Skånskt facit över 2011

Årets deckare, folk- och världsmusik har jag redan listat. Men det finns mycket annat inom kultur och nöje att (åter)upptäcka från året som snart har gått…

T ex att 2011 års östskånska gallerier förstås är Galleri Wallner, nu etablerat på allvar i Simris, och Neon Gallery, som bommade igen i Brösarp för att öppna på nytt i Ystads gamla vattentorn. Fast min starkaste konstupplevelse var Gert Germeraad-utställningen i Kristianstads konsthall.

Skulpturer från Gert Germeraads ”Gestaposerie” på Kristianstads konsthall:  polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom. Foto: Bengt Eriksson. 

Årets litterära stad: Malmö. Några Malmöböcker som kom under året är ”Malmö: världens svenskaste stad” av Per Svensson, ”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz, ”Maffiakrig: nio avrättade män och staden de levde i” av Tobias Barkman/Joakim Palmkvist och ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg. Men vilken bok skildrar Malmö som staden verkligen är?

Årets fotobok: ”Lowlands”. Martin Bogren har fotograferat uppväxtorten Skurup. Genre: foto noir.

Omslaget till Borgrens fotobok.

Årets kulturreaktionär: Inte ens den kulturkonservativa tidskriften Axess kan mäta sig med Ulf Lundell. Vilket betyder att också 2011 års skånska skulptur/byggnad är ”tornet” på Kivik Art.

Årets skånska proteströrelse (1): Bygg inga vindkraftverk (i alla fall inte här)!

Årets skånska protest (2): Vägra betala extra elskatt!

Årets tidningsuppköp i sista stund: Gota Media övertar YA-KB-TA från Sydsvenskan/Bonniers.

Årets deckarskribent: Helena Dahlgren, före detta ”bokhora” som finns på bloggen ”Dark Places” och Twitter. Årets deckarfestival låg så långt bort som i Harrogate, England. Dags för en skånsk deckarfestival, t ex i Malmö eller Ystad?

Årets rockklubb: Garaget i Hammenhög med Kajsa Grytt och Kebnekajse som de bästa konserterna.

Garaget i Hammenhög vilar inför nästa säsong.

Fler bra konserter var Gitte Pålsson (Scala), Otis Gibbs (Valnöt & Kaprifol), bob hund (Malmöfestivalen), Tonbruket (Ystad jazzfestival) och John Cale (Malmö opera).

Årets skånska plattor: Sångpoeterna Edda Magnason, ”Goods”, och Sarah MacDougall, ”The Greatest Ones Alive”, nu-punkarna Dalaplan, ”Feber”,

Skånsk-kanadensiskan Sarah MacDougall gjorde ett av året skånska album.

Hans Appelqvists filmmusik, ”Sjunga slutet nu”, proggvärldsfolkliga Alla Fagra, ”Vi är alla fagra”, svensk-senegalesiska Sousou & Maher Cissoko, ”Stockholm-Dakar”, Miriam Aïdas brasseskånska sång, ”Visans väsen”, och Christoffer Lundquists 60-talspopiga “Through The Window”.

Årets julskiva: Sondre Bratland, ”Jol i mi song”, sjunger folkligt religiöst med världens vackraste manliga röst.

Årets svenska julskiva: Jill Johnsons album ”Välkommen jul”, där hon sjunger en klockren duett med Stefan Sundström.

Ulf ”Masken” Andersson gjorde en julskiva 2011.

Årets skånska julskivor: Ulf ”Masken” Anderssons rockiga ”Blue Christmas” samt folkmusikalisk och afro-rytmisk sång med Lunds akademiska kör, ”En stjärna gick på himlen fram”, respektive Rejoice Gospel Choir, ”Wrappin´ Up”.

Årets lokala kulturlyft: Biografen Flora har digitaliserats. Filmer som ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” och ”The Girl with the Dragon Tattoo” kan ha premiär i Sjöbo samtidigt som i Stockholm.

Jultecken: Vägmaskinen (en grävskopa?) i Araskoga har fått sin julbelysning.

Julläsning: Som alltid ”Ture Sventon i Stockholm” och Semics årliga deckarnovellsamling, ”Jul på önskelistan”.

Självklar julläsning, varje år!

Juldryck: Beaujolais Village Nouveau (i år extrabra till lutfisken!) med Julmust Vintage Oak 2011, lagrad på Bourbonfat, som alkoholfritt alternativ.

(Ystads Allehanda 2011)

Konsert för Rosemarie med Gitte Pålsson

Rosemaries dans och andra visor
Gitte Pålsson och folkmusikgruppen RAND
Scala, Ystad den 9/1

En musikalisk eftermiddagsfest för vänner, bekanta och bekantas bekanta. Så kan Gitte Pålssons releasekonsert för nya albumet ”Rosemaries dans och andra visor” beskrivas.

Gitte vände sig till namngivna personer (Maggan och Eva och Staffan och Ulla med flera) och gick ner från scenen och bjöd upp till en pardans. Om man, det vill säga jag, som mest hörde till bekantas bekantas bekanta så hängde man inte med hela tiden. Men utanför kände jag mig inte, också jag var en inbjuden gäst.

