När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.
Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befararade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.
Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.
Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).
Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.
De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.
Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson
Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.
Så brukar det också sägas. Men såfan heller!
Det är oförskämt och könsdiskrimerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.
De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.
För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.
Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.
Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.
Hur ser en kulturfarbror ut?
Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.
Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.
Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.
Snart kommer vi – ja, det vågar jag slå vad om! – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.
För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.
(Ystads Allehanda 2011)
Men då protesterar – minst – 285 991 personer som gått med i Facebook-gruppen ”Fifa – Ban the annoying vuvuzela (horn) from the South-Africa world cup”. De beskriver vuvuzela som en irriterade plasttrumpet vars ljud är en bedövande blandning av ilskna elefanter, attackbin och en mistlur.
Nykolonialism, muttrade jag. Då blev vuvuzelans fiender arga. Nykolonialt, fortsatte jag. Först trummorna – nu trumpeterna! Nej, det var ironiskt. Det går förstås inte att jämföra med när plantageägarna i Amerika beslagtog afrikanska trummor eftersom de var rädda för att slavarna skulle kommunicera med instrumenten. Fast lite av samma andas åsikt är det nog ändå…
Jag kollade med några journalister i andra delar av världen: Brasilien, Japan, Colombia, USA, Cypern… Nej, svarade de. Här protesterar ingen mot vuvuzela. ”Nog ett i-världsproblem”, mejlade en tillbaks med 🙂 efter. Precis vad jag trodde – gnället kommer mest från vita västerländska fotbollsfans i teve-soffan.
Musikjournalisten Gunilla Brodrej lanserade idén att någon svensk kompositör (som Dror Feiler, Karin Rehnqvist eller Staffan Mossenmark) skulle göra musik för vuvuzela. Hon blev bönhörd direkt. Sveriges Radio P2-chefen Elle-Kari Höjeberg har redan beställt ett verk. Det ska komponeras av Håkan Lidbo och framföras i samband med finalen i fotbolls-VM.
Erikssons kultursidor 