Etikettarkiv: Bo Widerberg

Olav Gerthel (1915-81)

Har du kvar några skor efter pappa?

”Nej”, svarar Susanne Gerthel. ”Det har jag inte. Men teatern har kanske några skor som han använt. Jag vet att det fanns kvar en dräkt efter pappa, den var med 1985 när jag gjorde Olav Gerthel-utställningen på Stadsteatern. Jag får be Lennart Holmgren att se efter om det kan finnas ett par skor.”

Min fråga föranleddes förstås av att jag saknar – och efterlyser – Olav Gerthels skor i den offentliga utsmyckning med titeln ”The Way To Go” som konstnären Åsa Maria Bengtsson svarar för på Davidhallsbron i Malmö.

Gerthel omslagUtsmyckningen är ett minnesmärke över nitton Malmöartister från varierande tidsperioder och sceniska yrken. Davidhallsbron kantas av lika många par skor som gjutits i brons med – inte i samtliga fall men oftast – artisternas egna skor som förlaga. Titeln ”The Way To Go” syftar både på att bron är ett gångstråk för Malmös invånare och på artisternas röda matta – deras entré på scenen.

På bägge sidor av Davidhallsbron står bronsskor som hyllningar till Trolle Rhodin, Harry Arnold, Hector El Neco, Sixten Ehrling, Gören frau Hyllie, Olga Hellquist, Julian Kindahl, Carl-Gustaf Kruuse af Verchou, Edvard Persson, Nils Poppe, Leif Uvemark, Östen Warnebring, Bo Widerberg, Oscar Winge, Naima Wifstrand, Eva Remaeus, Gudrun Brost, Git Gay och Maj Lindström.

Första gången jag gick över Davidhallsbron efter att bronsskorna placerats ut så vandrade jag fram och tillbaks längs kanterna och tittade. Ja, letade.

Nej, där står inga skor som hyllar Olav Gerthel. Men det finns fortfarande gott om plats och det är också meningen att de hittills nitton par skor som står på bron ska kompletteras med ytterligare skor efter fler Malmöartister.

Vad kan vara mer lämpligt i år än att minnas och hylla Olav Gerthel med ett par bronsskor på Davidhallsbron i Malmö, när han den 28 juni 2015 skulle ha blivit 100 år?

(Ur boken ”Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx förlag 2015)

Annonser

Bo Widerberg – författare från Malmö

Det började med att några av Bo Widerbergs tidiga långfilmer – bl a ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” (bägge från 1963) – visades på TV. Jag återsåg filmerna, mindes och häpnade…

Att jag kunnat glömma! Widerberg gjorde ju dokumentärer i form av spelfilmer – och tvärtom. Platsen och tiden är Malmö från, ungefär, slutet av 40- till 60-talet:  den gamla staden ligger för döden; den nya, moderna staden föds.

erotikon-2Det fortsatte med att jag i ett antikvariatsfönster fick syn på romanen ”Erotikon”. Författare: Bo Widerberg. När jag slog upp försättsbladet såg jag att romanen föregick filmerna: utgivningsåret var 1957. Jag läste, fascinerades och häpnade – ännu mer!

Från debuten ”Barnvagnen” till återkomsten på 90-talet med ”Lust och fägring stor” är filmregissören Widerberg oöverträffad som skildrare av Malmö. På bioduken, vill säga. I skönlitteraturen har han sin like och sidvis t o m överman: nämligen sej själv, författaren Widerberg.

Romanen ”Erotikon” öppnar sej som en pop up-bok. Fiktionen är, liksom i filmerna om Malmö, så levande att den blir dokumentär. Att läsa är att vara fysiskt närvarande i staden och romanen: att se, höra och lukta.

Året är 1950. Romanens huvudperson, Gösta Granell, som äger en låsfirma och just idag fyller 49 år, besöker barndomshemmet på Ahlmansgatan i Sofielunds röda kvarter. Hans mor är död, men far lever.

Gösta betraktar hemmet, som ”blivit en tredje klassens antikbod där beteckningen ‘antik’ gällde föremålens grad av förfall”: den slitna korkmattan, de avflagnade väggarna, den fläckiga spegeln, en trave tallrikar i diskhon, flaskorna med lukt av surnat öl…

1997 har den omoderna, gamla hyreskåken, där familjen Granell bodde, ersatts av en ny, modern hyreslänga, som i sin tur ska förfalla och rivas. Jag kör in till Malmö med bilen, parkerar på gatan där det gamla huset stod och det nya står. Sedan följer jag – med boken uppslagen i handen – far och son på deras vandring genom ett Malmö som bara delvis finns kvar.

