3 X mina himmalag

1. Den både fotbolls- och kulturintresserade YA-läsaren vet att jag har ett hjärta med varsin kammare för mina bägge himmalag.

Eftersom jag (född i Stockholm för pensionärslänge sen och bosatt i Skåne sen 1972) satt på Nya Söderstadion och upplevde mitt ena hemmaderby mellan Hammarby och Malmö FF, så sitter jag också (söndag den 6/11) på Malmö Nya Stadion för att se det omvända hemmaderbyt.

Men fotboll i november?! Brrrrrr. Skulle tagit med mig bandyportföljen.

Galanto Rosenberg-tifo. Mobilfoto: Bengt Eriksson 

2. Slarv (Hammarby) och grovmissar (Malmö). Trist match. Fast MFF har fler chanser och där blev det 1-0.

I pressrummet finns tårtor med bild på SM-guldvinnarna – men färgen är Hammarbygrön.

Jag sitter vid mittlinjen och jämför den lilla Bajenklacken på ena kortsidan med den stora MFF-läktaren på den andra. De är faktiskt jämnstarka.

Mer än så ska väl hemmafans prestera, även om guldet är klart? Inte heller Malmös allsång kommer i närheten av när hela Söderstadion allsjunger ”Just idag är jag stark”.

3. Fast tifon – en jättebild på Markus Rosenberg som växer upp vid Malmöläktaren – är maffig. En sån vill man ha på Kennedy Bakircioglü!

Efter paus kommer Galanto (mitt smeknamn på honom) Rosenberg in på plan och gör strax två mål.

Alltså 3-0. Åkej, Hammarby är visserligen alltid bäst men idag var dom inte bra.

Ja, jag erkänner: mitt barndomshjärtas Hammarbykammare är något större. Summering: SM-guld till MFF och Bajen kvar i Allsvenskan.

Jättebra och gott så.

(Ystads Allehanda 2016)

Klicka här och läs min rapport från Hammarby – Malmö på Nya Söderstadion också.

När jag träffade John – eller groupisar är vi allihop!

Att samla autografer är ett bra sätt att få träffa sina idoler. Det praktiserade jag mycket under 50- och början av 60-talet.

Då gällde det mest sportidoler: fotboll på sommaren (inte minst Hammarbys träningskvällar på Johanneshov), ishockey på vintern (VM, nyårscuper m m) och friidrottare från hela Europa (under EM i Stockholm 1958).

Med tiden blev det lite tradigt att hänga på järnvägsstationer och flygplatser och i blåsten och snön utanför hotell tills någon barmhärtig portier släppte in en i hotellfoajén ( sådana portierer var det dessutom ont om).

När sportidolerna några år in på 60-talet byttes mot rock- och popidoler kom jag på ett bättre knep: fanclubar. Då fick man inte bara ett namn på ett tidningsurklipp eller i ett block utan man fick ju ta sina idoler i hand och prata med dom.

Jag och en kompis började bilda fanclubar på löpande band. En för varje ny engelsk popgrupp som besökte Stockholm: Billy J Kramer, Searchers, Gerry & The Pacemakers och – Beatles.

(Fast i det sistnämnda fallet hann en idag progressiv sångerska och en idag kvinnlig PR-chef på ett svenskt skivbolag och några andra tjejer före mig och min kompis. Inget att säga om: tjejerna var ju hetare på det.)

Men 1963 – på hotell Continental, snett över gatan från Stockholms centralstation  – hälsade vi på fyra prydliga unga män – Paul, George, Ringo och John (i hälsningsordning) – som tog oss i hand och bockade lite, log och sa några vänliga, blyga ord på engelska.

John behövde en vinterrock, tyckte han, och vi – John, Neil Aspinall, som var en barndomsvän till John, har jag för mig, och nu reste med som road manager, min kompis och jag – knallade uppför Klarabergsgatan mot Hötorget (det här var alltså första gången Beatles var i Sverige och inte en människa kände igen John Lennon) för att till slut hamna på Ströms, klädaffären i hörnet av Kungsgatan/Sveavägen.

John kollade in rockarna, särskilt en och utbrast:

– Oj, vilken lång rock! Alla engelska rockar slutar ovanför knät. Den här långa rocken blir jag ensam om, va?!

Och så fick expediten på Ströms sälja en rock till en blivande legend, fast det visste han inte och vem visste det.