Konserten – liksom albumet – blev ”en kärleksförklaring till vänskapen, livet och musiken”. Främst vänskapen till och minnet av vännen Rosemarie, som gick bort i cancer. Tårfyllt men också skrattet lever kvar i minnet. Gitte får döden att bli en del av livet. ”Fyll oss med kärlek och mod”, sjunger hon, ”med vackra sånger, sommarens glans, änglarnas glädje… när vi dansar Rosemaries dans”.

Lika öm är visan om hennes ”Far”, också han död sen något år. Gitte Pålsson har gjort både texter och melodier, ett par gånger hjälpte Pär Moberg till med musiken. Moberg, som blåser i allt från saxofon till ett svart avloppsrör, ingår i folkmusikgruppen RAND tillsammans med Ulrika Gunnarsson, sång, Allan Skrobe, gitarr, Per Tidstrand, cello, och Sara Tufvesson, fiol.

Gitte Pålsson. Foto: Linus Morales.

Gitte kunde inte haft bättre ”kompband”, vare sig på scen eller skiva. I bilen tjuvlyssnade jag på albumet och konserten är lika musikalisk och tajt – plus den extra spelglada live-känslan som kännetecknar en bra konsert.

RAND tar med Gitte Pålsson-visorna i olika väderstreck. ”Nu spirar livet” har en smått andlig ton, ”Nära havet nära dig” blir både bossa och vals, ”Krama mej nu då” balanserar mellan grekiskt och svensk dansbandsbana, ”Sommaren i ditt liv” är en somrig Carl Anton-visa”…

För att sammanfatta hennes musikaliska livsbudskap bör också nämnas ”I skuggan av kriget”, som handlar om kriget inom och utom oss, mellan ont och gott, och livskampvisan ”Det tar bara några dagar”, där Gitte i allsång med publiken upprepar sin fars mantra när något gått på tok: ”Det tar bara några dagar innan allt har ordnat upp sej, sen är allt som vanligt igen, sen är du på benen igen!”

(Ystads Allehanda 2011)

PS. På söndag kl 17.00 är det dags för den andra releasekonserten för ”Rosemaries dans”, nu på Palladium i Malmö.

I CD-spelaren: Mareld

Mareld
Livstycke
(Rosanna Röst)

Tyvärr har jag glömt när jag hörde Moa Brynnel första gången. Kan det ha varit redan i mitten av 90-talet? Som sångerska i gruppen Mareld eller i något annat sammanhang?

Något som jag alldeles säkert vet är att jag aldrig kan glömma hennes röst: mjuk och följsam, liksom både naiv och livsvis.

Mareld var tidigare en duo med Brynnel och Mats Grahn, gitarr, dragspel och sång. Nu har gruppen utökats med sångerskan Marianne Adolfsson, som också hon sjunger bra men mer rakt och vanligt, pianisten Sunniva Brynnel med flera.

Till det nya albumet samlade de ihop ”livstycken”, främst visor med uppgift att hålla människan upprätt i livet. Inspelningen blev också ett sorgearbete, eftersom Mats Grahn avled innan den kom ut.

Titelspåret ”Livstycke” komponerades av Mats och det är även han som framför det på dragspel (samt bas).

Marianne Adolfsson gör personliga tolkningar av bl a ”Man får betala för sig här i livet” (hämtad från den eviga vissångpoeten Barbro Hörberg) och ”Bönen” (den ryske sångpoeten Bulat Okudzjava). Hon har också tonsatt dikter av Karin Boye, ”Stjärnan”, Pär Lagerkvist, ”Att älska blev att glömma dig” och Dan Andersson, ”Avsked till finnmarksskalden Broder Joachim”.

Sunniva Brynnel spelar ett par egna pianostycken, alltför korta för att de är så vackra, tillsammans med Pia Henoch, cello.

Och så Moa Brynnel… fortfarande lika undflyende men ändå närgången, som jag minns henne.

Hon skriar – eller kular eller jojkar – ordlöst till Karl-Axel Falks naturimiterande elektroakustiska musik i inledningsspåret ”Tirilituvan” och även i ”Du Lahka” (av Mari Boine).

I ”Måsarna” både sjunger och deklamerar hon – vänligt men alldeles bestämt, lugnt och snällt men ilsket – om människors snikenhet. Och som jag njuter när jag hör Moa Brynnel med sin varsamma innerlighet lyfta Björn Afzelius-sången ”Ljuset” till en nivå och höjd den aldrig (!!!) haft förut.

Moa Brynnel avslutar också albumet med att sjunga ”Tag denna dag” (av bolivianskskånskan Gitte Pålsson) så den blir en kanske religiös men alldeles säkert profan psalm om jorden, naturen och människan; om dig och mig och varje ny dag. Mats Grahn ackompanjerar på gitarr och dragspel.

(Lite längre än i Ystads Allehanda 2009)