Etikettarkiv: Högalid

Högt upp på Högalid, långt ner vid Hornstull

Gata upp och gata ner
går en sväng runt vårt kvarter
Systrarna slår fyra slag
mitt emellan natt och dag

Refr.
Högt upp på Högalid
och långt ner vid Hornstull
har jag vandrat ensam
för din skull

Högalid 2

Foto: Bengt Eriksson

Förbi Pais än en gång
Lasse i Parken och Cinannamon
längs vattnet vid Bergsunds strand
går jag utan dig i hand

Refr.
Högt upp på Högalid
och långt ner vid Hornstull
har jag vandrat ensam
för din skull

Debaser, Tanto och Zinkensdamm
och så hemåt igen längs Lundagatan
jag fäller en tår vid vårat träd
åh! som jag önskar att du var med!

Refr.
Högt upp på Högalid
och långt ner vid Hornstull
har jag vandrat ensam
för din skull

Gata upp och gata ner
gått en sväng runt vårt kvarter
Systrarna slår sex, sju slag
snart följer ännu en morrondag

(Cirka 2000-2015)

Annonser

Utsikt från ett kaffekopp på Malms konditori

Andra kan ha sommarstugor, ofta kanske på orten där de växte upp. Vi har en sommarlägenhet på Söder i Stockholm. Så brukar jag skriva någon gång om året och rapportera om vad som hänt sen sist i trakten av Hornstull och Högalid, där lägenheten finns.

Medelåldern stiger med 30 år när vi anländer. Hipsterfiering är ordet. Kring t-banestationen Hornstull har det byggts en galleria med ni vet nog vilka klädkedjor, hipsterkorv, hiphop-Petters burgare och förstås en liten sushiservering. Nere vid Hornstull återfinns de unga hipstrarna, som nu flyttat just hit på Södermalm.

Nej, jag klagar inte – inte när det också finns en bokhandel i nya Hornstull. Och fortfarande vid min ålder så trivs jag (liksom Stieg Larsson gjorde) på Kafé Copacabana (andra sidan Långholmsgatan) och på Café Dello Sport (hörnet av Högalids- och Pålsundsgatorna), där tiden stått stilla i snart 20 år.

Sofielundsplan underifrån

Mitt i Sofielundsplan år 2014.

På Dello Sport alltså, uppe på vårt Högalid. Inga hipsters och knappt någon digital f-skattare med kontor i datorn och laptop på cafébordet bredvid latten. De syns på caféerna ner mot Bergsunds strand men inte på den här sidan Långholmsgatan.

Dellos kundkrets är densamma som för 10-15 år sen. Eller ser åtminstone likadan ut: samma ansikten och klädsel, samma kulturvänster. Yrken: skådespelare, tv-manusskrivare, författare och så vidare. Ja, de verkar ha samma ålder också, nu som då: de som flyttar ut ersätts av kulturmänniskor av samma sort och utseende.

För att inte ruineras av parkeringsautomater och lockas köra bil i stan så brukar jag ställa bilen på en gratisgata söder om Söder: närmare bestämt vid Sofielundsplan, där jag växte upp.

Sofielundsplan uppifrån

Sofielundsplan med före detta Slakthusskogen – ni ser väl picknickkullen? – och Nynäsmotorvägen in mot stan.

På väg dit över Skanstullsbron hör jag på Ring P1 med Tomas Tengby. En kvinna ringer och säger att nu – efter att ha sett SD:s valaffischer i tunnelbanan – ska hon ”organisera sig” i betydelsen se till att hon aldrig går ut på stan utan att ha lösa pengar i fickan.

Flanerar längs Pastellvägen, min barndoms gata, på vilken vi ungar spelade landhockey och nån gång ibland bara stannade upp för en enstaka bil.

Tittar på den fotbollsplan som inte längre finns: en hel sommar tränade jag på att skjuta lika hårt med vänster- som högerfoten (skulle bli proffs i Italien, ju).

Fortsätter genom det som var Slakthusskogen med träd, buskar, en kulle, ett par ödledammar (någon sommar utnämnt till Stockholms renaste badvatten) och en backig bana där jag och blivande journalistkollegan Ingemar Unge körde cykelcross (vill jag minnas, se hans bok ”Paradiset under globen”).

