Med nyfikna öron och ögon

Thomas Millroth
Man får förlora sig
(Almlöfs)

I hyllan bakom ryggen där jag står och skriver på datorn finns en bok som jag ibland tar fram, bläddrar lite i och läser här och var. ”Maktens pyramider”, som boken heter, kom för så längesen som 1976. Där hade Thomas Millroth samlat ett urval av sina texter om musik och konst. Så långt, alltså.

Under de trettiofyra år som gått har det ju hänt en del. Millroth flyttade från Stockholm till Skåne och blev chef för Ystads konstmuseum, nu har han slutat igen och återgått till skrivandet. Samma skrivande nu som då, kunde man säga. Riktigt så är det förstås inte: levnadsår ristar alltid ringar i ens skrivande.

Thomas Millroths nya bok, ”Man får förlora sig”, tar vid ungefär där den förra slutade. Här finns texter och tankar från 1975 och framåt. Fast den nya boken är inte, som den förra var, en klippbok. Bara nästan: Millroth har letat reda på och samlat ihop texter som varit publicerade på papper och nät – i tidskrifter som Musikens Makt, Gränslöst, soundofmusic och Nya Upplagan.

Texterna har placerats i ett flöde med nyskrivna ”mellanrader” som binder ihop de äldre texterna med både sig själva och nuet, just nu och här idag. Varifrån texterna kommer anges i början av boken, ibland nämns ett sporadiskt årtal som daterar texten – men det tänker man aldrig på. ”Man får förlora sig” är som en nyskriven bok med riktningen framåt, aldrig eller sällan bakåt.

Att jag då och då plockar fram Millroths gamla bok från -76 beror på att den vederkvicker mig, såväl hans gamla som nya texter kännetecknas av en och samma egenskap: nyfikenhet. Thomas Millroth tittar inte på konst och lyssnar inte på musik som yrkesjournalist och yrkeskritiker. Han skriver inte för att få in pengar utan lyssnar och tittar av existentiellt nödtvång, för att konst och musik är en nödvändig del av hans liv.

Gå bakåt i texten och se vilka tidskrifter jag räknade upp! Oftast har Millroth skrivit åt tidningar som betalat uselt eller ingenting alls. Skrivandet blir ett slags kulturgärning – fast det är ändå en biprodukt. Millroth gör det han måste göra: Lyssna. Titta. Skriva.

I den nya boken finns texter om ett stort antal obskyra men livsnödvändiga konstnärer, musiker och grupper: Archimedes Badkar, FIG (Feminist Improvising Group), Nina Hagen, Lisa Strömbäck, Peter Brötzmann (förstås), Leif Holmstrand, Eugene Chadbourne, Mats Gustafsson (också förstås), Christine Sahnaoui Abdelnour och Lisa Fjellman, för att nämna några namn.

Mest musik, det är där det börjar för Millroth – med musiken, sen kommer mer musik och sen kommer bildkonsten. Och om dessa namn skulle vara okända för dig, så strunt i det! Här handlar det inte om att återlyssna och återtitta utan om att upptäcka.

Nog är det märkligt, säger jag, som tror eller hoppas att jag nog också bevarat den egenskapen, att Millroth år ut och år in förmår vara nästan lika barnsligt nyfiken på ny, otittad konst och ny, ohörd musik. Och att han med sitt skrivande lyckas inkludera läsaren i nyfikenheten. Det är därför jag så gärna läser Thomas Millroths konst- och musiktexter – för att vi upptäcker, tittar och lyssnar tillsammans.

Jaget – både hans och mitt – är med hela tiden. Han talar om var han finns när han lyssnar, noterar aktuella iakttagelser från samma platser nu som då. Den ovannämnda konstnären Lisa Fjellman svarar för bokens vinjetter och Karin Almlöfs formgivning har fått boken att bli än mer läslockande. Så gör nu det: lyssna, titta och förlora dig i konsten, musiken och livet, det får man.

(Ystads Allehanda 2010)

Kulturnytt från sydöst

Efter lång och spänd väntan har Ýrr Jónasdóttir alltså blivit ny chef för Ystads konstmuseum. Det var ju glädjande att kulturnämnden insåg att konstmuseet behövde en chef. Men man bör nog inte ropa hej förrän man har räknat budgeten. Ska museet få tillräckligt med pengar för att kunna göra intressanta utställningar?

Fortsättning följer. Lördagen den 5 juni öppnade i alla fall en utställning med natur- och porträttmålningar av ”Österlens första målarinna”, det vill säga Ellen Trotzig (1878-1949). Den måste jag se! Och sen är det dags för en Gerhard Wihlborg-utställning, antar jag (som är långsint).

Lars Yngve får allt mer uppmärksamhet för sin kulturella gratistabloid Nya Upplagan. Det är kul. En bra och läsvärd tidning. Men varför glömde jag då att plocka till mig den när jag senast var på ICA i Sjöbo?