Arbetarstatyn står förstås kvar på Möllevångstorget. Men var låg schappet Rödlöken, som serverade brunkål och korv? Finns kakaoasken kvar på taket till Mazettis igenspikade chokladfabrik? Jag spanar uppåt men kan inte se den. Och det var längesen som ettans spårvagn skramlade förbi på väg upp mot Allmänna sjukhuset.

När försvann Deutsche Bierhalle från Lejonetpassagen? Borta är den i alla fall, liksom de övriga ölkrogarna från 50-talet – alla utom Mattssons Ölstuga.

 

Till sist hamnar sonen Gösta vid kanalen. Han räknar broarna:

… från Schougens bro ute på Öster till Carolibron, från Carolibron till Paulibron innan brandstationen, från Paulibron till Amiralsbron, från Amiralsbron till Kaptensbron, cykelbron, från Kaptensbron till Davidhallsbron, från Davidhallsbron till Morecosbron – där  han stod nu – och vidare under Fersens bro, den vackraste av dem alla…

barnvagnenDet är ju ett filmmanus! Bara att starta kameran! Nog måste de som på 50-talet läste Widerberg ha anat att den unge författaren skulle bli filmregissör?

Efter ”Erotikon” gick jag en antikvariatsrunda, köpte och läste romanerna ”Hösttermin”, ”På botten av himlen” och ”Den gröna draken” samt novellsamlingen ”Kyssas” (publicerade 1952-59).

Också dessa böcker skildrar Malmö (med omnejd), men i några är staden Malmö inte så påträngande utan närvarande mer som atmosfär och klangfärg.

Varje stad har sin historia, sina hus och gator, sina människor, tankar och liv, som tillsammans bildar en närvaro – lika påtaglig i Widerbergs fiktion som i verklighetens Malmö. Alla de uppräknade titlarna är definitivt Malmöböcker: befolkade av malmöiter.

Bo Widerbergs berättelser om Malmö – både filmerna och romanerna – skulle kunna placeras under den gemensamma rubriken ”Malmöarbetet”.

Romanen ”Den gröna draken” blev filmen ”Heja Roland” (1966). Men också i andra romaner och filmer är det som om han återberättar samma historia. Personerna kan byta böcker med varann eller kliva ur en roman och in i en film. Författaren/regissören Widerberg går runt, runt sina människor och betraktar dem på nytt från olika håll.

Aha! utbrister jag, när jag ser att adressen Ahlmansgatan 12 återkommer i åtminstone ett par böcker. Kan den skolfröken, som förekommer i filmen ”Lust och fägring stor”, vara samma lärarinna, som introducerades redan i romanen ”Erotikon”? Samma films unge skolpojke har i alla fall klasskompisar, förebilder och/eller alter egon i flera romaner.

I synnerhet ”Erotikon” – Widerbergs definitiva Malmö-roman – förtjänar att kallas ”Malmöklassiker”. Liksom filmerna ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” präglas ”Erotikon” av berättarentusiasm och uttrycksvilja. Samma unga hjärta slår i romanen som i filmerna. Också 40 år senare kan man ana att den unge Bo Widerberg var en känslig författare: tidsmedveten och nutida.

erotikon-2I språket finns en nervig puls som måste vara Malmös – avlyssnad och självupplevd i stadens snabba förvandling: i språnget mellan småstad och framtidens moderna (stor)stad.

När ska ”Erotikon” bli tillgänglig i pocket – för den äldre generationen, som verkar ha glömt romanförfattaren Widerberg, och för de yngre generationerna, som väl knappt vet att Bo Widerberg – också – skrev böcker?

(Kvällsposten 1997)

Stefan Grossman – ett par ackord från blues

Tre män är inblandade i följande historia: Joe Hill, Bo Widerberg och Stefan Grossman.

 

joe_hill002Joe Hill alias Joseph Hillstroem alias Joel Hägglund, född i Gävle, Sverige den 7 oktober 1879, emigrerade 1901 till USA, arbetade på jordbruksfält, på salooner och i Kaliforniens hamnar, organiserade sej i Industrial Workers of the World, anklagad och funnen skyldig för mord i januari respektive juni 1914, avrättad utanför Salt Lake City tidigt på morgonen den 19 november 1915. 

 

Bo Widerberg, svensk filmregissör, kallad ”fascist” av två unga svenska filmarbetare, betraktad som marxist av Svenska Filminstutet, betraktar sej själv som revolutionär (?), sjöng ”Internationalen” utanför Festivalpalatset när hans prisbelönta film ”Elvira Madigan” visades i Cannes och skrev en annons för sin nya film ”Joe Hill” på insidan av en kvinnas sko på kasinot.

