Etikettarkiv: Malmö stadsteater

Olav Gerthel (1915-81)

Har du kvar några skor efter pappa?

”Nej”, svarar Susanne Gerthel. ”Det har jag inte. Men teatern har kanske några skor som han använt. Jag vet att det fanns kvar en dräkt efter pappa, den var med 1985 när jag gjorde Olav Gerthel-utställningen på Stadsteatern. Jag får be Lennart Holmgren att se efter om det kan finnas ett par skor.”

Min fråga föranleddes förstås av att jag saknar – och efterlyser – Olav Gerthels skor i den offentliga utsmyckning med titeln ”The Way To Go” som konstnären Åsa Maria Bengtsson svarar för på Davidhallsbron i Malmö.

Gerthel omslagUtsmyckningen är ett minnesmärke över nitton Malmöartister från varierande tidsperioder och sceniska yrken. Davidhallsbron kantas av lika många par skor som gjutits i brons med – inte i samtliga fall men oftast – artisternas egna skor som förlaga. Titeln ”The Way To Go” syftar både på att bron är ett gångstråk för Malmös invånare och på artisternas röda matta – deras entré på scenen.

På bägge sidor av Davidhallsbron står bronsskor som hyllningar till Trolle Rhodin, Harry Arnold, Hector El Neco, Sixten Ehrling, Gören frau Hyllie, Olga Hellquist, Julian Kindahl, Carl-Gustaf Kruuse af Verchou, Edvard Persson, Nils Poppe, Leif Uvemark, Östen Warnebring, Bo Widerberg, Oscar Winge, Naima Wifstrand, Eva Remaeus, Gudrun Brost, Git Gay och Maj Lindström.

Första gången jag gick över Davidhallsbron efter att bronsskorna placerats ut så vandrade jag fram och tillbaks längs kanterna och tittade. Ja, letade.

Nej, där står inga skor som hyllar Olav Gerthel. Men det finns fortfarande gott om plats och det är också meningen att de hittills nitton par skor som står på bron ska kompletteras med ytterligare skor efter fler Malmöartister.

Vad kan vara mer lämpligt i år än att minnas och hylla Olav Gerthel med ett par bronsskor på Davidhallsbron i Malmö, när han den 28 juni 2015 skulle ha blivit 100 år?

(Ur boken ”Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx förlag 2015)

Annonser

Fyra kvinnor i svart

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Kvinnan i svart bokSusan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Woman in Black DVDDen tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

kvinnanPjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

(YA/KB 2014)

Klarinettisten som inte blev vid sin klarinett

YSTAD Är du morgonpigg? Jacques skakar på huvet och sätter sig vid bordet. Men han sover dåligt, säger han. Så du är ändå uppe på morgon? Oavsett om det är en biografi eller memoarbok (se bokens titelblad respektive baksida) som Jacques Werup har skrivit, så handlar ”Medan jag levde” om hans liv. Därför får också intervjun inledas personligt. Man mot man.

Jacques, du beskriver dig själv som ”en ganska ful pojke, vindögd och försedd med jättelika framtänder”. Ditt öknamn var ”Geten”. Men vad i… tänker intervjuaren. Den där charmören, som fortfarande har håret i behåll och svart är det också. Så hade man velat se ut!

– O, utbrister Jacques, det var gulligt sagt.

Foto: Adam Haglund.

– Så lustiga vi är, fortsätter han. Ja, både jag och du, tydligen. Och de flesta människor. Vi bär med oss vår mänsklighet, djupt inom oss. Synen på sig själv, vad och vem man tyckte att man var, det lever kvar och påverkar oss, livet igenom.

Det finns en dubbeltydig mening i boken: ”Jag minns ju vad jag minns.”

– Exakt så är det. Jag minns vad jag minns och har lust att minnas. En del av det kom med i boken, annat strök jag. Aldrig har jag arbetat så mycket som när jag skrev den här boken. Jag har använt rödpennan mer än någonsin.

Andra kan minnas samma händelser på andra sätt?

– Javisst, så är det också. Men jag har inte skrivit en memoar, poängterar (= rättar) Jacques, utan en självbiografi. Ja, det kan vara en hårfin gräns, men biografin är mindre anspråksfull. De som skriver memoarer brukar ha behov att manifestera sig, rada upp vad de åstadkommit i livet. Jag skriver nästan inte alls om mina yrkesmässiga turer, det handlar mer om existensen.

Fast nog innehåller boken också minnen från olika delar av hans yrkesliv. Nästan hela bredden finns med: jazzmusikern, poeten, den skönlitteräre prosaförfattaren, sångpoeten, den mer faktabaserade författaren…

Jacques Werup är matthandlarsonen som aldrig sålt en matta. Han var också den unge malmöitiske jazzklarinettisten som inte blev vid sin klarinett. Det är mycket ovanligt att svenska författare har en så spretig litterär och även musikalisk verksamhet. Varför blev det så här?

