Perikles möter Bröderna Marx i Nybrostrand

Dansbandsmusikal

Rakt upp och Ner
Smultronstället – en Perikles-musikal
Ystads teater

Första akten är som en ändlös startsträcka. Personerna ska beskrivas. Berättelsen grundläggas. Det sker i revyaktiga sketcher med Perikles-dansbandslåtar emellan.

Lena (spelad av Elisabeth Zaar) har varit gift med Göran S (Marcus Hadriz) som lämnat henne för den yngre Susanne (Jessica Aleryd). Hårdrockarna Annika (Anna Bergh) och Robban (Ted Eriksson) är dotter till Lena och Göran respektive dotterns kille. Jättegamle morfar Sture, alltså Lenas far (Eric Persson), och en yngre Mångsysslare (Dennis Klang), bland annat frisör och husvagnsförsäljare men främst Don Juan, är också med.

Det borde kunna bli många förvecklingar. Som när Susanne får för sig att Göran ska överraska med en resa till Rivieran men har köpt husvagn och tänker fira midsommar på Nybrostrands camping. Eller att de unga hårdrockarna bokat in hårdrockfestivalen (förmodar jag?) i Gussnava…

Men texterna är tyvärr torra som fnöske. Inte ens elitkomiker hade kunnat vrida några droppar humor ur det här. Endast Marcus Hadriz – med sin plastik till kropp och ord – lyckades locka fram ett smil hos mig.

Välbehövlig paus. Vad hade ensemblen för sig då, kan de ha provat Robbans hemkörda dunk? För andra akten – inledd med Rakt upp och ners specialitet, en svartvitstruttig stumfilm – blir raka motsatsen: full fart och tryck rätt igenom!

Scenen är campingplatsen, där alla lyckats hamna: två tält (Lena och pappan i ett; ungdomarna i det andra) och en skamfilad husvagn (Göran och Susanne). Strax ansluter sig också bygdens Don Juan.

Några ingredienser: sprit i morfars droppflaska, laxermedel i Susannes drink, ovannämnda hemkörda vattendunk, jonglering med apelsiner och bandet Testikles (?!) på dansbanan. Fnösket tar eld och det blir den galnaste musikalfars – ja, musikalbuskis – á la de sjungande bröderna Marx med familj i Nybrostrand.

Morfar Sture får sprutt i benen och ”fredag i blodet” och Göran sjunger som en Olle Jönsson. Slutligen utbrister hela gruppen i en dagen efter-version om vad som kan hända en midsommarnatt med tömd dunk av Perikles-låten: ”Var har jag sovit i natt…”

(Ystads Allehanda 2014)

Konsert för Rosemarie med Gitte Pålsson

Rosemaries dans och andra visor
Gitte Pålsson och folkmusikgruppen RAND
Scala, Ystad den 9/1

En musikalisk eftermiddagsfest för vänner, bekanta och bekantas bekanta. Så kan Gitte Pålssons releasekonsert för nya albumet ”Rosemaries dans och andra visor” beskrivas.

Gitte vände sig till namngivna personer (Maggan och Eva och Staffan och Ulla med flera) och gick ner från scenen och bjöd upp till en pardans. Om man, det vill säga jag, som mest hörde till bekantas bekantas bekanta så hängde man inte med hela tiden. Men utanför kände jag mig inte, också jag var en inbjuden gäst.

Konserten – liksom albumet – blev ”en kärleksförklaring till vänskapen, livet och musiken”. Främst vänskapen till och minnet av vännen Rosemarie, som gick bort i cancer. Tårfyllt men också skrattet lever kvar i minnet. Gitte får döden att bli en del av livet. ”Fyll oss med kärlek och mod”, sjunger hon, ”med vackra sånger, sommarens glans, änglarnas glädje… när vi dansar Rosemaries dans”.

