uppdrag åt rocktidningen Schlager försöka hitta Isadora Juice.

Och vi lyckades inte bara hitta henne – vi hittade dessutom hennes man, som drev en alldeles förträfflig restaurang i Rom. Där intervjuade jag förresten Isadora Juice till radion också, med hennes man som tolk från italienska till engelska. Men mannen = tolken klippte jag bort och behöll enbart Isadoras svar på italienska.

Så när inslaget sändes på radion frågade folk: Kan du prata italienska?! Klart, sa jag.

Foto: Birgitta Olsson. 

Apropå Schlager, så välkomna till minglet i kväll tisdag också i samband med utgivningen av boken ”Best of Schlager” med artiklar, intervjuer, recensioner m m ur rocktidningen Schlager. Tid och plats: 18.15 på Pet Sounds, Skånegatan 53 i Stockholm.

Italienska anteckningsblocket (6)

Kan man resa tur och retur Florens för att äta glass? Från Siena, Riva del Sole, Rom eller t o m Stockholm…

Definitivt svar: Ja.

Vi parkerar med stor möda och viss tur vid Porta Romana (byggd 1326) i Florens.

Porta Romana i Florens.

(Och tänker, än en gång: När Italien skyddar sina medeltida stadskärnor – så bra! – genom att enbart tillåta bilkörning och parkering för fastboende så varför ordnar då inte italienska politiker tillräckligt med parkeringsplatser strax utanför centrum? Så både lokala utanförboende och besökande turister slapp köra gata upp och gata ner och leta en ledig p-plats?)

Promenad längs Via Romana: passerar Boboliträdgårdarna (anlagda 1550), Pensionat Annalena (där ska vi nog bo när vi återvänder till Florens), en fantastisk hattaffär, Casa Guidi vid Piazza di San Felice  (där 1800-talspoeterna Elizabeth Barrett Browning / Robert Browning bodde efter flykten från England) och Palazzo Pitti (äldsta delen från 1458; här har Marskalk Salva Guarnaccia inte bara sitt poliskontor utan även en tjänstelägenhet).

På semester med Ponte Vecchio i bakgrunden. Foto: Birgitta Olsson.

Fortsätter över Ponte Vecchio (1345, antagligen, och nog är det något särskilt visst med en husbeklädd bro!), genom Uffizerna (1581; vilka långa ringlande köer, ditin hinner vi inte) och fram till Palazzo Vecchio (12- till 1500-tal; lika mycket turister här trots in i oktober).

Men än har vi inte nått målet, som finns bortåt Santa Croce-kyrkan, i den lilla gränden Via Isola delle Stinche.

Där finns Bar Vivoli Gelateria och den bästa glassen i Florens – ja, hela Italien, enligt vissa – och hela världen, inte omöjligt alls…

Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm.

Provsmak: Utmärkt chokladglass (fast det kan jag inte personligen intyga, eftersom jag inte äter chokladglass) och alldeles fantastiskt otroligt makalös kokosglass.

Vilken smak! Så perfekt konsistens och precis lagom – alltså exakt på gränsen – med riktig kokos i glassen, både slicka i sig och bitbar. Nej, inte ens den italienska glassbaren i Götgatsbacken (salig i åminnelse) kom i närheten.

Dessutom: Bar Vivoli Gelateria håller kvarterspriser.

Palazzo Vecchio. De flesta foton: Bengt Eriksson.

PS. Att vi hittar så direkt genom Florens till världens bästa glassbar beror på den engelska deckarförfattaren Magdalen Nabb och hennes polisromaner om Marskalk Guarnaccia. Läs mer via den här länken!

När Nico sjöng på Sparta i Lund

Det här handlar bara delvis om musik. Det handlar om rock (och rock är bara delvis musik).

Nico är knappast en rocksångerska eller rockkompositör, men hon är rock. Hennes liv, erfarenheter, utseende, musik och sång innehåller dom två motpoler som också är den moderna rockens.

