Dylans evergreens

Bob Dylan
Shadows In The Night
(Sony)

Så charmerande, ömt, rörande och faktiskt uppmuntrande. Som en pensionerad gammal punkare med attityden: Ni ska ge fan i vad jag sjunger, jag sjunger vad jag vill! Bry er inte om vilka låtar jag väljer, tycker ni att inte mina toner hamnar där de ska och duger så lyssna inte då!

Det var min spontana reaktion efter att ha hört bara ett par spår in på ”Shadows In The Night”, som enligt förhandsryktet ska vara ett album där Bob Dylan tolkar låtar efter Frank Sinatra. Men tja, jag har svårt att höra det, helt omöjligt för mig att ta Dylans nya album som en Sinatra-skiva.

Visst, det är sånger ur ”The Great American Songbook”, några mer och andra mindre kända. Frank Sinatra har sjungit dem allihop. Men för det första: Vilken amerikansk populär- och/eller jazzsångare ur samma generation som Sinatra sjöng inte en, flera eller samtliga sånger på Dylans nya album? Och för det andra, som Dylan sagt i en intervju, ”it’s hard to find a song he (= Frank Sinatra) did not do”. Ingen har sjungit så många titlar ur ”Den stora amerikanska sångboken” som Sinatra.

Naturligtvis har Bob Dylan – liksom i stort sett alla amerikanska sångartister – lyssnat på Frank Sinatra. Men ingenting (inte mycket i alla fall) på albumet ”Shadows In The Night” låter som ”Frankie Boy”. Tolkningarna av vissa sånger påminner då mer om andra artister. När jag lyssnar på avslutningsspåret ”Lucky Old Sun” undrar jag om inte Dylan kan ha influerats av Louis Armstrongs inspelning av samma låt?

Jo, en likhet finns det mellan Sinatra och Dylan – men det är ingenting som den andre tagit från och efter den förste. Detta har de i sig, bägge två. De sjunger som sig, gör varje låt till sin, framför låtarna genom sig själva. På Dylans allra första, titellösa LP (utgiven 1962) tolkades blues och folksång så personligt att låtarna blev hans egna. T ex hade ”House Of The Rising Sun” aldrig tidigare låtit som på Bob Dylans debutalbum (med viss hjälp av Dave van Ronk, men det är en annan historia).

”Shadows In The Night” är inte ett lika personligt album. Men ingen tvekan om att Dylan handplockat samtliga melodier. Det hörs och känns, inte minst. Att han sjunger just dessa jazzpopulärsånger – som inledande ”I´m A Fool To Want You”, ”Stay With Me”, ”Autumn Leaves”, ”Where Are You?” osv – för att han tycker om sångerna. Eller kanske snarare, tror jag, tagit till sig texterna.

Han hittar sig själv i texterna; de återfinns i honom. Dessa sorgsna texter om den kärlek som kan symbolisera hela det förgängliga livet. Dylan har sitt eget förhållande till sångerna/texterna, sin personliga ingång. Och han bemödar sig verkligen om att tolka sångerna så att detta – som just han hörde och tog till sig – ska kunna öppna sig också för lyssnarna.

Inga jazztolkningar utan Bob Dylan använder sin egen lilla musikgrupp, endast kompletterad med lite extra blås. I centrum, näst Dylans röst, spelar Donnie Herrons pedal steel. Herrons smeksamt glidande, sentimentalt ömma och sorgset livsnostalgiska toner blir en extraröst, likt en kommentator.

Bob Dylan har behållt ett långsamt tempo alternativt dragit ner hastigheten. Lite jazz kan väl vara kvar men inte mycket. Mer av country, i så fall. Rätt igenom albumet gungar musiken (även när den inte är det) som en stilla countryvals.

Dylan sjunger skrovligt och missar toner. Så är ju hans röst numera. Ändå sjunger han hela tiden som han alltid har gjort (och som, för den delen, Frank Sinatra sjöng): på allvar. Han förmedlar, med varje ord och ton, känslan av att detta är något betydelsefullt – ja, livsviktigt – som vi alla måste lyssna på. Han sjunger inte med stämband och tonsiller utan med sitt hjärta. Som blöder, hjärtat slutar aldrig att blöda.

