Femte gången gillt för Ystadrevyn!

Ystadrevyn 2018
”100 procent lokalt producerad Revycocktail”
Med: Christoffer Almqvist, Miranda Christiansson, Ulrika Conradsson Häggel, Rebecca Erlandsson, Maria Gunnarsson, Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Maria Persson, Nils-Gunnar Snygg och Malin Stenkilsson.
Texter av: Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Nils-Gunnar Snygg, Vase & Fuglsang, Falkenbergsrevyn, Staffan Bjerstedt m fl.
Regi: Nils-Gunnar Snygg.
Premiär: den 6/1, spelas t o m 27/1.

Bäst: Marcus Hadriz, som är i flerfaldig (mimik, komik och sång) toppform!

Sämst: Nej, vad skulle det vara? Inget är ju dåligt. Jo, sången kan skruvas upp något så den hörs bättre igenom musiken.

Femte gången gillt? Ja, detta kan kallas en arbets- eller ihärdighetsseger. Under fyra tidigare år har man slipat ensemblen och provat sig fram genom olika revynummer – med resultatet att Ystadrevyn årgång 2018 är bättre än någonsin. Omöjligt att sätta annat än högsta betyg!

Ser att jag redan i fjol påpekade att Ystadrevyn blivit proffsigare och höll ett högt tempo. Ännu proffsigare i år och tempot har drivits upp ytterligare en bit. Full fart genom numren och även snabba nummerbyten, inga pauser när ridån går ner och upp.

Ystadrevyn 2018. Foto: Bass Nilsson

Dessutom skrattade jag, till skillnad från i fjol, mest hela tiden! Ystadrevyn skriver ett fåtal nummer inom ensemblen. De flesta köps in. Men i år har inköpen gjorts med större noggrannhet. Texterna, tal som sång, är mycket bättre. Undrar om inte vissa texter också dragits åt, ut och upp lite extra i Ystad?

Så att de blivit grövre, spetsigare och roligare ändå. Åtminstone har Nils-Gunnar Snygg (regi) och Carl-Johan de Neergaard (koreografi) drillat ensemblen så att allt – tal, sång och dans – sitter bättre än någonsin. Alla håller högsta (amatör)revyklass! Fast några sticker ändå ut.

Främst Marcus Hadriz som genast i andra numret, där Lars-Åke Kristensson informerar om revyn, agerar som teckentolkare á la slap stick. Ännu roligare är hans slapstickversion av Mandelmann. Också tajmingsäker och rolig som talande komiker med Nils-Gunnar Snygg i sketchen med Ystadtanterna Siw & Rut.

Från en tidigare hög komisk nivå har Hadriz lyft sig till en ännu högre. Även Maria Gunnarsson stiger fram. Hon sjunger med revyspets i rösten, betonar sin skånska dialekt och agerar komiskt säkert i en grannen i huset bredvid-dialog om fräs – från jord- till ståfräs.

Skrattade mycket också åt Malin Stenkilssons inställda föredrag om vägmärken. Alltså jag begrep aldrig om allt gick på tok vid premiären eller om monologen med bildvisning ska vara så här? Fenomenalt agerat, viket fall.

Återigen dessa Hadriz och Gunnarsson. Foto: Bass Nilsson

Ulrika Conradsson Häggel, som förstås sjunger bra i ett par gospelaktiga sånger, bör också nämnas. Däremot har Nils-Gunnar Snygg, revyns egentliga proffs, dragit sig lite tillbaka. Skojig och smågalen när han är med – men hans solobravurnummer i pyjamas är ju för kort.

Det skämtas om bostadsrättsföreningar, skolpolitiker, burkamode, lattemorsor, mobiler, Björn Ranelid… Givetvis också, som det ska i en lokalrevy, under midjan, bak och fram. Alltför många gånger dessutom. Ändå skrattar jag, för att det görs så tempofyllt och drivet, det blir bra och mycket roligt, faktiskt.