 

Stefan Grossman, gitarrist och kompositör, född för tjugosex år sen i New York, där han spelade i Even Dozen Jug Band tillsammans med John Sebastian och i den tidiga upplagan av The Fugs (”Man”, säger Stefan, ”that was hard work, Ed Sanders is a real mother fucker.”), nu bosatt i Rom, där han skriver gitarrskolor, mest hur man spelar bluesgitarr, hjälper dessutom Paul Simon i San Fransisco med hans nya soloalbum och enligt ryktet så kan duon i  framtiden komma att heta Simon & Grossman…

 

I januari var Stefan Grossman i Sverige för fjärde eller femte gången. Han är en regelbunden gäst, turnerar mellan universitet och små  klubbar. Den här gången spelade han  på stadsmuseet och studentkåren i Stockholm, medverkade också i Bo Teddy Ladbergs stockholmsversion av TV-programmet ”Kvällsöppet”. Hans skivbolag presenterade Stefan och Bo Widerberg för varann. Widerberg lyssnade på några av Grossmans senaste LP-skivor och bestämde sej direkt: ”Du ska göra musiken till min film om Joe Hill!” Och Grossman svarade: ”Visst.”

 

När jag skriver detta är det mars och Stefan Grossman har åter varit här och åter rest härifrån: till San Fransisco och skivinspelning med just Paul Simon. I en och en halv vecka satt Grossman från 9 till 5 på Europa Film och tittade om och om igen på den ännu inte färdigklippta eller ens färdiginspelade filmen. Några instruktioner om hur musiken skulle låta hade inte Bo gett honom. Som Stefan sa till mej: ”Kanske kommer han hit, kanske inte. Man vet aldrig.”

 

Efter två bussar och en och en halv timma stiger jag in i  Europa Films stora mixrum som är alldeles mörkt. Klockan är kvart över ett. På duken går Tommy Berggren som Joe Hill omkring på New Yorks gator. Jag hör gitarrmusiken som följer Joe Hill upp- och nerför gatorna och in i hans hyresrum: grov och kantig, både hård och sökande.        

 

joe-hill-smalposterMusiken förvånar. Den gitarrmusik som jag minns från Stefan Grossmans skivor är ljuv och drömsk och en smula sentimental. Att Bo Widerberg valde Grossman som kompositör till en film om Joe Hill, arbetarhjälten, tyckte jag verkade oklyftigt. Men tydligen hade jag fel, för den musik som jag nu hör kan karaktäriseras som arbetarmusik. 

 

Stefan ler. Han ser på mitt ansikte att jag är förbryllad. ”Det är gammal musik”, säger han, ”gammal musik spelad på ett modernt sätt. Jag har försökt göra musiken så enkel som möjligt, bara låta den ligga i bakgrunden och betona filmens handling, försöka återge atmosfären av det fattiga Amerika som immigranterna mötte när de kom över havet. Samma Amerika idag som då. Musiken saknar ålder, den är  varken gammal eller modern och samtidigt bådadera.”

 

Med sin musik till Joe Hill-filmen har Stefan Grossman fullbordat en cirkelgång och kommit tillbaka dit där han började som 15-åring – med att lyssna på och lära sej av Big Bill Broonzy. Därefter passerade han igenom folkmusiken som medlem i Even Dozen Jug Band och rockmusiken med Fugs, för att på sina senaste album ha närmat sej klassisk gitarrmusik.

 

På duken är Joe Hill på väg västerut från New York, på jakt efter ett jobb och efter sin bror Paul. Han träffar Blackie, en gammal, tuff och råbarkad luffare, och de slår sej ihop på resan västerut, tjuvåkandes på taken till godstågen. Stefan ackompanjerar deras resa med en sån där ”train blues”, som svarta slavar brukade sjunga på bomullsfälten i Mississippi, fångarna sjöng i sydstadsfängelserna, gospelsången i de svarta kyrkorna; tåget, som symbolen för frihet, rikedom och lycka.

 

”Vissa kritiker”, säger han, ”tror att jag influerats av klassisk gitarrmusik. Men de har fel. Jag äger inte en enda skiva med klassisk gitarr. Och den sortens gitarrmusik, den är död. Jag spelar funky, jordnära musik. Jag är aldrig längre bort från blues än ett par ackord.”

 

Stefan spelar samma blues under en svit symbolladdade scener när Joe och den råbarkade hobon Blackie träffar på en polare till Blackie, en engelsman, och de sitter kring en lägereld och äter en kyckling som Joe och Blackie stulit från en lantgård.

 

Och engelsmannen säger: ”När jag dricker mitt five a clock tea vet jag att Englands kung också dricker sitt té. Det är ett av dessa små traditioner som skapar och håller samman världens största imperium.” 