Ställer mig utanför före detta Malms konditori, idag pizzeria och (med ny-s) sportsbar, och blickar ut över den Sofielundsplan som försvunnit och kommit tillbaks i olika trafikplanevarianter. Nu finns den knappt alls. Det enda som syns: Nynäsmotorvägen in till stan och hela den stora idrotts- och konsertfamiljen av Globar, Kupoler och Bollar.

Sportsbar

Före detta Malms konditori. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Där en av bensinmackarna ligger satt familjen Eriksson med en picknickkorg på helgerna. Det är faktiskt tårfyllt. Sofielundsplan år 2014 liknar förorten till helvetet. Någon gång ska jag skriva boken om förändringen – ja, skändningen – av Stockholm med utsikt från en kaffekopp på Malms konditori vid Sofielundsplan, start tidigt 50-tal och framåt.

Går över Nynäsvägen till Gamla Enskede och hamnar i det som verkar vara en idyll. Större och mindre villor, radhus och små hyreshus (fast numera väl med bostadsrätter). Alla samhällsklasser sida vid sida, ännu mer förr än idag. Så som vissa kan hävda att vi bör bo för att lära oss av varann, förstå och acceptera. De som tycker det borde ha gått i Enskede skola.

Där står jag nu och tittar på Anna Odells (alla har väl sett filmen ”Återträffen”?) och min gula skola, alltså den ovannämnda slottslika byggnaden. Känslan är masochistisk. Många år mellan min och Annas skolgång men samma kort sagt jävla skit som satt kvar i väggarna.

För att lugna mig går jag ner till huset med före detta Enskede Bio och ler lite när jag minns filmen ”Den gyllene skivan” – med rocksångaren Terry Dene – som jag såg just där. (Ep:n med låtarna från ”The Golden Disc” finns på Spotify).

Lunchpaus: macka och latte (?) på Camilla Läckbergs fik i förra Konsumbutiken på Stora Gungans väg. Ungt och nice, som en del av Hipstersöder. Riktiga namnet är Gamla Enskede Bageri men jag såg ju på tv att Camilla (bosatt i närheten) brukar sitta här med laptoppen och författa. Nej, inte idag…

När jag ska åka ifrån idyllen in till storstadsjäktet igen sitter en äldre romsk kvinna på marken vid Sandsborgs t-banestation. Jag letar i fickan och stoppar några för mig överflödiga pengar i burken.

(Krönika i Ystads Allehanda 2014)

Jul på Högalid

Nu faller vinterns första vita flingor
Så stora och så blöta och så kalla
Jag har en sliten överrock
där kölden tränger in
Den stoppar varken kyla eller vind

Så jag halsar en klunk värme
och drar i mig ett bloss ro
God jul på er alla
Gott nytt år ska ni tro

Högalidskyrkan, höst och snart vinter. Foto: Bengt Eriksson

Jag har sålt min sista tidning för i år
Och tänk om det ändå vore vår
Jag får lift med tomten
där han kommer med sin ren
Dom släpper av mig
vid Frälsningsarmén

Jag försöker å spela
så nykter som jag kan
God jul för helvete
Gott nytt år tammefan

Och Frälsis serverar risgrynsgröt
Värmande och mättande och söt
Det syns tända juleljus
bakom alla rutorna
längs Högalids- och Långholmsgatorna

Jag letar upp en trappuppgång
och somnar hög och full
God jul från Högalid
Gott nytt år från Hornstull

(tillägnad Raine och alla andra)

Lyssna på Soundcloud (en rasslig jultomteversion)

Högt upp på Högalid, långt ner vid Hornstull

Jag var uppe i Stockholm i helgen – rättare sagt: jag var uppe på Högalid och nere vid Hornstull. Inte riktigt samma sak. Jag tycker Hornstull/Högalid på Södermalm i Stockholm allt mer blir en småstad i storstaden. Man nickar åt folk på gatan och i affärerna, tycker att man – vi – känner varann. Nästan. Man har sina stamfik och orkar man inte laga mat en kväll så går man ner till kvarterskrogen.

