Tag Archives: Sofielundsplan

Utsikt från ett kaffekopp på Malms konditori

Andra kan ha sommarstugor, ofta kanske på orten där de växte upp. Vi har en sommarlägenhet på Söder i Stockholm. Så brukar jag skriva någon gång om året och rapportera om vad som hänt sen sist i trakten av Hornstull och Högalid, där lägenheten finns.

Medelåldern stiger med 30 år när vi anländer. Hipsterfiering är ordet. Kring t-banestationen Hornstull har det byggts en galleria med ni vet nog vilka klädkedjor, hipsterkorv, hiphop-Petters burgare och förstås en liten sushiservering. Nere vid Hornstull återfinns de unga hipstrarna, som nu flyttat just hit på Södermalm.

Nej, jag klagar inte – inte när det också finns en bokhandel i nya Hornstull. Och fortfarande vid min ålder så trivs jag (liksom Stieg Larsson gjorde) på Kafé Copacabana (andra sidan Långholmsgatan) och på Café Dello Sport (hörnet av Högalids- och Pålsundsgatorna), där tiden stått stilla i snart 20 år.

Sofielundsplan underifrån

Mitt i Sofielundsplan år 2014.

På Dello Sport alltså, uppe på vårt Högalid. Inga hipsters och knappt någon digital f-skattare med kontor i datorn och laptop på cafébordet bredvid latten. De syns på caféerna ner mot Bergsunds strand men inte på den här sidan Långholmsgatan.

Dellos kundkrets är densamma som för 10-15 år sen. Eller ser åtminstone likadan ut: samma ansikten och klädsel, samma kulturvänster. Yrken: skådespelare, tv-manusskrivare, författare och så vidare. Ja, de verkar ha samma ålder också, nu som då: de som flyttar ut ersätts av kulturmänniskor av samma sort och utseende.

För att inte ruineras av parkeringsautomater och lockas köra bil i stan så brukar jag ställa bilen på en gratisgata söder om Söder: närmare bestämt vid Sofielundsplan, där jag växte upp.

Sofielundsplan uppifrån

Sofielundsplan med före detta Slakthusskogen – ni ser väl picknickkullen? – och Nynäsmotorvägen in mot stan.

På väg dit över Skanstullsbron hör jag på Ring P1 med Tomas Tengby. En kvinna ringer och säger att nu – efter att ha sett SD:s valaffischer i tunnelbanan – ska hon ”organisera sig” i betydelsen se till att hon aldrig går ut på stan utan att ha lösa pengar i fickan.

Flanerar längs Pastellvägen, min barndoms gata, på vilken vi ungar spelade landhockey och nån gång ibland bara stannade upp för en enstaka bil.

Tittar på den fotbollsplan som inte längre finns: en hel sommar tränade jag på att skjuta lika hårt med vänster- som högerfoten (skulle bli proffs i Italien, ju).

Fortsätter genom det som var Slakthusskogen med träd, buskar, en kulle, ett par ödledammar (någon sommar utnämnt till Stockholms renaste badvatten) och en backig bana där jag och blivande journalistkollegan Ingemar Unge körde cykelcross (vill jag minnas, se hans bok ”Paradiset under globen”).

Ställer mig utanför före detta Malms konditori, idag pizzeria och (med ny-s) sportsbar, och blickar ut över den Sofielundsplan som försvunnit och kommit tillbaks i olika trafikplanevarianter. Nu finns den knappt alls. Det enda som syns: Nynäsmotorvägen in till stan och hela den stora idrotts- och konsertfamiljen av Globar, Kupoler och Bollar.

Sportsbar

Före detta Malms konditori. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Där en av bensinmackarna ligger satt familjen Eriksson med en picknickkorg på helgerna. Det är faktiskt tårfyllt. Sofielundsplan år 2014 liknar förorten till helvetet. Någon gång ska jag skriva boken om förändringen – ja, skändningen – av Stockholm med utsikt från en kaffekopp på Malms konditori vid Sofielundsplan, start tidigt 50-tal och framåt.

Går över Nynäsvägen till Gamla Enskede och hamnar i det som verkar vara en idyll. Större och mindre villor, radhus och små hyreshus (fast numera väl med bostadsrätter). Alla samhällsklasser sida vid sida, ännu mer förr än idag. Så som vissa kan hävda att vi bör bo för att lära oss av varann, förstå och acceptera. De som tycker det borde ha gått i Enskede skola.

