Proffsigt men utan riktigt bra texter

TommarpsRevyn 2015
Grand i Öst
Medverkande: Håkan Brinck, Jessica Malmkvist, Anna Forsvall, Malin Stenkilsson, Cornelia Lundin, Lars Rehnett, Mattias Edström och Ola Ewald
Regi: Johan Schildt
Kapellmästare: Magnus Rosengren
Teaterbiografen Grand, Simrishamn
Spelas lördag/söndag t o m 29/3

Bäst: Kläderna, från fräckt till extravagant.
Sämre: Texterna hördes dåligt när hela ensemblen sjöng.

Tommarpsrevyn har i år flyttat från bygdegården i Östra Tommarp och österut till Teaterbiografen Grand i Simrishamn. Vilket de lite fyndigt berättar om i inledningskupletten – en rock´n´roll med hela ensemblen.

Revygänget bytte upp sig från en mindre, gemytlig scen till en större och mer krävande. Men det passar bra, för de storslagna ambitioner som Tommarpsrevyn brukar ha. Den stora scenen fungerar bra också, för revygänget spelar, sjunger och dansar lika proffsigt som alltid.

Särskilt kläderna – ja, kreationerna – är magnifika, långt över nivån för de flesta lokalrevyer. Fräckt med svenska – alltså blågula – dykardräkter och påfågelsklänningarna i finalsången överträffar det mesta. Extra accessoar: de färggranna plymerna på sångerskornas huvuden. Klädskaparna måste nämnas vid namn: Per Enarsson och Victoria Sassersson.

Efter detta tvingas jag däremot notera att årets Tommarpsrevy lider av samma problem som tidigare år. Det saknas riktigt bra texter. När så många texter ändå köps in måste det väl finnas bättre material i det faktiskt gigantiska utbud som erbjuds lokalrevyer?

Årets inbjudna gäst = stjärna är Håkan Brinck som agerar helt okey som revyartist men också förvandlar revyn till cabaret och scenshow genom att – som en rockkung från 1958 – sjunga några Elvis Presley- och Ricky Nelson-låtar. Tommarpsrevyns egen ensemble är nog så bra.

Lars Rehnett behöver bara röra på sig för att vara rolig, som när han med en jordglob illustrerar Ola Ewalds framförande av sången ”Snurra min jord”. Han har en egen, låt säga, spastik.

Även Malin Stenkilssons och Cornelia Lundins sketch om den senares tappade minne blir fånrolig. Vägarbetarsketchen, där ensemblens tre män, den tredje heter Mattias Edström, tar en paus före lunchen, var på väg att bli rolig – och dessutom lokal. Den kunde ha skruvats till ännu mer.

Anna Forsvall har en speciell, ljus och genomträngande röst, som gör att hon hörs mest och bäst i sångerna. Och sen återkommer nämnda Malin, när ensemblen agerar den svenska politikens Disneyklubb, som Hacke Hackspett alias Annie Lööf. Sååå träffsäkert, till idé, text (ja, ni förstår om ni går och ser revyn) och framförande.

Fast allra roligast och bäst är förstås Jessica Malmkvists monolog som finskan Marja-Liisa. Liksom både burleskt och finlir, lågt och högre på samma gång.

(YA 2015)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Italienska anteckningsblocket (5)

Bli inte orolig om hyrbilen låter ”konstigt”, typ en överansträngd symaskin.

Bilen ska låta så. Lyssna: alla – eller de flesta – bilar i Italien låter så.

Det beror på gator och vägar.

Huvudgatan (ja, faktiskt) uppför Castiglione della Pescaiakullen.

Backigt och kurvigt, lodrätt upp och brant ner. Smala, trånga gränder i städerna (som när E-vägen leder rätt över ett litet torg i något litet samhälle) och med puckelpistar på motorvägarna.

Segdra uppåt; foten på bromsen nedåt. Axa-bromsa, axa-bromsa, axa-bromsa, axa-tvärnit!

I Italien är bilarna – för att få plats i gränder och på parkeringsplatser – så små att de inte syns i Sverige.

Transportget.

Den minsta lilla tvåsitsiga med namnet Smart håller mopedlängd (motorn i knäet och bagaget på ryggen, så måste det kännas). Inte vill man krocka med en bastant Volvo på en svensk motorväg. I Italien å andra sidan, där de flesta bilar är (nästan) lika små…

Smart specialegenskap: klättrar som en get uppför lodräta gator och gränder.

Också transportgetter: små pyttiga – fast kraftfulla – lastbilar.

Undrar vad vår fejare skulle säga om den här skorstenen i Castiglione della Pescaia? Alla foton: Bengt Eriksson.