Dags att skriva en ny krönika om Högalid och Hornstull, tänkte jag. Det går ju inte så fort som jag trodde heller, tänkte jag också. Omvandlingen från Knivsöder till ett slags IT-, media- och skådespelarsöder.  Långsammare än jag trodde byts de gamla och äldre invånarna ur mot nya och yngre. Och nu snart har alla hyresrätter blivit bostadsrätter (t o m i vårt hus, som ett av de allra sista).

 

I väntan på den nya krönikan plockade jag fram en äldre krönika jag skrev om Hornstull och Högalid för några år sen. Några fik och krogar har kommit och gått men annars stämmer krönikan ganska bra idag också. Utom om man – du – bor i trakten, då blir den nog mer en jämförelse, ger ett litet tidsperspektiv.

hogalid-2jpg1

De två systrarna på Högalid. Foto: Bengt Eriksson

Jag lever ett stilla liv vid Hornstull, sitter utomhus vid Cinnamon Bakery & Coffee Shop med en kaffemugg och en halväten ostmacka i en plastkorg på bordet. Sommar, sol och värme. Mycket varmt idag! Man kan steka ägg på Verkstadsgatan. En rullskridskoåkare kör förbi. Vackra mammor i sommarklänningar promenerar med barnvagnar.

Det är semestertid och jag har åkt i omvänd riktning (mot Tomas Löfström i sin krönika). Att påta i trädgården är inte min idé om semester. Löfström har sommarhus på Österlen, medan jag har sommarlägenhet i Stockholm. Nej, det är inte riktigt rätt. Mitt sommarviste återfinns vid Hornstull, vilket bara delvis är Stockholm. Som det står på t-tröjorna som Cinnamon säljer: ”The People´s republic of Hornstull”.

Jag lever ett stilla semesterliv på Knivsöder, som man tidigare (in på 70-talet faktiskt) kallade kvarteren kring Högalidskyrkan, Långholmsgatan och Västerbron på västra Södermalm.

Som sagt sitter jag på Cinnamons uteservering. Brevid kaffemuggen och brödkorgen ligger en uppslagen bok: ”Författarmiljöer i Stockholm” (Lind och Co). Ulla Montan har fotograferat ett fyrtiotal Stockholmsförfattare i hem eller skrivmiljöer och Ludvig Rasmusson presenterar dem på sin typiska tankeflanörsprosa. (Nog hör ni hans kåserier i P1 på söndagarna?)

Ulla Montan är en märklig fotograf. Bra men dålig; dålig men bra. Bäggedera, om vartannat. Nej, jag blir inte klok på fotografen Montan. Blundar hon och trycker?

När jag bläddrar i boken får jag upp ett grått och stelt – ja, förstelnat – porträtt av Svenska Akademins ledamöter. På ett annat uppslag finns ett atmosfärrikt färgfoto av Per Wästberg i ett rum med böcker från golv till tak. Bilden på Göran Greider vid datorn hade även en amatörfotograf som jag kasserat. Johanna Nilsson är däremot fint fångad, där hon i sitter och skriver på en laptop i Kulturhusets café med ett grått Stockholm utanför fönstret.

Fler författare som avbildats i sina miljöer: Ernst Brunner, Olov Svedelid, Maria Wine, P O Enquist, Hans Alfredson, Ulf Lundell, Liza Marklund, Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund (Sveriges bästa poet!), Jonas Gardell, Kristina Lugn, Björn Ranelid, Klas Östergren…

De bor och skriver på Kungsholmen, Öster- och Södermalm, kring Johannes, i Gamla Stan och i förorterna. Stockholmsförfattare finns överallt – utom vid Hornstull. (På Söder bor författarna främst vid Mariatorget.) Det är ju konstigt. Finns det verkligen inga nu levande författare i den här delen av Stockholm? Historiskt är ju det här litterära kvarter…

Romanen ”Människor kring en bro” av Josef Kjellgren (publicerad 1927) handlar om bygget av Västerbron. Hemma i hyllan har jag också en bok av Erik Asklund, ”En kille från Hornstull”, där han beskriver uppväxten bland Högalids gangsterungar. Klas Östergrens roman ”Gentlemen” utspelar sej delvis på Långholmsgatan. Han placerade Atletklubben Europa snett emot Kafé Tjoget (kanske Stockholms sista ölcafé). I Montans och Rasmussons bok får inte heller Östergren styra steget hitåt utan också han håller sej kring Mariatorget.