Nicos första konsert i Skandinavien inleds av hennes två kompmusiker: iraniern Mahamad Hadi och armeniern Vasquen Solkian.

Musiken är arabisk-orientalisk. Instrumenten bland annat en elförstärkt oud, en arabisk luta.

Oud är ett nyansrikt instrument och det arabiska sättet att improvisera inom en given mall, en så kallad ”maqam”, är en spännande upptäcktsresa.

Men elförstärkt – och dessutom med alldeles för hög volym – tappar ouden alla nyanser och förvandlas i mina öron till visserligen fingerfärdig västerländsk rock med lite arabisk krydda, men utan varken mål eller mening.

Nu börjar det bli dags för Nico och den elförstärkta ouden byts ut mot en ”arabisk elplanka”, som lägger en matta av ljud under Nicos entré.

Nico fotograferad 1982 med kropp och själ på Pub Sparta i Lund. Foto förstås: Birgitta Olsson.

Nico sätter sig bakom sin gamla tramporgel – som teknikerna haft besvär med att både micka upp och överhuvudtaget få att hålla ihop (är det förresten den här orgeln som Patti Smith köpte åt Nico i Paris?) – uppe på en scen på scenen.

Ett glas med nåt champagneliknande, en cigarett i handen. Mellan varje sång ska hon sen tända en ny cigarett och medan hon sjunger låta den ligga på orgeln och brinna ut.

Det ligger en oförklarlig spänning i luften. Den spänning som mer än fyllt Sparta och föst fram mig ända till scenkanten en och en halv meter från Nicos ansikte. Den spänning som både lockar och avskräcker i det som kallas rockmusik.

En otäck, hemsk spänning där det inte är så lätt att trampa rätt.

Nico är två personer. Den första jag ser får mig att utbrista: ”Så vacker hon är!” Det är den Nico som ser ut som ett oskuldsfullt barn på knappt 20.

Så vänder hon på ansiktet och jag ser den andra Nico: den drygt 40-åriga kvinnan som levt halva sitt liv på livets ”vilda sida”. Plufsigheten som satt sig i ansiktet och på kroppen, dom dåliga tänderna. Rörelserna som är knyckiga, stela. Ögonen långt inne i huvet.

– Om ni vill kan jag sjunga en liten tysk sång, säger Nico, dedikerar den till Andreas Baader (”så att ni inte ska få fel uppfattning”) och börjar sjunga ”Deutschland, Deutschland über alles”.

Nicos röst är iskall – nej inte kall, snarare nollställd, som om texten innehåller en självklar sanning. Det är den otäckaste sång jag någonsin hört. På platta har jag alltid lyft av pickupen efter en halv minut. Jag har aldrig kunnat höra den till slut.

Publiken på Sparta applåderar ”Deutschland”. Vad applåderar dom åt? Kan man applådera en dödsmässa?

Det är ju det ”Deutschland über alles” är i Nicos version: en dödsmässa inte bara för Tyskland utan för hela västvärlden. Detta är också rockens ena pol: dekadensen som nåt åtråvärt, lockande, som i sin förlängning är en dröm om förnedring och död.

Publiken längst fram vid scenen ropar hela tiden på Lou Reeds ”Waiting For My Man” från Velvet Underground-tiden – som om det är en populär gammal slagdänga i stil med Beatles ”She Loves You” eller Siw Malmkvists ”Tunna skivor”. Och inte en socialskildring av just människors djupaste förnedring.

Detta är det otäckaste med rocken: ingen annan kulturform har lyckats komma västvärldens ”vilda (läs: bak-) sida” så nära, men det farliga med denna närhet är att den också föder lockelse och längtan.

Flera av dom som står framme vid scenen är påverkade. För dom är ”Waiting For My Man” och Nico en myt och en dröm om nånting häftigt. En dröm som slutar med döden på en offentlig toalett med en spruta i armen.

När Nico sjunger The Doors ”The End” gör hon den definitiva versionen av den. ”Deutschland, Deutschland über alles” är en dödsmässa över en politisk mentalitet. ”The End” är en dödsmässa över mänskligheten.