Han skapar en stämning, en nära, intim stämning, dit jag stiger in och stannar. Jag slår mig ner. Och när jag fortsätter att lyssna så kan jag inuti denna skrovliga röst höra en annan röst, en mjukare och vackrare, ja, riktigt vacker röst, som sjunger långt inifrån melodierna och djupast ner i texterna. En innerlig och öm, ja, skön röst. Bob Dylan sjunger så innehållsrikt och vackert han förmår.

(Tidningen Kulturen 2015)

Midsommarnattens erotiska leenden

Rättvik? Men det är väl på Ystads teater som advokaten Fredrik Egerman och hans unga hustru Anne sitter i en loge och ser skådespelerskan Desirée Armfeldt (och Desirée ser Fredrik)? Varför talas det om Rättvik i musikalen?

Affisch till ”Sommarnattens leende” på Malmö opera.

Så tänkte jag i lördags, när Malmö opera hade premiär på Stephen Sondheims musikal ”A Little Night Music” eller ”Sommarnattens leende”.

Inte bara den svenska titeln som hämtats från Ingmar Bergmans film utan som Bergman sa till Sondheim efter att 1974 ha sett ”A Little Night Music” på Broadway: ”Er pjäs har inget gemensamt med min film, den råkar bara ha samma handling.”

Mitt minne av musikalen (jag hade aldrig upplevt den på scen före uppsättningen i Malmö) är sången ”Send In The Clowns”. En av de bästa musikalmelodier jag hört och en favoritsång alla kategorier sen Judy Collins sjöng in den på skiva 1975.

Men låt mig ta det från början, vilket i det här fallet bör vara William Shakespeare. (Eller kanske inte?) Den smittande melodin och kommande musikalpremiären fick mig att starta ett privat litet kulturprojekt: Jag letade fram pjäsen ”En midsommarnattsdröm” och skickade efter en dvd med filmen ”Sommarnattens leende”.

Teaterkritikern Leif Zern menade att Bergman var inspirerad av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” (1594-96) när han skrev och regisserade ”Sommarnattens leende” (1955).

Affisch till Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Efter att ha samläst/samtittat så ställer jag mig tveksam, trots att Ingmar Bergman som ung (redan 1941 och -42) gjorde ett par uppsättningar av Shakespeares pjäs.

Kärlek och erotik. Ja, sex. Otrohet och partnerbyten. Visst, men vart tog Puck vägen? Inspireras av ”En midsommarnattsdröm” och missa Puck? Det är väl inte kammarjungfrun Petra som ska vara Puck?

Eller Puck kanske är Bergman själv? För jag tror att han, som oftast, hämtade mest inspiration ur sitt eget liv.

Filmen utspelar sig vid sekelskiftet 1900.

Herr och fru Egerman åker hästdroska till teatern i Ystad. Kul att se, eftersom Ystads teater ser likadan ut idag. Det promeneras i Ystad också.

Klipp från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Men inte så lätt att upptäcka på exakt vilka gator som filmen spelades in. Iakttagelser: kanonerna på Skansgatan och ankdammen vid Klostret. Godset, där de kärleksduellerande paren tillbringar en helg, är Jordberga slott mellan Anderslöv och Klagstorp.

Nästa del i mitt projekt: sången ”Send In The Clowns”.

På Malmö operas nätsida kan man höra och se Gunilla Backman framföra en tam version med svensk text. Även om hon inte kan mäta sig med Judy Collins och Frank Sinatra så hade hennes framförande förbättrats betydligt på premiären.

Trailer till Malmö operas uppsättning av ”Sommarnattens leende”.

När man strulat till livet och inte lyckas reda ut det, då hjälper det inte att gråta utan det enda man kan göra är att försöka skratta åt sin dumhet. Det är vad ”Send In The Clowns” handlar om, för mig. Många (vad sägs om Grace Jones och Zarah Leander?) har tolkat på sitt sätt.

Jag gick in på Spotify och letade upp alla inspelningar jag kunde hitta, från originaluppsättningen på scen till rytmiska och jazziga, melodiska och konstmusikaliska, till och med funkiga och experimentella.

Nu återstår sista delen av kulturprojektet: Jag ska också köpa en dvd med Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy” (se här, redan i titeln återkommer anknytningen till både Shakespeare-pjäsen och Bergman-filmen).

