Etikettarkiv: Journalistförbundet

Den svenske Dantes resa genom Ingenmansland

Jag bor i Ingenmansland. På Sveriges baksida. I en håla. Mitt i ingenting. I Fulsverige. Nej, inte Fulsverige, så kan han väl ändå inte betrakta den här vackra delen av Sverige och Skåne?

Alla beskrivningar har hämtats från den omtalade boken ”Ingenmansland – Ett år på Sveriges baksida” (Leopard), där kulturskribenten Dan Jönsson likt en Dante snarare än Ulysses gjort en odyssé genom Sverige.

Under ett år har Dan Jönsson rest till en svensk plats i månaden – som Flen, Ullared, Ånge, Urshult och Säffle, till sist också stockholmsstadsdelen N. Hammarbyhamnen. Lika illa ställt överallt, lika illa som med Jönsson.

Resan startade, förstås, vintertid. Men oavsett månad börjar beskrivningen av samhällena på liknande sätt:

”Det är fredagskväll… det snöar.” (Flen) ”Jag är egentligen inte här. Inte på riktigt.” (Ullared) ”Så mycket att se är det verkligen inte.” (Haparanda). ”Vissna björkar. Tomma busskurer.” (Sandviken)

Eller när han hamnat i Angered utanför Göteborg.

Sommar, sol, värme. Lukt av hav. En man med namnet Dennis på underarmen gör en storslagen gest över sommarlandskapet och utbrister: ”Är det inte fantastiskt!” Jönssons kommentar: ”Fantastiskt, jag vet inte.”

Han gör mig så irriterad. Jag känner mig så förolämpad.

Vad hade Jönsson upplevt – om ordet kan användas – ifall han besökt Vollsjö, ”mitt” lilla samhälle? Gått i snöstormen – naturligtvis hade han kommit hit i det väderlaget – längs Storgatan, sett omålade fönster och dörrar, rappningen som faller från vårt hus.

Konstaterat, så som han skrev om Fredrika: ”Hur fort går det att döda ett samhälle?”

Nej, nu överdriver jag. Men jag tror inte han knackat på och upptäckt flerbarnspappan som mödosamt renoverar sitt hus, gitarrbyggaren i ett annat hus, en klassisk violinist som kör långtradare. Eller undrat: Vad kan dom ha för sig i det stora huset med vindmöllan?

Dan Jönsson medarbetade i Dagens Nyheter. Men DN skar ner på frilansbudgeten och nu kämpar han för sin överlevnad.

Han reser och läser, i väskan finns nutids- och globaliseringskritisk litteratur, (minst) en bok för varje ort: Robert E. Lane, ”The Loss of Happiness in Market Democracies”, Adam Smith, ”The Wealth of Nations”, Karl Marx, ”Värde, pris och profit”, och så vidare.

Sverige och livet filtreras genom det han läser.

Jag måste fråga om Jönsson är fackligt organiserad, medlem i Journalistförbundet/Frilans Riks? Han behöver nämligen en kurs i ämnet frilansjournalistik.

Jönsson verkar tro att han är ensam om att ha förlorat en stor uppdragsgivare. Men det är han inte – det vet alla som arbetat frilans längre än Dan Jönsson. Det verkar ju så skönt att ha en större del av sin inkomst från ett och samma håll men i morgon kan det vara ödesdigert.

Så är det att jobba som frilansjournalist. Det tar slut. Det tar alltid slut. Du är inte unik, Jönsson. Ett – gott – råd: Lägg inte alla artiklar i samma påse.

Ofta har jag tänkt skriva en bok som Dan Jönssons – fast raka motsatsen.

Han och jag är raka motsatser. Han ser inte. Han hör inte. Han känner inte. Verkar inte leva i livet utan i litteraturen. Sitter i sin ”förläggning” och läser hellre än att gå på upptäcksfärd.

Som när jag kom till Kisa, Hjo, Gränna och Finspång eller vart jag än kommer. Jag fick syn på ett café, en affär, en skylt för vad som helst. Spännande! Vilka lever här! Bor? Arbetar?