– Det beror på oviljan att anpassa mig och en lika stor vilja att tänja gränser, våga riskera att formen förändras och att man därmed tar ett steg vidare. Det är poesins fel, tror jag. I poesin är ingenting bestämt, man kommer aldrig fram, letandet är själva målet. Om jag vill vara någonting så är det poet.

Men, invänder intervjuaren, jag tror att ditt kulturella flersyssleri också har andra orsaker, som jag tänkte vi skulle reda ut. Så självkritisk som i den nya boken har du inte varit tidigare. Du redogör för dina sämre sidor, citerar din hustru som tyckte att du var ”tillgjord” på scen och synar dina – eventuella – litterära och musikaliska färdigheter.

Foto: Adam Haglund.

– Du kan ha rätt i det, jag har nog inte beskrivit mig så här förut. Jag är ju en dålig jazzmusiker, egentligen. Fast så bra som idag har jag aldrig spelat på mina blåsinstrument (klarinett och tenorsaxofon), jag tränar mer än någonsin. Och min hustru är min största kritiker.

– Du kan förresten ha rätt i bäggedera. Om man förringar sig själv för mycket, alltför många gånger, så kan det istället uppfattas som att man framhäver sig. Man verkar, som du säger, ”pompös”.

Och vad beror det på, att du försöker göra dig både mindre och större? Och att du hoppat från det ena till det andra litterära och musikaliska uttrycket. Jag tror det beror på förhållandet mellan far och son, att din pappa inte ville acceptera att du skulle ägna dig åt musik eller litteratur.

– Det är klart det gör. Även om jag inte tänker på det så handlar det förstås om det stora godkännandet. Att äntligen bli godkänd. Det är ju därför min far har så stor plats i boken.

Och nog accepterade han – ”godkände” – ditt livsval till slut. Så måste man väl se hans förtjusning över att han själv i sin äldsta höst fick stå på scenen som statist i ”Svansjön” på Malmö stadsteater.

– Javisst var det kul!

Du skriver mycket om åldrande, om den åldrande mannen: din pappa, dig själv och andra män. En ung kvinnlig läsare kanske tycker annorlunda, men jag som också är en åldrande man med sjukdomar och fel på kroppen (vad Jacques råkat ut för kan ni läsa i boken och vad jag lider av ska ni inte bry er om) tycker att Jacques Werup redogör för åldrandet, ganska sakligt, liksom konstaterar hur det är, men han självömkar inte.

– Nej, jag tror inte att jag ömkar, varken mig själv eller andra. Det åldern för med sig, tycker jag, är att man bättre förstår andra människor. Förut hade man sagt: ”Den där fan…” Nu tänker man: ”Jag är ju likadan själv.”

– Man blir mer förstående, får större medkänsla. Även om inte livet är lättare så blir ens egna beteende bättre. Sjukdom gör en mer vänligt inställd, om inte mot livet så mot andra människor.

Vi sitter på konditoriet i ”den lilla staden”, vid sidan om Mariakyrkan, och fikar medan vi pratar. ”Nu ska jag gå min dagliga runda i den lilla staden”, skriver Jacques Werup. I självbiografin återkommer han gång på gång till ”min lilla stad”. Några rader här, en halvsida där, någon enstaka gång flera boksidor i följd. Stycke för stycke och sida för sida kommer läsaren allt närmare ”den lilla staden” men aldrig riktigt nära. Som Jacques Werup också skriver: ”Idyllen i min lilla stad är helt igenom äkta, sammansatt av ett autentiskt livs alla motsägelser.”

– I mitt liv har jag pendlat mellan små och stora platser. Allra först var det Malmö, sen blev det Lövestad-Paris, nu är det Ystad. Det är en härlig stad med alla kommunikationer. Man stiger på tåget och åker från Ystad rätt in till incheckningsdisken på Kastrup.

Ystad är, skriver du, ”knappt mindre idyllisk än en större by”. Men ”den lilla staden” kan väl också bli som en liten by, i betydelsen ”en sluten stad” med få och små glipor utåt.

– Då får man själv öppna upp! Ystad är en behaglig ort, här är fantastiskt. Det finns många kosmopolitiska människor här omkring. Ja, motsatsen också. Men så är det ju. Ystad är en förort till mycket, till allt, till världen.

”Nu är det natt i den lilla staden. Det kan det vara i morgon också.” Så slutar Jacques Werups självbiografi.

(Ystads Allehanda 2010)

Också en moderat kulturpolitik

Är du verkligen moderat?