Affisch till Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

På Malmö opera anade jag nämligen att Dennis Sandin, regissören, varit mer inspirerad av Woody Allen än Sondheim och Bergman när han regisserade scenen vid det stora matsalsbordet på Jordberga. Den replikväxlingen – syrligt ironisk – var ju allensk. Måste kolla om det stämmer…

1) Hyr eller köp och se på dvd: Ingmar Bergmans långfilm ”Sommarnattens leende”.
2) Åk och upplev: Stephen Sondheims musikal ”Sommarnattens leende” på Malmö opera. (Spelas t o m 23 mars 2013.)
3) Lyssna och jämför: Vem av Shirley Bassey, Judy Collins, Grace Jones, Zarah Leander, Frank Sinatra, Barbra Streisand, Sarah Vaughan med flera tolkar ”Send In The Clowns” allra bäst? Länk till Spotify-lista på YA:s nätsida.
4) Läs (eller se): Shakespeares pjäs ”En midsommarnattsdröm”.
5) Se efterföljaren (finns på dvd): Woody Allens pastisch och hyllning, ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

När popen blev min

Med anledning av en debatt om pop på Rootsy.nu så fastnade jag på Spotify, började sätta ihop en låtlista med all den popmusik, från 50- och in på 60-talet, som formade min syn på vad pop är – och vad som skiljer pop från rock.

Det blev en lång lista och den kan bli dubbelt så lång också. Lyssna om ni vill! De flesta låtarna är klassiker och när jag hörde dem första gången så gick de rätt in i mitt hjärta och där la de sig till ro. De flesta (oavsett vad detta kan orsaka hos Magnus Eriksson, som brukar få kväljningar på Rootsys forum av min musiksmak) tycker jag fortfarande är precis lika bra nu som då.

Ofta – men inte alltid, ”Venus” är t ex en jäkla marig låt – enkla sånger som perfekt fångar känslan av kärlek; de gör det med rakare och mer direkt, kanske med lite mer sentimentala ord men innehållet är precis lika djupt,äkta och gripande, som någonsin när t ex Frank Sinatra sjunger.

”När man blir kär är man alltid 17 år”, som poeten uttrycker det.

Här finns min Spotify-poplåtlista från 50- och 60-talen.

Jul i CD-spelaren: Bob Dylan

Bob Dylan
Christmas In The Heart
(Columbia/Sony & BMG)

Jag älskar julskivor, både med nya julsånger och främst när olika artister gör egna personliga tolkningar av någon välkänd jullåt. Och Bob Dylan är ju min gamle vän per skiva ända sen debuten på tidigt 60-tal.

Ändå undrade jag, ska Dylan sjunga jullåtar? Nu har jag lyssnat och utbrister: Det ska han verkligen!

Inspelningen har gjorts med lika delar glädje och allvar, känsla för traditionen och en axelryckning. Dylan sjunger gamla kända julsånger – t ex ”Here Comes Santa Claus”, ”Winter Wonderland, ”I’ll Be Home For Christmas” och ”Christmas Song” – med sin numera ack så skrovliga röst. Men han fixar det, trots att de flesta låtarna tidigare framförts av betydligt bättre sångröster, som Frank Sinatra, Mel Tormé och Bing Crosby.

Det har med känslan att göra. Bob Dylan lyckas förmedla julkänsla. Han låter som om jultomten kommit in från vintern, snön och kylan och fått en rejäl starkglögg att värma sig med.

Arrangemangen är ungefär de vanliga, så som vi hört julsångerna hur många gånger som helst. Fast ibland blixtrar det till, bl a annat när David Hilgados dragspel (med inspiration från Brave Combo, antar jag) förvandlar ”Must Be Santa” till en skuttigt dansant texmexpolka. Och ”I’ll Be Home For Christmas” med Dylan som ärrad crooner är stämningsfull, vacker och sorglig. Han gör också en bra, just bluesig tolkning av ”Christmas Blues”.

Årets julskiva? Ja, inte alls otroligt att årets julskiva kom redan i oktober. (Albumet släpptes den 13/10.)

PS. När jag hört Bob Dylans julskiva är det som om någon musik spelat i bakgrunden, liksom sjungit duett i mitt huvud. Nu kom jag på vad det är.

Den engelske minimalisten Gavin Bryars gjorde på 70-talet en komposition som byggde på en kort inspelning av en gammal luffare och uteliggare, sas det, som sjöng strofen ”Jesus´ Blood Will Never Fail Me”. Uteliggarens slitna, rassliga röst upprepade orden om och om igen.