Varje ort har något unikt. På varje plats levs livet. Det vanliga = det ovanliga. Överallt finns fantastiska människor: spännande, annorlunda, kreativa.

Jönsson är inte nyfiken.

Jag blir ju förbannad. Att han inte ser människorna. Vill han se människorna?

Utgångspunkt: Jönsson mår alltså dåligt. Då måste alla må dåligt lika dåligt som han, stå lika handfallna inför sitt fortsatta liv.

Också Jönsson möter spännande människor. Till exempel Ronny i Grängesberg, som hävdar att han ska vara kvar i sitt loppisantikvariat i tjugofem år.

”Lycka till!” önskar Dan Jönsson och bryr sig inte mer om Ronny.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2012)

Annonser

En kanske inte helt vanlig dag i kommunfullmäktige

Det är en helt vanlig torsdagkväll. I en helt vanlig svensk stad, Malmö, ska kommunfullmäktige ha ett helt vanligt sammanträde. Men till detta fullmäktigesammanträde infinner sig också Douglas Andrée.

Andrée är konstnär men inte medlem i KRO (Konstnärernas Riks Organisation). Därför har Malmö kommun inte släppt in honom i den kollektiva grafikverkstad som finns i stan.

Nu har Andrée som protest gjort ett kollage som föreställer Ulla Sandell (s), kommunalråd och ansvarig för kulturen, som Madame Bizarre i korsett och höga läderstövlar och med en piska i handen. Ulla Sandell ska tala på kommunfullmäktigesammanträdet och Andrée har tänkt överlämna ett exemplar av kollaget.

Till sammanträdet kommer också Anny Skåning, journalist – eller rättare sagt snart före detta journalist på tidningen Arbetet. Tre timmar tidigare har hon från den 1 september sagt upp sig för att hon inte tillåtits skriva om Sandell och kulturpolitiken i Malmö.

Kommunfullmäktiges ordförande, Arne Lundberg (s), får syn på Andrée och rusar upp för att avhysa honom. Lundberg får hjälp av en vaktmästare och ger sig då istället på Skåning.

Han snor in henne i ett draperi och Skåning får en smäll så hon börjar blöda.

En fotograf från Sydsvenska Dagbladet (lib), Thomas Löfqvist, börjar fotografera Lundberg och Skåning.

Då rusar Roland Lundberg (m), kommunfullmäktiges vice ordförande, mot Löfqvist och försöker slita av honom kameran. Under handgemänget får Löfqvist ett svullet öga och ett sår i pannan.

Efteråt ångrar Arne och Roland Lundberg ingenting.

De visste inte att Skåning var journalist utan trodde att hon var en sympatisör till Andrée – en bråkmakare. Inte heller visste de att Löfqvist var fotograf på Sydsvenska Dagbladet. Han kunde ju ”lika gärna ha varit en frilansfotograf som ville ta lite skandalbilder till vilken press som helst”, som Roland Lundberg uttryckte det.

Däremot är Arne Lundberg arg för att Sydsvenska Dagbladet refererat och publicerat en bild på händelserna i fullmäktige. Han kräver att tidningsledningen ska ge honom en offentlig ursäkt.

När Lundberg inte får det, funderar han på att tryckfrihetsåtala Sydsvenskan.

Moderata samlingspartiet tar avstånd från partibrodern Roland Lundbergs agerande.

Fotografen Thomas Löfqvist polisanmäler Roland Lundberg.

Journalisten Anny Skåning polisanmäler Arne Lundberg.

Södra frilansklubben i Journalistförbundet protesterar mot Roland Lundbergs uttalande om frilansande fotografer.

När Arne Lundberg någon vecka senare ska invigningstala på den internationella fotomässan i Malmö lägger samtliga närvarande fotografer ner sina kameror och vägrar att fotografera honom.

Och – som om det inte räckte – så har bandspelaren som alla fullmäktigesammanträden spelas in på för att det ska vara lättare att skriva protokoll och som aldrig tidigare strejkat – jo, den har förstås strejkat just under tumultet i kommunfullmäktige. Just då är det alldeles tyst och blankt på bandet…

PS. På förekommen anledning meddelas att ovanstående inte är satir.

(Schlager 1982)