Nya Upplagan har blivit allt smartare till både utseendet och innehållet. Mer av en rikstidning – ja, nästan en internationell kulturtidskrift. Medarbetarkåren är imponerande: från Thomas Millroth till Bono, Noam Chomsky och Yoko Ono.

Inte årets skörd men snart… Trädgårdsmästare: Birgitta Olsson. Foto: Bengt Eriksson.

Samtidigt har det lokala nästan försvunnit och journalistiken ersatts av kröniketyckande, sida efter sida. Nej, jag kan inte låta bli att sakna den gamla Nya Upplagan, där det jordnärt lokala (tänk reportaget om kobadkar på åkrarna!) knöts ihop med en internationell utblick. Österlen blev en del av världen – och tvärtom.

Nyaste Upplagan är också en läsvärd tidning. Men redaktionen kunde lika gärna ligga vid Hornstull på söder i Stockholm som i skånska Ystad.

Österlen 360 är en annan kulturtidskrift som jag saknar. Den är borta nu. Ber om ursäkt för att jag inte brydde mig så mycket om Österlen 360 när den fanns – men nu känns det tomt. Främst kommer jag att sakna texterna om konst, såväl i tidningen som på hemsidan.

Tufft att driva en tidning, så jag förstår att Peggy Eklöf och Theresa Benér ville göra något annat. Österlen 360 överläts till ett företag i Malmö som skulle fortsätta utgivningen. Det gick inte, annonsörerna följde inte med. Inte så konstigt. En lokal kulturtidskrift måste göras lokalt, redaktören ska synas på bygden.

Väderbiten sommartomte. Han heter Gösta. Foto: Bengt Eriksson.

I Simrishamn har kommundirektören föreslagit att kulturnämnden ersätts av ett utskott direkt under kommunstyrelsen.

I Sjöbo vill de styrande moderaterna skilja mellan barn- och allmänkultur. Den sistnämnda ska, tillsammans med bland annat Sjöbo marknad, handhas av kommunstyrelsens nya kultur- och tillväxtutskott.

Kunde inte utskottet heta politbyrån? Varför tror nya generationer av politiker att de kan återuppfinna det kulturella hjulet? Har inte historien lärt oss att kulturen måste vara fri – först då kan kultur bidra till att både människor och samhällen växer.

Ju större politisk styrning desto mer stagnerar kulturen och därmed samhället. Om politikerna är så kunniga i kultur så föreslår jag att kommunalrådet Lundgren i Sjöbo greppar penseln.

För övrigt har min hemkommun skänkt ett Sjöbofat som bröllopsgåva till kronprinsessparet. Från Elfstrands krukmakeri, kan jag förmoda. Jag har själv en supkopp.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Laleh, söt och rar

Jo, det är Jimmy Wallin som också gjort ”den söta, rara lilla teckningen av

Laleh” i marsnumret av Nya Upplagan. Han  ”erkänner”  på sin blogg: http://kaffemeddopp.blogspot.com/2009/03/kvallsposten-igen.html 

 

Serieupplagan

Nya Upplagan – kulturgratistidningen för Österlen och nu också Malmö, Lund och Kristianstad – liknar inte riktigt  sig själv när jag tittar på och bläddrar i marsnumret 2009.

 

Omslaget är tecknat och inuti tidningen har också fotona ersatts av teckningar. Jimmy Wallin, den flitigaste tecknaren, bidrar till exempel med ett intervjuporträtt av Olle Ljungström som fiskargubbe (hatt, glasögon och pipa) och en tecknad version av Lisbeth Salander, samt bildbyline till såväl Noam Chomskys krönika som chefredaktören Lars Yngves ledare. Den senare kunde vara Frank Zappas brorson, typ.   

 

Obs! Teckningen föreställer Lars Yngve – inte Åsa Waldau. Tecknare: Jimmy Wallin.

 

 Malin Biller har gjort en djävulsänglalik teckning av Åsa Waldau (nog inte bara jag som undrar varför just hon skriver krönikor just här) medan Gunnar Krantz fångat Bob Hund-musikern Jonas Jonasson på pricken, det vill säga hans gigantiska mustasch. Men vem är den namlösa/e som gjort den söta, rara lilla teckningen av Laleh?

 

I mitten finns dessutom en tecknad seriebilaga att rycka ut och vika ihop. För bilagan med det skånska namnet Edvard! har Pidde Andersson och ovannämnde Wallin från Seriestudion i Malmö varit ”redaktörsjävlar”.

 

Bland serietecknarna återfinns likaså nämnda Biller som förstås ”bjuder på ångest” och Daniel Ahlgren som kommer med ett chockbesked i sin serie om Ove, den 34-årige hårdrockaren: Iron Maidens trummis har spelat golf med Lars Berghagen och suttit i Allsångspubliken. Fast mest förtjust är jag nog i Samuel Larssons serie om den reserverade, småstuckne och långsure Jan Andersson, tecknad i nära nog minimalistisk Elis Eriksson-stil.

 

Tidigare publicerat i Kvällsposten