Hit går mina tankar när jag hör Bob Dylan sjunga julsånger: till samhällets och världens minsta och fattigaste. Dylans sång, röst och känsla lyfter fram julens innersta och innerligaste budskap, särskilt när de kvinnliga änglarna kommer in och sjunger ihop med hans väderbitna uteliggareröst.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009 och även tidigare på Erikssons kultursidor, nu i delvis reviderat skick)

Fler recensioner:

Dan Backman (SvD):
Bob Dylan gör årets bästa julmusik.

Johanna Paulsson (DN):
En riktigt gemytlig tomte.

Håkan Engström (Sydsvenskan):
Ett plågsamt traditionellt album.

Per Hägred (Expressen/KvP/GT):
Dylan har jul i hjärtat.

I CD-spelaren: jazzsångaren Harry Connick

Harry Connick, Jr
Your Songs
(Columbia/Sony BMG)

Det finns kritiker som menar att Harry Connick, Jr inte ska kallas jazzsångare. Det vet inte vad de skriver. Det kan till och med ifrågasättas om de har öron. Och hur stora kunskaper om jazzhistorien, särskilt jazzsången, kan de ha?

Ursäkta, men det behövde sägas.

Mångsysslaren Harry Connick, sångare (både R&B och jazz), pianist, låtskrivare och skådespelare, är fortfarande Frank Sinatras mest värdiga arvtagare.

På nya albumet ”Your songs” har Connick, liksom Sinatra ofta gjorde, hämtat materialet från andra artister men framför låtarna så att de blir allt annat än covers. Några av artisterna är Frank Sinatra själv, Nat King Cole, Elvis Presley, Beatles och Elton John, några av heter ”All The Way”, ”Can´t Help Falling In Love With You”, ”Your Song”, ”Smile” och ”Mona Lisa”.

I både ballader och lite snabbare låtar balanserar Connicks perfekt mellan populär- och jazzsång. Melodi och rytm gungar mot varann, och hör hur han synkoperar, drar på tonerna och orden så att det börjar svänga som – just jazz.

Kolla förresten extra när du köpa albumet att du fått tag på den europeiska utgivningen där det extra bonusspåret – Harry Connick sjunger duett med Carla Bruni i ”And I Love Her” – finns med. Ingen jazzsångerska men underskattad, hon också.

(Ystads Allehanda 2009)

Bob Dylan, årets jultomte

Bob Dylan
Christmas In The Heart
(Columbia/Sony & BMG)

Jag älskar julskivor, både med nya julsånger och främst när olika artister gör egna personliga tolkningar av någon välkänd jullåt. Och Bob Dylan är ju min gamle vän per skiva ända sen debuten på tidigt 60-tal.

Ändå undrade jag, ska Dylan sjunga jullåtar?

Nu har jag lyssnat och utbrister: Det ska han verkligen!

Inspelningen har gjort med lika delar glädje och allvar, känsla för traditionen och en axelryckning. Dylan sjunger  gamla kända julsånger – t ex ”Here Comes Santa Claus”, ”Winter Wonderland, ”I’ll Be Home For Christmas” och ”Christmas Song” – med sin numera ack så skrovliga röst. Men han fixar det, trots att de flesta låtarna tidigare framförts av betydligt bättre sångröster, som Frank Sinatra, Mel Tormé och Bing Crosby.
 
Det har med känslan att göra. Bob Dylan lyckas förmedla julkänsla. Han låter som om jultomten kommit in från vintern, snön och kylan och fått en rejäl starkglögg att värma sig med.

Arrangemangen är ungefär de vanliga, så som vi hört julsångerna hur många gånger som helst. Fast ibland blixtrar det till, bl a annat när David Hilgados dragspel (med inspiration från Brave Combo, förmodar jag) förvandlar ”Must Be Santa” till en skuttigt dansant texmexpolka. Och ”I’ll Be Home For Christmas” med Dylan som crooner är stämningsfull, vacker och sorglig.  

Årets julskiva? Ja, inte alls otroligt att årets julskiva har kommit redan i oktober.

(Ungefär så här i Ystads Allehanda i går)

Fler recensioner:

Dan Backman (SvD):
Bob Dylan gör årets bästa julmusik.

Johanna Paulsson (DN):
En riktigt gemytlig tomte.

Håkan Engström (Sydsvenskan):
Ett plågsamt traditionellt album.

Per Hägred (Expressen/KvP/GT):
Dylan har jul i hjärtat.