Men när hon lockas att lämna orgeln, ställa sig vid mikrofonen och sjunga ”Waiting For My Man” ramlar hon i samma rockmusikens fälla som delar av publiken. Den fälla där hon suttit fast i så många år.

Dom allra flesta – det gäller både publik och skribenter – verkar betrakta Nico mer som en myt än en levande människa.

Omnämnd som kompositör – och en bra sådan – kan jag inte minnas att jag nånsin har sett henne. Nico är en mycket duktig kompositör. Hon är ingen musiker. Hennes orgel är en stämningsskapare, inte ett musikinstrument.

Men som kontrast till orgelns monotona ljud och hennes majestätiska, nästan monumentala röst – jag associerar till Mussolinis fascistiska drömstad Eur utanför Rom – finns melodier, så melodiska, så vackra, med en nästan pastoral folkmusikstämning från renässansen.

Vilket liv måtte hon inte drömma om och längta efter, denna lilla tjej / denna utlevda kvinna, när hon sitter vid sin orgel och komponerar dessa melodier, som är som sommarängar fulla med maskrosor.

Här finns rockens andra pol: viljan, den okuvliga viljan att aldrig ge upp. Människans ofattbara förmåga att överleva alla förnedringar, alla plågor hon utsätts – och utsätter sig själv – för.

(Schlager 1982, refuserat bidrag till den kommande boken ”The Best of Schlager”)

I deckarhyllan och TV-rutan: commissario Aurelio Zen

Nu visas deckarserien om kommissarie Zen i SVT 1. Vilken italiensk fart som bilarna kör med rätt igenom Rom och Eurelio Zen har också mycket kvar av sin klurighet. Men det som gjorde mig besviken i söndags var att man förenklat manuset till det andra avsnittet ”Kabal” = förbilligat inspelningen genom att förflytta (själv)morden från mer sopektakulära miljöer – S:t Peterskyrkan och ett av Milanos förnämsta butiksgallerior – ut på Roms vanliga gator.

Rekommendation:

Läs böckerna också, dvs Michael Dibdins polisromaner om kommissarie Aurelio Zen i Rom. Följande skrev jag om Dibin och Zen i boken ”Deckarhyllan”:

Michael Dibdin
Land: England
Genre: italienska polisromaner

I fyra år bodde engelsmannen Michael Dibdin i Italien. Han är lektor och undervisade på ett italienskt universitet. Sen 1990, ”Råttkungen” heter den första boken i serien, skriver Dibdin deckare – polisromaner – i italienska miljöer.

Det finns två sorters polisromaner.

Vanligast är den sorten som skrevs/skrivs av t ex Sjöwall/Wahlöö (Sverige), McBain (USA) och van de Wetering (Nederländerna). De skildrar ett poliskollektiv utan egentlig huvudperson. Den här sortens polisromaner ingår också – inte alltid men ofta – i vad som brukar kallas procedurskolan. Författarna skildrar – ibland mycket noggrant – hur polisarbetet går till.

Den andra sortens polisromaner är släkt med de hårdkokta deckarromanerna. Här är huvudpersonen en ensamvarg – inte en privatdetektiv utan en polis. Men precis som privatsnoken sticker den ensamme polisen näsan i samhällets mörkaste gränder och löser fallen med hjälp av sin hjärna snarare än kriminalpolisens tekniska avdelning.

Michael Dibdins huvudperson heter Aurelio Zen och hör, efter att ha blivit befordrad, till ”de prestigefyllda leden” inom det italienska inrikesministeriets kriminalpolisdivision.

Första delen i TV-serien om Michael Dibdins italienske kommissarie Aurelio Zen bygger på polisromanen ”Vendetta”.

Aurelio Zen har det inte så lätt. Han är en man som oroar sej. Han oroar sej för allt.