Det större egna numret, skrivet av Ystadrevyn, är ett sångpotpurri: en årsgenomgång av livet på Österlen och i världen. Hasselmössen samsas med Mandelmanns, Donald Trump med Kim Jong-Un. De senare omsjungs och handhas som dockor av återigen dessa Hadriz och Gunnarsson. Jätteroligt, kort sagt.

Kritik? Inget jag saknar? Jo, jag vet att mottot för Ystadrevyn är att vi ska ha roligt men nog borde det ändå gå att ha ett nummer som sticker hål på något inom till exempel Ystadpolitiken? Även om Snyggs roliga historia om Kent Mårtensson lockade till skratt så är det långt ifrån vad jag efterlyser…

(Något kortare i Ystads Allehanda 2017)

Proffsigt men utan riktigt bra texter

TommarpsRevyn 2015
Grand i Öst
Medverkande: Håkan Brinck, Jessica Malmkvist, Anna Forsvall, Malin Stenkilsson, Cornelia Lundin, Lars Rehnett, Mattias Edström och Ola Ewald
Regi: Johan Schildt
Kapellmästare: Magnus Rosengren
Teaterbiografen Grand, Simrishamn
Spelas lördag/söndag t o m 29/3

Bäst: Kläderna, från fräckt till extravagant.
Sämre: Texterna hördes dåligt när hela ensemblen sjöng.

Tommarpsrevyn har i år flyttat från bygdegården i Östra Tommarp och österut till Teaterbiografen Grand i Simrishamn. Vilket de lite fyndigt berättar om i inledningskupletten – en rock´n´roll med hela ensemblen.

Revygänget bytte upp sig från en mindre, gemytlig scen till en större och mer krävande. Men det passar bra, för de storslagna ambitioner som Tommarpsrevyn brukar ha. Den stora scenen fungerar bra också, för revygänget spelar, sjunger och dansar lika proffsigt som alltid.

Särskilt kläderna – ja, kreationerna – är magnifika, långt över nivån för de flesta lokalrevyer. Fräckt med svenska – alltså blågula – dykardräkter och påfågelsklänningarna i finalsången överträffar det mesta. Extra accessoar: de färggranna plymerna på sångerskornas huvuden. Klädskaparna måste nämnas vid namn: Per Enarsson och Victoria Sassersson.

Efter detta tvingas jag däremot notera att årets Tommarpsrevy lider av samma problem som tidigare år. Det saknas riktigt bra texter. När så många texter ändå köps in måste det väl finnas bättre material i det faktiskt gigantiska utbud som erbjuds lokalrevyer?

Årets inbjudna gäst = stjärna är Håkan Brinck som agerar helt okey som revyartist men också förvandlar revyn till cabaret och scenshow genom att – som en rockkung från 1958 – sjunga några Elvis Presley- och Ricky Nelson-låtar. Tommarpsrevyns egen ensemble är nog så bra.

Lars Rehnett behöver bara röra på sig för att vara rolig, som när han med en jordglob illustrerar Ola Ewalds framförande av sången ”Snurra min jord”. Han har en egen, låt säga, spastik.

Även Malin Stenkilssons och Cornelia Lundins sketch om den senares tappade minne blir fånrolig. Vägarbetarsketchen, där ensemblens tre män, den tredje heter Mattias Edström, tar en paus före lunchen, var på väg att bli rolig – och dessutom lokal. Den kunde ha skruvats till ännu mer.

Anna Forsvall har en speciell, ljus och genomträngande röst, som gör att hon hörs mest och bäst i sångerna. Och sen återkommer nämnda Malin, när ensemblen agerar den svenska politikens Disneyklubb, som Hacke Hackspett alias Annie Lööf. Sååå träffsäkert, till idé, text (ja, ni förstår om ni går och ser revyn) och framförande.

Fast allra roligast och bäst är förstås Jessica Malmkvists monolog som finskan Marja-Liisa. Liksom både burleskt och finlir, lågt och högre på samma gång.

(YA 2015)