Idag skulle det alltså inte finnas några författare på Knivsöder? Bor inte ens Bernt Carlsson kvar på Varvsgatan? Ja, det var förstås ett tag sen jag såg honom på kineskorgen Lai Lai… Eller är det bara Montan och Rasmusson som inte hittat till den här delen av Söder?

Jag sitter på Cinnamon men jag kunde lika gärna sitta med en espresso på Café dello Sport eller om det varit middagstid suttit och ätit något urstarkt indiskt på Bombay eller smuttat på ett glas svalt vitt på Moldaus bar.

Jag sitter och filosoferar, tänker att Hornstull ju kunde ha varit Aix-en-Provence eller Albufeira eller vilken liten sydeuropeisk semesterstad som helst. Sommarhett både här och där. Folk tar det lugnt. Ännu en skridskoåkare rullar nedför gatan. Mammorna har satt sej för att fika med barnen i knät.

Jag lever ett lika stilla och lojt semesterliv vid Hornstull som jag andra gånger och somrar levt i Aix och Albufeira. På morgonen kvistar jag ner till Slipgatan och äter frukost med morgontidningarna på Högalids finbageri. Till lunch eller middag kan välja mellan flera olika indier, kineser, italienare och japaner. Fikar gör jag på de ovannämnda eller hos Lasse i Parken och vid Mors stuga på Långholmen.

Och jag är inte ensam. Fullt med folk på caféerna och krogarna. Det är rent sydeuropeiskt: i kvällssvalkan sitter folk utomhus och pratar, läppjar på öl och vin, äter nåt lätt. Fortfarande är det hyggligt billiga priser vid Hornstull.

Observera att jag inte åkt till Stockholm på semester utan till Hornstull. En stad i staden eller ”People´s republic”. Här finns allt jag behöver: mataffärer, systembolag, Mickes begagnade skivor (med öppettider från cirka elva till elva) och, inte att förglömma, Kvartersbion vid Hornstulls strand. En högst speciell bio; en och samma person säljer biljetter och godis, släpper in och sköter projektorn.

Det enda jag saknar är väl en bokhandel eller ett antikvariat. (Måste ta tunnelbanan in till City för att köpa sommarlektyr med min nye deckarfavorit, amerikanen Jon A. Jackson.) Men det kommer nog, det också.

Knivsöder har blivit ett lugnt område. En småstad eller kanske snarare en förort lik den jag växte upp i på 50- och 60-talen. Varvade bostäder, arbetsplatser och några krogar. Dessutom är det ett grönt område. Jag flanerar på Långholmen och bland kolonistugorna i Tantolunden.

Också Hornstull är ju Stockholm, faktiskt. Men en annan del av staden. En del som semesterfirande besökare sällan hittar till; staden i staden, kvarteren vid sidan om, republiken för sej.

Därför har jag börjat uppskatta Stockholm igen: för att Stockholm allt mer förvandlats från en stor stad till en storstad. Ett kännetecken på en storstad är nämligen att staden inom sej rymmer flera olika mindre städer. Som Hornstull. Men kvarteren är föränderliga. När vi skaffade lägenheten fungerade fortfarande Kafé Tjoget som ölfik. Då var det främst äldre, snart eller redan pensionerade arbetare som bodde vid Hornstull.

Ingenstans i Stockholms innerstad fanns det så många som röstade socialdemokratiskt som här vid Hornstull. Långsamt men säker har befolkningen bytts ut och föryngrats. Hyrorna stiger och snart kommer före detta Knivsöder att vara ett inneställe att bo på, det kan jag lova! I gratistidningen Södermalm läser jag att Amelia Adamo (chefredaktör för tidningen Amelia) och Torbjörn Larsson (nu VD för Expressen) sålt huset i Bromma och flyttat in till stan. Och var skulle de ha skaffat en lägenhet, om inte vid Hornstull?

Bengt Eriksson, som titulerar sej (populär)kulturjournalist, bor oftast i Vollsjö men även vid Hornstull i Stockholm. Han rekommenderar romanerna ”Fuska i sin existens” och ”Rikoschetternas marknad” av Stockholms motvarighet till Charles Bukowski, nämligen Bernt Carlsson.

(Krönika i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2002)