Utsikt från ett kaffekopp på Malms konditori

Andra kan ha sommarstugor, ofta kanske på orten där de växte upp. Vi har en sommarlägenhet på Söder i Stockholm. Så brukar jag skriva någon gång om året och rapportera om vad som hänt sen sist i trakten av Hornstull och Högalid, där lägenheten finns.

Medelåldern stiger med 30 år när vi anländer. Hipsterfiering är ordet. Kring t-banestationen Hornstull har det byggts en galleria med ni vet nog vilka klädkedjor, hipsterkorv, hiphop-Petters burgare och förstås en liten sushiservering. Nere vid Hornstull återfinns de unga hipstrarna, som nu flyttat just hit på Södermalm.

Nej, jag klagar inte – inte när det också finns en bokhandel i nya Hornstull. Och fortfarande vid min ålder så trivs jag (liksom Stieg Larsson gjorde) på Kafé Copacabana (andra sidan Långholmsgatan) och på Café Dello Sport (hörnet av Högalids- och Pålsundsgatorna), där tiden stått stilla i snart 20 år.

Mitt i Sofielundsplan år 2014.

På Dello Sport alltså, uppe på vårt Högalid. Inga hipsters och knappt någon digital f-skattare med kontor i datorn och laptop på cafébordet bredvid latten. De syns på caféerna ner mot Bergsunds strand men inte på den här sidan Långholmsgatan.

Dellos kundkrets är densamma som för 10-15 år sen. Eller ser åtminstone likadan ut: samma ansikten och klädsel, samma kulturvänster. Yrken: skådespelare, tv-manusskrivare, författare och så vidare. Ja, de verkar ha samma ålder också, nu som då: de som flyttar ut ersätts av kulturmänniskor av samma sort och utseende.

För att inte ruineras av parkeringsautomater och lockas köra bil i stan så brukar jag ställa bilen på en gratisgata söder om Söder: närmare bestämt vid Sofielundsplan, där jag växte upp.

Sofielundsplan med före detta Slakthusskogen – ni ser väl picknickkullen? – och Nynäsmotorvägen in mot stan.

På väg dit över Skanstullsbron hör jag på Ring P1 med Tomas Tengby. En kvinna ringer och säger att nu – efter att ha sett SD:s valaffischer i tunnelbanan – ska hon ”organisera sig” i betydelsen se till att hon aldrig går ut på stan utan att ha lösa pengar i fickan.

Flanerar längs Pastellvägen, min barndoms gata, på vilken vi ungar spelade landhockey och nån gång ibland bara stannade upp för en enstaka bil.

Tittar på den fotbollsplan som inte längre finns: en hel sommar tränade jag på att skjuta lika hårt med vänster- som högerfoten (skulle bli proffs i Italien, ju).

Fortsätter genom det som var Slakthusskogen med träd, buskar, en kulle, ett par ödledammar (någon sommar utnämnt till Stockholms renaste badvatten) och en backig bana där jag och blivande journalistkollegan Ingemar Unge körde cykelcross (vill jag minnas, se hans bok ”Paradiset under globen”).

Ställer mig utanför före detta Malms konditori, idag pizzeria och (med ny-s) sportsbar, och blickar ut över den Sofielundsplan som försvunnit och kommit tillbaks i olika trafikplanevarianter. Nu finns den knappt alls. Det enda som syns: Nynäsmotorvägen in till stan och hela den stora idrotts- och konsertfamiljen av Globar, Kupoler och Bollar.

Före detta Malms konditori. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Där en av bensinmackarna ligger satt familjen Eriksson med en picknickkorg på helgerna. Det är faktiskt tårfyllt. Sofielundsplan år 2014 liknar förorten till helvetet. Någon gång ska jag skriva boken om förändringen – ja, skändningen – av Stockholm med utsikt från en kaffekopp på Malms konditori vid Sofielundsplan, start tidigt 50-tal och framåt.

Går över Nynäsvägen till Gamla Enskede och hamnar i det som verkar vara en idyll. Större och mindre villor, radhus och små hyreshus (fast numera väl med bostadsrätter). Alla samhällsklasser sida vid sida, ännu mer förr än idag. Så som vissa kan hävda att vi bör bo för att lära oss av varann, förstå och acceptera. De som tycker det borde ha gått i Enskede skola.