Där står jag nu och tittar på Anna Odells (alla har väl sett filmen ”Återträffen”?) och min gula skola, alltså den ovannämnda slottslika byggnaden. Känslan är masochistisk. Många år mellan min och Annas skolgång men samma kort sagt jävla skit som satt kvar i väggarna.

För att lugna mig går jag ner till huset med före detta Enskede Bio och ler lite när jag minns filmen ”Den gyllene skivan” – med rocksångaren Terry Dene – som jag såg just där. (Ep:n med låtarna från ”The Golden Disc” finns på Spotify).

Lunchpaus: macka och latte (?) på Camilla Läckbergs fik i förra Konsumbutiken på Stora Gungans väg. Ungt och nice, som en del av Hipstersöder. Riktiga namnet är Gamla Enskede Bageri men jag såg ju på tv att Camilla (bosatt i närheten) brukar sitta här med laptoppen och författa. Nej, inte idag…

När jag ska åka ifrån idyllen in till storstadsjäktet igen sitter en äldre romsk kvinna på marken vid Sandsborgs t-banestation. Jag letar i fickan och stoppar några för mig överflödiga pengar i burken.

(Krönika i Ystads Allehanda 2014)

Annonser

En bostadslös optimist

Raine Gustafsson
Raines dagbok
Tolv år på gatorna i Stockholm 1998-2010
(NoNa)

Livet är som att singla slant. Vem vinner? Vem förlorar?

Varje gång jag skulle ta tunnelbanan vid Hornstull och Raine stod utanför spärrarna och sålde Situation Stockholm så återkom samma dubbla känsla av skam och lycka eller åtminstone tur.

Jag kunde ha varit han, tänkte jag. Vilken tur att jag inte är han, tänkte jag sen.

Raine Gustafsson är några år yngre. Men vi kommer från samma del av Stockholm, förorterna söder om Söder. Han växte upp i Kärrtorp och jag vid Sofielundsplan. Rätt sida av slanten kom upp för mig och fel för honom. Ändå är han ingen förlorare utan en överlevare.

När det hade kommit ett nytt nummer av Situation Stockholm, de hemlösas tidning, så stannade jag till och köpte det. Hemlös, förresten. Det vill inte Raine kalla sig, hellre bostadslös. Ofta snackade vi också, mest han.

Jag minns när han tog av vanten och visade sina svarta stumpar till fingrar. Han skulle berätta vad som hänt men associationerna gick åt alla håll, orden ringlade än hit, än dit. Svårt att följa tråden.

När jag slog upp och läste ”Raines dagbok”, som han sen våren 1998 hade skrivit i (nästan) varje nummer av Situation Stockholm, var han raka motsatsen. Rak och klar, både personlig och litterär. En författare med ett ämne och förmågan att förmedla sitt ämne.

2005 gick Penklubbens Bernspris till Raine Gustafsson. Nu har Raines texter ur Situation Stockholm samlats och getts ut i bokform. Jag hävdar bestämt att boken skulle ha blivit Augustnominerad.

Raine beskriver Södermalm med omnejd från en nivå där de flesta av oss aldrig befinner oss. Han skildrar de människor som vi andra sällan kommer närmare än att vi ser dem på parkbänken eller råkar väcka dem när vi går ner med påsen till soprummet.

Sprit och narkotika, tjyvkamrater och våld. Människor dör, hela tiden och helt plötsligt, som om det var naturligt. Också Raine var så nära att dö. Nedslagen, huggen i halsen och ena lungan. Men han överlevde. Han överlever varje gång. Kanske för att han, som han skriver, inte dricker starksprit utan bara ett par tre fyra öl per dag.

Han skriver om fingrarna: förfrusna, operation och amputering. Om sovställen: hos en kompis, bredvid en tjej, i ett el- och ett soprum, i en källare och så vidare. Om allt som försvinner för honom: tidningar, mobilen, pengar, glasögon, hela väskan…

Och mitt i helvetet och allt djävulskap kan Raine också skriva: ”Som tur är finns det tillräckligt med bra människor i världen så vad som än händer kan man aldrig ge upp.”

Raine Gustafsson är – med egna ord – ”en obotlig optimist”.

(LO-Tidningen 2010)