Lika öm är visan om hennes ”Far”, också han död sen något år. Gitte Pålsson har gjort både texter och melodier, ett par gånger hjälpte Pär Moberg till med musiken. Moberg, som blåser i allt från saxofon till ett svart avloppsrör, ingår i folkmusikgruppen RAND tillsammans med Ulrika Gunnarsson, sång, Allan Skrobe, gitarr, Per Tidstrand, cello, och Sara Tufvesson, fiol.

Gitte Pålsson. Foto: Linus Morales.

Gitte kunde inte haft bättre ”kompband”, vare sig på scen eller skiva. I bilen tjuvlyssnade jag på albumet och konserten är lika musikalisk och tajt – plus den extra spelglada live-känslan som kännetecknar en bra konsert.

RAND tar med Gitte Pålsson-visorna i olika väderstreck. ”Nu spirar livet” har en smått andlig ton, ”Nära havet nära dig” blir både bossa och vals, ”Krama mej nu då” balanserar mellan grekiskt och svensk dansbandsbana, ”Sommaren i ditt liv” är en somrig Carl Anton-visa”…

För att sammanfatta hennes musikaliska livsbudskap bör också nämnas ”I skuggan av kriget”, som handlar om kriget inom och utom oss, mellan ont och gott, och livskampvisan ”Det tar bara några dagar”, där Gitte i allsång med publiken upprepar sin fars mantra när något gått på tok: ”Det tar bara några dagar innan allt har ordnat upp sej, sen är allt som vanligt igen, sen är du på benen igen!”

(Ystads Allehanda 2011)

PS. På söndag kl 17.00 är det dags för den andra releasekonserten för ”Rosemaries dans”, nu på Palladium i Malmö.

Lasse Stefanz på Kulla festplats

Det hände i våras. Thomas Deutgen, dansbandstok och programledare för radioprogrammet P4 Dans, ville skoja med mig. Han hade de nya albumen med Nisse Hellberg och Lasse Stefanz i datorn och växlade – snabbt! – från en låt med den ena till en låt med den andra. Det lät mer än snarlikt. När det sjöngs så kände jag förstås igen Nisse Hellberg respektive Olle Jönsson, sångare i Lasse Stefanz. Men i instrumentala partier?

På bägge spelas country, rock och boogie.  Ändå klassas ett album som riktig rockmusik, medan det andra ju är sån där dansbandsmusik (= musikalisk kiosklitteratur). Men vilken var vilken? Varför hade jag så svårt att höra skillnaden? Kanske inte är någon större skillnad, annat än i mytologin, i mina (och dina?) fördomar…

I sommar har Lasse Stefanz-albumen ”Röd Chevrolet” (2004), ”Pickup-58”(2006), ”Vagabond” (2007) och ”Rallarsväng” (2008) samt dubbelsamlingen ”40 ljuva år!” snurrat i bilens CD-spelare. Musiken blir allt tuffare, år för år och skiva för skiva. På det nya albumet har just Nisse Hellberg bidragit med ett par låtar. Så nu kan det vara dags att avmytologisera några fler fördomar om dansband.

Det finns ingen dansbandsmusik, i betydelsen att dansband skulle spela en viss sorts musik. Bara att lyssna på några skivor med Lasse Stefanz räcker för att konstatera det: en blandning av lugna och snabba låtar, schlager, country och rock´n´roll, nyskrivet på svenska och amerikanska covers.

Vad som krävs är att det måste gå att dansa till låtarna: bugg eller dansbandsfoxtrot, lekfullt och nära intill. Men det är ändå fel att det skulle vara bruksmusik att dansa till men aldrig lyssna på – att texterna saknar betydelse, deras enda funktion är att vara ord som kan sjungas.

Danbandet Lasse Stefanz (från vänster): Anders Pettersson, Gunnar Nilsson, Lasse Sigfridsson, Hasse Sigfridsson, Christer Ericsson och Olle Jönsson. Foto: Birgitta Olsson

Jag åker till Kulla festplats på Österlen för att fortsätta mina studier på dansbanan. Kvällens dansband är Lasse Stefanz. ”Förut tyckte jag inte texterna var viktiga”, säger Olle Jönsson. ”Men jag har ändrat mig. Numera, när det skickas nya låtar, läser jag alltid texterna mycket noga.”