 

Och Blackie skrattar. Engelsmannen som symbol för det som USA saknar: tradition, kultur. Och på grund av denna brist och rädslan för andra kulturer och traditioner är USA på väg jorden runt för att skapa och hålla ihop sitt imperium. Blackie som symbol för ordspråket ”Den som tar´t han får´t”, pionjärandans Amerika.

 

joe-hill-poster-21Stefans musik betonar också den magnetiska dragningskraft som fick Joe Hill att lämna sitt hemland Sverige för USA och dra vidare västerut från New York med ett konkret mål framför ögonen: ett jobb, tillräckligt med pengar, hyfsade livsförhållanden. Den kraft som får den amerikanska ungdomen att lifta USA runt och den europeiska att lifta till Medelhavet och Grekland. Kraften som fick Stefan Grossman att resa över hela USA, vidare till England, genom Europa och bosätta sej i Rom för att återigen ge sej av, ut på turnéer i Europa såväl som i USA. En rotlöshet, ett sökande efter ett annat, bättre liv – men ett sökande utan bestämt mål. Ditt hjärtas slag och livets musik, förhoppningsfullhetens musik.

 

”Vet du, det känns så rätt”, säger Stefan, ”att det är just jag som gör musiken till den här filmen. Jag är uppvuxen med Joe Hill. Jag har känt till honom sen jag var liten pojk. Jag brukade alltid sjunga hans ”Pie in the Sky”, det är en mina favoritsånger. I mina ögon har Joe Hill aldrig varit en hjälte, han var en människa av kött och blod, som gick med i Industrial Workers of the World och kämpade för arbetarnas rättigheter, ´organisera er´, sa han, ´sörj inte´. Han anklagades för ett mord som han inte begått, han mördades av den skrämda kapitalistklassen. Bo Widerberg låter inte heller Joe Hill framstå som en hjälte, i hans film är Joe Hill en människa som du och jag.”

 

Klockan har blivit tjugo i sex. Vi sitter i mixrummet och väntar på Bo, som skulle ha varit här klockan ett. Stefan tar några ackord på gitarren. Han spelar ett par låtar som jag inte hört förut, funkigt men improviserat, luftigt och lätt. Musiken är en korsning mellan amerikansk gitarrmusik – John Fahey, Robbie Basho och Sandy Bull – och engelsk – Bert Jansch, John Renbourn och Patrick Kilroy.

 

”Precis”, säger Stefan, ”det stämmer. Jag lyssnar inte så mycket på Fahey och Basho, då känner jag mer släktskap med den engelska gitarrmusiken, särskilt Patrick Kilroy. Jag gjorde t o m en melodi som var inspirerad av honom, ´Requiem for Patrick Kilroy´. Fast jag lyssnar inte heller så mycket på engelsk gitarrmusik. Jag lyssnar på allt, jag gillar Creedence Clearwater Revival och Tyrannosaurus Rex, den senaste LP-n med Incredible String Band är också bra, efter den gick dom alldeles för högt upp i himlen för mej.”

 

Nu sjunger han, tyst och mjukt. ”Det här är en låt av Paul Simon”, säger Stefan.

 

Kommer det inte att bli stora skillnader om Simon & Garfunkel byter namn och besättning till Simon & Grossman? frågar jag.

 

”Jo, Simon & Garfunkel är väl åkej, men, tja, det är inte riktigt min musik. Det är inte säkert det blir nåt heller, Paul Simon har massvis med idéer och han ändrar sej hela tiden.”

 

Bo Widerberg anländer, tittar på mej som om jag inte borde vara här och som om jag lika gärna kan försvinna direkt och då gör jag det, jag ger mej av. Filmen bör bli klar i april, eftersom Europa Film försöker förmå Widerberg att visa den på årets filmfestival i Cannes. Men Bo har ingen brådska, han arbetar i sitt eget tempo, det får ta den tid det tar. Han har tillräckliga problem med att ragga pengar för att kunna göra filmen, efter att hans amerikanska finansiär drog sej ur med motiveringen att filmen är kommunistpropagande men sen återkom igen, eftersom finansiären förstod att filmen nog skulle kunna dra in pengar, i alla fall, och inte minst på grund av att Bo Widerberg kan prata för sej, om det är något han är riktigt bra på så är det att prata.

 

jope-hill-poster-3Men det är också det enda man kan vara helt säker på när han är inblandad. Kanske premiärvisas filmen i maj, eller i höst, eller aldrig. Ingen vet, utom Bo. Till dess, minns Stefan Grossmans ord: ”Det är en underbar film. Den är fantastisk.” Och, om ni vill ha dem, här är mina avslutningsord: ”Vi får väl se, när och om filmen blir klar.”

 

(Skriven 1971 till Rolling Stone, inte publicerad, och till Expressen, publicerad i delvis annorlunda version)