Zen är rädd för att mista jobbet, ska hans överordnade tycka att han inte duger? Eller ska de upptäcka att hans älskade, Tania, som också arbetar på inrikesministeriet, men på en annan avdelning, tjänar extra på att smuggla varor? Och varför vill hon inte gifta sej med honom? Om hon älskar honom, varför vill hon då leva för sej själv, i en egen lägenhet? Har hon en annan älskare också?

Zen oroar sej för sin gamla mamma, som bor tillsammans med honom. Och han oroar sej för sin instinkt: när Zen fått upp ett spår så kan han inte låta bli att följa spåret, trots att han vet att om han har fel så förlorar han jobbet. Osv.

Michael Dibdins känslor för Italien kan sammanfattas med två ord: förundran och hatkärlek. I sina polisromaner beskriver Dibdin detta märkliga Italien som inte är ett land utan två: ett modernt och ett urgammalt.

Med precisa repliker och meningar skildrar han Italien i smått. Som när Zen berättar varför han frekventerar ett visst café:

”Det hade motstått fördärvet med skummjölk… som reducerade det fylliga skummet på en riktig cappuccino till en smaklös fradga.”

Och han skildrar Italien i stort. Intrigen i ”Kabal” (1994) är ett exempel.

Och andra delen bygger på romanen ”Kabal”.

Mitt under kvällsmässan faller en man från övre galleriet i S:t Peterskyrkan i Rom och krossas mot golvet. Så börjar romanen. Den slutar med att en annan man faller genom glaskupolen i en av de förnäma butiksgalleriorna i Milano.

Dibdin knyter ihop Vatikanen och finansen, kyrkan och pengarna.

I ”Dödens lagun” (1995) besöker Aurelio Zen sin barndomsstad Venedig och i ”Così fan tutti” (1997) har han råkat i onåd och förflyttats till Neapel. Efter den sistnämnda, som alltså är den sista titeln i Zen-serien som kommit på svenska, har Michael Dibdin också skrivit ”A Long Finish” (1998), ”Blood Rain” (1999) och ”And Then You Die” (2002).

Romanen ”Träffpunkten” (1991) hör inte till den italienska polisserien utan är en thriller om dagens London. Här skildrar Dibdin de ensamma ungdomar, fortfarande barn, som bor i Londons i trappuppgångar, på gator och parksoffor. De saknar kärlek, arbete, pengar. Som medicin för att stå ut sniffar de lim och thinner.

Amerikanskan Donna Leon, som skriver polisromaner med Venedig som kriminell miljö, och engelskan Lindsey Davis, vars hjälte är en hårdkokt privatsnok i Rom på 70-talet e Kr, har fått egna uppslagsnamn i den nya upplagan av ”Deckarhyllan”.

Tredje delen (fast jag antar att det finns/blir fler delar?) av TV-serien om den italienske kriminalkommissarien Aurelio Zen bygger på romanen Michael Dibdins roman ”Råttkungen”.

Ännu fler författare från engelskspråkiga länder som valt italienska miljöer: den australiensiske författaren Marshall Browne skriver en serie romaner om en polis i dagens Rom, ”The Wooden Leg of Inspector Anders” (1999) m fl, engelskan Magdalen Nabb har sen 1981, första boken hette ”Death of an Englishman”, skrivit ett drygt tiotal polisromaner om Marskalk Guarnaccia i Florens, medan engelsmannen Timothy Williams, bl a ”Big Italy” (2001), placerat sin commissario Trotti i Lombardiet (norra Italien).

Titlar:

Råttkungen. 1990. The Ratking. Övers: Staffan Andrae.
Träffpunkten. 1991. The Tryst. Övers: Staffan Andrae.
Vendetta. 1992. Vendetta. Övers: Karl G och Lilian Fredriksson.
Kabal. 1994. Cabal. Övers: Ulf Gyllenhak.
Dödens lagun. 1995. Dead Lagoon. Övers: Ingvar Skogsberg.
Così fan tutti. 1997. Così fan tutti. Övers: Irja M. Carlsson.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002)