Där står jag nu och tittar på Anna Odells (alla har väl sett filmen ”Återträffen”?) och min gula skola, alltså den ovannämnda slottslika byggnaden. Känslan är masochistisk. Många år mellan min och Annas skolgång men samma kort sagt jävla skit som satt kvar i väggarna.

För att lugna mig går jag ner till huset med före detta Enskede Bio och ler lite när jag minns filmen ”Den gyllene skivan” – med rocksångaren Terry Dene – som jag såg just där. (Ep:n med låtarna från ”The Golden Disc” finns på Spotify).

Lunchpaus: macka och latte (?) på Camilla Läckbergs fik i förra Konsumbutiken på Stora Gungans väg. Ungt och nice, som en del av Hipstersöder. Riktiga namnet är Gamla Enskede Bageri men jag såg ju på tv att Camilla (bosatt i närheten) brukar sitta här med laptoppen och författa. Nej, inte idag…

När jag ska åka ifrån idyllen in till storstadsjäktet igen sitter en äldre romsk kvinna på marken vid Sandsborgs t-banestation. Jag letar i fickan och stoppar några för mig överflödiga pengar i burken.

(Krönika i Ystads Allehanda 2014)

Stieg Larssons queerpolitiska Millennium-deckare

Senast jag var i Stockholm satt jag och fikade på Kafé Copacabana, bläddrade i RFSL-tidningen Kom ut och undrade varför inte det här kaféet fick äran att vara med i Stadsmuseets guidade tur genom Stieg Larssons deckarmiljöer.

Det kan bero på att Kafé Copacabana ligger vid Hornstull, lite utanför den del av Södermalm där tidskriften Millennium har sin redaktion. Eller på att Copacabana inte förekommer i filmen ”Luftslottet som sprängdes”.

Men jag tror inte det var en tillfällighet att Stieg Larsson i romanen med ovannämnda titel låter Mikael Blomkvist komma ut från just Copacabana.

De första åren utsattes Kafé Copacabana för flera attentat: fönster krossades och en brandbomb kastades in. Copacabana är ett, som det sägs, hbt- och queerkafé (fast på senare tid har kaféet fått fler straighta besökare).

Christer Malm, också från Millenniumredaktionen, står på andra sidan gatan när Blomkvist kommer ut. Han är förföljd och Malm ska fotografera förföljaren. Som i förbifarten får läsaren reda på att Malm, sambo med en man, brukar gå i Pride-paraden.

Millennium-böckerna har flera trådar och budskap. ”Män som hatar kvinnor” är det viktigaste budskapet. Men ett annat ämne, som jag tror var viktigt för Stieg Larsson, handlar om sexualitet.

Det sexualpolitiska innehållet försvann nästan helt i filmatiseringarna. Inte heller uppmärksammades det när romanerna recenserades. Det enda var väl att någon påpekade att Mikael Blomkvist har en gammal 70-talssyn på kvinnor: män tar bara för sig.

Men det är att förenkla.

I ”Luftslottet” har Blomkvist ett one-night-stand med en (kvinnlig, bör kanske påpekas) Säpopolis. Och hon med honom. Vad är skillnaden?

Erika Berger, chefredaktör för Millennium, och Blomkvist fortsätter att vara både vänner och knullkompisar, trots att hon gift sig. Hennes bisexuelle make är införstådd. Återigen i ”Luftslottet” stjäls en video från Erika: inspelningen visar henne och maken i en trekant med en annan man.

Lisbeth Salander är också bisexuell. Hon tänder på en människa, inte ett kön.

Stieg Larssons personer är sexuella människor i dagens Sverige. Däremot hör de knappast till ”verklighetens folk”.

Vad man kan undra över är varför den unga, tuffa Lisbeth verkar vara den enda som blir svartsjuk. I romanen ”Män som hatar kvinnor” kärar hon ner sig i Mikael.

Hon köper en julklapp till honom. Men så får hon syn Mikael med Erika – presenten hamnar i en papperskorg.

+ I efterordet till återutgivna ”Sherlock Holmes i Skräckens dal” (Bakhåll) knyter sherlockianen Mattias Boström ihop Pinkertons detektivbyrå med Hälsingborgs nattvakt. Bara det är värt bokens pris!

– I amerikanska Millennium-filmen ska alltså Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gå på Södermalms gator och prata engelska med svensk brytning? Vilken klipsk idé!

(Krönika i Kristianstadsbladet 2010)