Har inte låttexterna förändrats också? Allt oftare verkar de handla om kärlek som tagit slut, om människors ensamhet.” Tårar från himlen”, ”Ta den tid du behöver”, ”Innan allt är för sent” och ”När skuggorna faller” är bara några låtar med grundstämning sorg (och lite hopp). Kan det spegla en förändring i samhället, i människors liv? ”Det kanske är mig som texterna speglar”, säger Olle Jönsson. ”Kärleken är inte alltid så lätt.”

En sista myt handlar om publiken, i singular. Det stämmer inte heller att dansbanden skulle ha sin egen, särskilda publik. Lasse Stefanz förra album, ”Vagabond”, har sålt över 100 000 exemplar! Det måste bero på att dansband har en äldre publik som inte fildelar utan fortfarande köper skivor. Trodde jag, tills jag upptäckte att också Lasse Stefanz-skivorna kan laddas ner olagligt via Pirate Bay.

På Kulla festplats finns alla åldrar och sorter: från nyfödda och så långt upp man kan gå, stå och dansa, en möhippa, någon MC-klubb, sommar-08:or och lokalbefolkning, precis-nedanför-rumpan-tajta klänningar, kavajer och byxor, jeans och t-tröjor.

Lasse Stefanz ser ut som sin publik: mest jeans, någon i kortbrallor, en brunbränd och en solskygg. Sångaren Olle Jönsson har en gul t-tröja med papegojor och på armen anas en tatuering med de inledande tonerna ur ”De sista ljuva åren” (dansbandets största hit). De byter om till Waylon Jennings-svarta cowboykläder och går upp på scenen. Någon takt in i första låten, ”Blueberry Hill”, är banan full med dansande.

 (Tryckt i LO-Tidningen 2008)

I CD-spelaren: Lasse Stefanz

Lasse Stefanz
Truck Stop
(Mariann/Warner)

Innan den här recensionen hann komma i tryck så hade albumet sålt platina och hamnat etta på försäljningslistan – vem är då jag att kritisera?

Lasse Stefanz fortsätter att spela ännu tuffare och ännu hårdare för varje nytt album. Musiken hade lika gärna kunnat höras på Hultfredsfestivalen i sommar som på alla Sveriges dansbanor.

Problemet med det nya albumet är låtarna.

Jag trodde att Lasse Stefanz på senare tid hade lagt allt större vikt vid vilka låtar som tas upp på repertoaren, särskilt när de ska spelas in på skiva. Men det här låtvalet kan väl ändå inte vara bästa möjliga?

Lite av rock, country, baktaksshuffle och lite gammaldags dansbandsmusik också. Men låtarna är ju så slarvigt gjorda, också i sin dansbandsgenre.

Dansbandstexter måste inte vara poesi men nog ska de gripa tag, både i benet och hjärtat? Och ”Till en hjälte” är nog den enda låten på albumet som kan nå in i hjärtat.

Annars har texterna blivit så allmänna och diffusa att de måste vara omöjliga att identifiera sig med, både vid stereon och på dansbanan. Inte ens ”Här hör jag hemma”, den obligatoriska årliga Skåne-låten, når upp till samma klass som föregångarna.

Om Olle Jönsson finns det mycket gott att säga men han är ju ingen höjdare på engelska. Hur i hela världen fick han för sig att sjunga en låt som ”Green, Green Grass Of Home” – i konkurrens med Tom Jones och Elvis Presley?

På dansbanan, visst. Men på skiva, aldrig! Det måste finnas en lång rad med kompositörer som kan göra bättre svenska låtar och en ännu längre rad amerikanska countrylåtar som kunde översättas!

(Snarlik recension i Ystads Allehanda 2009)