– Jag har fått frågan förut, säger Johan Bengt-Påhlsson och tittar på mej. Så tillägger han:

– Ja, jag är verkligen moderat.

Men nu är vi redan mitt inne i samtalet. Så här började det avtalade mötet med Johan Bengt-Påhlsson, kulturkommunalråd i Malmö.

Knack! knack! på dörren till hans rum i Stadshuset. Ett undrande ansikte tittar ut. I dörröppningen skymtar ytterligare några personer runt ett bord. Sammanträde pågår!

– Skulle vi träffas? Idag? Klockan tre? Ja, visst ja,nu minns jag!

Den luttrade sekreteraren kommer strax rusande med kaffe. Under väntetiden funderar reportern och fotografen över detta något speciella kulturkommunalråd, som det – minst sagt – pratas om bland journalister, politikerkolleger och alla som är inblandade i Malmös kulturliv.

Det sägs till exempel att hans sekreterare aldrig vetvar han befinner sej. Men så plötsligt bara står han där och ber henne plocka fram några svåråtkomliga skrivelser. Och dem vill han gärna ha nu, om fem minuter.

Det sägs att hans kallelser till Stadsteaterns styrelsemöten anländer per bud – duns i brevlådan – klockan 2 samma morgon som mötet.

Det sägs att han långt i förväg fattar egna, inofficella beslut som han också meddelar pressen. (”Nu är det klart!”) Därmed rör han till allting så mycket att kommunstyrelsens ordförande, Joakim Ollén, inte kan göra annat än att se till att ”besluten” blir officiella.

– Rörig? Vem? Jag? säger Johan Bengt-Påhlsson.

Redan i mitten av 80-talet, som ordförande i fastighetsnämnden, engagerade sej Johan Bengt-Påhlsson i det som skulle bli den privata konsthallen Rooseum. På frågan om Rooseum hade funnits idag utan hans hjälp svarar han direkt: ”Nej!”.

 Så var ska Johan Bengt-Påhlsson fotograferas om inte på ”sitt” Rooseum. I bakgrunden två ”konstfoton” av Geneviève Cadieux. Det här fotot tog Birgitta Olsson.

– Men jag är ingen vandrande byråkrati. Jag är en kulturentusiast. Och en stor optimist.

Som för att bevisa detta hinner vi inte mer än komma in i hans rum – på ena väggen hänger förresten en stor Ola Billgren-målning – förrän han tar fram papper och penna och börjar hålla föredrag om Sveriges framtid, politiskt och kulturellt. Han ritar två cirklar. I den ena placerar han Stockholm, delar av Finland, Baltikum och S:t Petersburg – i den andra Malmö, Köpenhamn, Hamburg och Berlin.

I Malmö, som alltså tillhör framtidens Europa, har de borgerliga politikerna de senaste åren visat ett oanat intresse för kultur. Rooseum har räddats, Konsthallen ska byggas till, Hippodromteatern renoveras, i höst sätts spaden i jorden för ett nytt stadsbibliotek, och så vidare.

I likaså moderatstyrda Stockholm vill politikerna istället banta Stadsteaterns budget och stänga Kulturhuset. När staten erbjöd 350 miljoner kronor till ett nytt museum för modern konst, så sa kommunpolitikerna nej, tack.

Också följande frågor har Malmös, vilket bör poängteras, moderata kulturkommunalråd fått förut:

I ett dåligt ekonomiskt läge måste ju kommunen spara pengar. Det gäller väl också pengarna till kulturen?

– Nej, kulturbudgeten ska inte minska. Snarare bör den öka.

Varför ska stat och kommun ge pengar till kultur? Den kultur som folk vill ha klarar sej väl på marknaden?

– Nej, det finns viktig och bra kultur som inte kan överleva på marknaden. Den måste få stöd av samhället.

– Teatern är ett exempel. Inte ens en privatteater som Oscars i Stockholm skulle kunna existera på marknadens villkor.

– Privatteatrarna är beroende av offentligt finansierade teaterhögskolor, som utbildar skådespelare, och av stadsteatrar, som ger skådespelarna en grundtrygghet. Sen handplockar Oscars de skådespelare man vill ha.

– Somliga i mitt parti, säger Johan Bengt-Påhlsson, menar att också kulturen ska vara lönsam.

– Men kultur är inte underhållning, ingen marknadsvara. Kultur är en civilisatorisk process. Viktig och bra kultur, säger han, bryter tänkandet.

Och så berättar han lite malligt om det kulturseminarium som nyligen hölls i Malmö. Arrangörer: moderaternas riksorganisation tillsammans med kulturroteln i Malmö.

Tema: ”Borgerlig kultursyn – finns den?” Ledare för seminariet: Johan Bengt-Påhlsson, förstås.

(Skrivet till Femina 1993)