Olav Gerthel (1915-81)

Har du kvar några skor efter pappa?

”Nej”, svarar Susanne Gerthel. ”Det har jag inte. Men teatern har kanske några skor som han använt. Jag vet att det fanns kvar en dräkt efter pappa, den var med 1985 när jag gjorde Olav Gerthel-utställningen på Stadsteatern. Jag får be Lennart Holmgren att se efter om det kan finnas ett par skor.”

Min fråga föranleddes förstås av att jag saknar – och efterlyser – Olav Gerthels skor i den offentliga utsmyckning med titeln ”The Way To Go” som konstnären Åsa Maria Bengtsson svarar för på Davidhallsbron i Malmö.

Utsmyckningen är ett minnesmärke över nitton Malmöartister från varierande tidsperioder och sceniska yrken. Davidhallsbron kantas av lika många par skor som gjutits i brons med – inte i samtliga fall men oftast – artisternas egna skor som förlaga. Titeln ”The Way To Go” syftar både på att bron är ett gångstråk för Malmös invånare och på artisternas röda matta – deras entré på scenen.

På bägge sidor av Davidhallsbron står bronsskor som hyllningar till Trolle Rhodin, Harry Arnold, Hector El Neco, Sixten Ehrling, Gören frau Hyllie, Olga Hellquist, Julian Kindahl, Carl-Gustaf Kruuse af Verchou, Edvard Persson, Nils Poppe, Leif Uvemark, Östen Warnebring, Bo Widerberg, Oscar Winge, Naima Wifstrand, Eva Remaeus, Gudrun Brost, Git Gay och Maj Lindström.

Första gången jag gick över Davidhallsbron efter att bronsskorna placerats ut så vandrade jag fram och tillbaks längs kanterna och tittade. Ja, letade.

Nej, där står inga skor som hyllar Olav Gerthel. Men det finns fortfarande gott om plats och det är också meningen att de hittills nitton par skor som står på bron ska kompletteras med ytterligare skor efter fler Malmöartister.

Vad kan vara mer lämpligt i år än att minnas och hylla Olav Gerthel med ett par bronsskor på Davidhallsbron i Malmö, när han den 28 juni 2015 skulle ha blivit 100 år?

(Ur boken ”Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx förlag 2015)

Jonas Holmberg, svensk jazzsångare

Varför finns det så många unga och nya jazzsångerskor men nästan inga yngre män som sjunger jazz i Sverige?

– Jag har funderat på det jag också, säger Jonas Holmberg, en av alltför få yngre svenska jazzsångare. Det kan tyckas märkligt. Men jag tror det finns flera skäl.

– Alla genrer har färre manliga än kvinnliga vokalister. Män verkar hellre välja att spela ett instrument. Dessutom har musikskolorna haft duktiga kvinnliga pedagoger som fått in allt fler unga sångerskor på att sjunga jazz. Inte minst är jazzmusiken en av få genrer där det finns utrymme för tjejer att vara lite av entreprenörer – kunna välja låtar att sjunga och musiker att samarbeta med.

– Jag uppskattar Svante Thuresson och Claes Janson bland de svenska jazzsångarna. Men de är ju mycket äldre än jag, tillhör en tidigare generation.

Foto: Jacob Forssell.

Jonas Holmberg är född 1973. Att hävda att han föddes till jazzsångare är väl en överdrift, men Jonas hörde jazzmusik redan i magen. Det var under teatergruppen Oktobers repetitioner av pjäsen och senare filmen ”Sven Klangs kvintett”. Hans mamma, Ninne Olsson, skrev manus. Pappa, Henric Holmberg, var skådespelare och kvintettens trummis. Även jazzsaxofonisten Christer Boustedt fanns med.

– Hemma spelades det mycket jazz och jag minns – på gott och ont – sena kvällar och nätter på jazzklubbar. Jag har sjungit i många olika stilar men man känner väl lite extra släktskap med den musik som man växte upp med.

– När jag skulle spela in en jazzskiva så ville jag att musiken skulle låta lite som förr, som jazz låter i mitt barndomsminne. Vi spelade in på Oktoberteatern i Södertälje med alla musikerna samtidigt på plats. Några låtar, ”Clifford” och ”Lush Life”, hörde jag första gången när jag var fem, sex år. Och Göran Nästling, flygelhorn och sax, har spelat med Chrille (alltså Boustedt).

Du sjunger jazz på svenska också – samtliga låtar är översatta och tolkade till svenska av din mamma Ninne.

– Det passar bra att sjunga jazz på svenska. Vemodet i den svenska folkmusiken stämmer väl överens med jazzens stämningar. Ord och toner förgyller också varandra, både i jazzsång och svenska folkvisor.

– Jag ville göra ett album med gamla och nyare evergreens. Alla översättningar är inte nya. ”Orpheu Negro” hade jag hört Eva Remaeus sjunga och ”Lush Life” sjöng dramatikern och skådespelaren Magnus Nilsson på Oktoberteatern. Även om texterna har åldrats så känner jag igen mig.

Bland de nya låtarna finns några modiga val. Jag fattar inte hur du vågar sjunga ”Hallelujah” (av Leonard Cohen) och ”Moon Over Bourbon Street” (Sting) har placerats vid Marenplan, ett torg i Södertälje.

– Jo, många artister har sjungit ”Hallelujah” före mig. Det fanns en tidigare svensk översättning också, men den var inte bra. Nu handlar texten om samhällets trasiga människor – sången har fått en ny innebörd. Sting skriver ofta flerbottnade sångtexter. På svenska har ”Månsken över Marenplan” blivit en sång om svartsjuka.

Fakta:

Jazzsångaren Jonas Holmberg skivdebuterade med albumet ”Svenska jazzballader vol 1” (Joho!). Han arbetar på Oktoberteatern i Södertälje, bl a som sångare i teaterhusbandet Dangdang, och är aktuell i uppsättningen ”Fika med Ibo 3”. Dessutom sjunger han med gruppen Nordic Horns, vars medlemmar är fyra blåsare, och sin egen grupp Stevie med 70-talslåtar av Stevie Wonder på repertoaren. Samt är grafisk formgivare. Filmen ”Sven Klangs kvintett” finns på dvd.

www.jonasholmberg.se

(Ungefär så här i Fönstret 2007)