Hantverkarna
På scenen: Åsa Forsblad, Aksel Morisse, Claes Åström, Chatarina Larsson, Per Lasson, Elisabeth Wernesjö, Jan Österman, Mysak, Marcus Hadriz
Manus: Line Knutzon
Övers: MarsvinsholmsTeatern
Sångtexter: Aksel Morisse
Musikansvarig: Sanna Hodell
Regi: Henrik Dahl
MarsvinsholmsTeatern, spelas onsdag-söndag t o m den 10/8
MarsvinsholmsTeatern är fyndig på att inleda sina uppsättningar. I år kommer Sanna Hodell in och hälsar välkommen, för att sen gå upp på scenografins andra våning, sätta sig vid pianot och börja spela klassiskt. Hantverkaren Beckman (spelad av Per Lasson) kompletterar med ett solo på slipmaskin.
Pjäsen ”Hantverkarna” skrevs av Line Knutzon, uppmärksammad dansk dramatiker. ”Hantverkarna” har spelats både på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och satts upp av Dramaten. I programmet till uppsättningen på Marsvinsholm beskrivs pjäsen som ”en drastisk nutidskomedi”. Men Knutzon gör det svårare än så för både sig själv och skådespelarna.
Hon blandar olika dramatiska uttryck, från just drastisk humor till lika drastiskt allvar. ”Hantverkarna” är en kameleontisk pjäs som växlar mellan känslolägen och teatergenrer. Inte lätt, varken att spela eller skriva. Det kräver mycket av både skådespelare och dramatiker.
Alice (Åsa Forsblad), Beckman (Per Lasson), Oskar (Marcus Hadriz) och Glen (Claes Åström). Foto Henrik Dahl.
Scenen: ett hus i två våningar. Det råder låne- och byggboom. Paret Alice och Manfred (Åsa Forsblad och Aksel Morisse) har förköpt sig på ett hus som håller på att renoveras. Fullt med hantverkare – med byggbasen Glen (Claes Åström) i spetsen – som tar lååång tid på sig, lovar runt och håller tunt, har flera byggen på gång, bygger upp och river ner igen.
Alla som haft med hantverkare att göra bör känna igen sig. Så det borde ha blivit roligt. Men det är det inte. Pjäsen blir aldrig mer än en lättversion av verkligheten, som är både värre och roligare. Jag lovar att jag av egen erfarenhet kunde ha bidragit med några scener som lyft pjäsen till mer en gapskrattig nivå.
Plötsligt – när Magrete (Elisabeth Wernesjö) sätter sig för att prata med sin gamla klasskompis Manfred – blir det allvar, djupare och existentiellt. Nu handlar det om livet. Magrete, berättar hon, flyr verkligheten genom att blunda och skapa sitt eget rum – ja, ”en hel jävla lägenhet” – i huvet.
Och så efter paus kommer en kriminalpjäs med inslag av både ”Motorsågsmassakern” och Agatha Christie på temat ”Fem små hantverkare” (de skulle bygga klart men en försvann och så var det bara fyra kvar…). Dessutom har MarsvinsholmsTeatern fogat in sånger, skrivit texter till klassisk musik, Mozart och Beethoven, samt variationer på ”Blinka lilla stjärna”.
Varför? Tyckte också Aksel Morisse, ansvarig för sångtexterna, att pjäsen inte riktigt höll? För tråkig och behövde livas upp? Men sångerna har varken den humor eller det djup som hade krävts för att förstärka och ge något mer.
Aksel Morisse som Manfred i Hantverkarna, 2014. Foto: Patric Nadalutti
Hela ensemblen spelar bra – på ett allmänt skådespelarplan. Hur professionella de än är så förmår de inte att gestalta pjäsen med det kameleontiska allvar som behövs. Komiken är inte tillräckligt komisk, dramatiken inte tillräckligt dramatisk, seriemorddramat blir inte den kriminalpjäs i pjäsen den kunde ha blivit.
Den ende som insett att texten kräver sin skådespelare är Per Lasson i sina dubbelroller som hantverkare och glidaren Karl. Han tar i så han nästan spelar över. Det behövs. Då blir det roligt på allvar.
”Hantverkarna” räddas av enstaka ögonblick – som när Magrete agerar kamin för att prova ut var den bör placeras i huset, Manfreds mamma (Chatarina Larsson) imiterar en stockholmsk kulturtant på Österlen, hantverkaren Halbror (Mysak) spelar luftfiol…
(Ystads Allehanda 2014)
Erikssons kultursidor 