Det här, det är stort för mig. (Fortfarande saknas en skylt på Ströms, där det står typ att här sålde vi en överrock till John Lennon 1963, för affären finns kvar, häromåret var jag också inne hos Ströms och köpte en ny rock, en lång).

Året efter, när Beatles återkom till Sverige, var dom redan berömda och bodde på hotell Foresta på Lidingö, där fansen häckade i klasar natt som dag. Jag lyckades slinka in på presskonferensen, men närmare än så kom jag inte The Beatles.

(Något omskrivet utdrag ur den längre artikeln ”Minnen från 60-talet”, Schlager 1982)

Han köpte Porschar för pengarna

Jonas Sima
Sagan Snoddas – Sverige i oskuldens tid
(Carlssons)

På tre dagar förvandlades Gösta Nordgren till Snoddas: en saga och myt.

Lördagen den 26 januari 1952 medverkade han i radioprogrammet Karusellen med Lennart Hyland som programledare.

Gösta Snoddas Nordgren sjöng ”Flottarkärlek” (fast utan refrängen ”haderian, hadera”). Söndagen den 27 spelade han bandy på Stockholms stadion. (Snoddas lag, Bollnäs, vann med 3-2 mot Hammarby.)

Måndagen den 28 januari var det dags för grammofoninspelning. Snoddas sjöng ”Flottarkärlek” till komp av Calle Jularbos kvartett. 78-varvaren, som samma vecka fanns i affärerna, lär ha sålt omkring 300.000 exemplar.

Eriksson i stockholmsförorten Enskede och Sima i Ljusdal var två av alla de svenska familjer som hörde Snoddas sjunga på radion. Jonas, 14 år, satt med mamma och pappa framför en nyinköpt Luxor.

1991 gjorde han en TV-film om Snoddas. Nu har Jonas Sima skrivit boken ”Sagan Snoddas” med undertiteln ”Sverige i oskuldens tid.”

För oss som bevarat Snoddas i våra hjärtan är det underhållande läsning. Sima återberättar sagan om Snoddas – naturälskaren, bandyspelaren och sångaren från Bollnäs som orsakade ”Snoddasfeber”. Men det är också mycket som saknas i boken.

Trots att de kom(mer) från samma landskap är det som om författaren betraktar artisten på avstånd. Snoddas andas inte i Simas bok. Här finns rikligt med fakta om föräldrarna och syskonen, uppväxten i fattig-Sverige, managern Torsten Adenby osv. Men fakta kan aldrig berätta hela sanningen. Det krävs inlevelse och gestaltning – ja, fabulerande. Jag saknar ett per svenssonskt associationsflöde!

Den enkla grabben från landet, skogsmänniskan och fiskaren, som kan leva på 5 kronor i veckan, köper Porschar för pengarna. Om den klasskänsla av mindre värde, som Porschen måste symbolisera, hade det kunnat skrivas ett helt och mycket intressant kapitel. Sima nämner bara Snoddas vinröda Porsche i förbifarten.

Man kan dra paralleller mellan Elvis och Snoddas (Cadillac och Porsche). Ännu fler kan dras mellan major Parker och Torsten Adenby, deras respektive manager. Det finns inga bevis för att Adenby var en skurk. Men bägge två var bondfångare, som knappast känt sig bortkomna på Sjöbo marknad.

Sagan om Snoddas är också en historia om folksjälen, menar Sima.

På 50-talet inleddes den stora och snabba omvandlingen – moderniseringen – av Sverige. I en föränderlig tid blev Snoddas en symbol för det gamla Sverige. Men det är fel att tro, som Sima verkar göra, att Snoddas haft en nära nog unik funktion som symbol för det gamla, välkända i kontrast mot det nya, kommande och okända.

Efter andra världskriget var det Jularbos dragspel som människorna tog med sig i sina hjärtan när de flyttade från landet till stan. På senare år har dansbanden förmedlat känslan av ett Sverige som förändras i ett långsamt, mer mänskligt tempo. Oron inför 2.000-talet speglas av de allt fler svenska band som idag spelar 60-talspop á la Beatles.

Om Jonas Sima placerat in Snoddas i ett större sammanhang hade ”Sagan Snoddas” vuxit och blivit något ännu mer än en kul bok för oss som på 50-talet vevade upp grammofonen och ”lyssnade på Flottarkärlek”. Sagan Snoddas hade kunnat bli Sagan Sverige: ett porträtt och en analys av det moderna Sverige som byggdes på 1900-talet.

(Recenserat i Kvällsposten 1996)