The Friends – punkpop 1964

Musiken som The Friends spelade var snabb, rå och direkt. Anders Peedu sjöng och spelade kompgitarr. Ett aggressivt hetsigt komp på gitarr som 1977 skulle ha platsat i vilket engelskt punkband som helst.

– Vi bildades 1964 och höll på till -68. Dom andra killarna kom från Johanneshov och Hammarbyhöjden och jag från Högdalen. Jag träffade dom av en tillfällighet på en pråm som hette Liverpool och låg vid Norr Mälarstrand.

Den här korta texten ur en mycket längre text från rocktidningen Schlager tog jag fram för att någon nu lagt ut – på YouTube – radiodokumentären ”Det passerade och rann förbi” som jag långt senare (1995) gjorde om 60-talsbandet The Friends från Stockholms södra förorter. 

Rätt personlig stil, minns jag. Du sjöng på en grov, hemmagjord engelska och spelade solon som bara var ett gitarrackord med snabb rytm. Jag minns också en personlig version av George Gershwins ”Summertime”.

– Vi hade väl Kinks som förebild. Men vi arbetade mycket medvetet med egna arrangemang och skrev också många egna låtar. Vi gjorde tre singlar och fyra titlar, tror jag, var våra egna.

(Ur en längre text i Schlager 1982)

Brittisk jazzsång

Joe Stilgoe
We Look To The Stars
(Absolute)

Joe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt.

Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar).

Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av ”Waterloo Sunset”, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.

Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord.

Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.

Välgjorda låtar med humoristiska inslag – latinbrittiska ”We Should Kiss”, ragtimejazziga ”Now Wasn´t That Fun?”, den finurliga jullåten (väl?) ”The Chestnut Tree” och musichallballaden ”To Be Decided” är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler.

Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från ”Half A Sixpence” och ”My Fair Lady”.

Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.

(Lira 2013)

Amanda Bengtsson från Lund

Jag är ju en sån där kultursnobb som inte tittar på Idol (eller Let’s dance för den delen). Därför blev det något av en chock när lundatösen Amanda Bengtsson, nu Jenssen, plötsligt uppträdde på den svenska Grammisgalan (jo, jag tittar faktiskt på den).

På scenen stod en uppenbarelse: den mest blonderade blondin i röd, tajt, strax över knäet kort klänning, röda, högklackade skor och röd läppstiftsmun. Och som hon tog i när hon sjöng singellåten ”Do You Love Me”! Så mycket att sången och kompet kunde hamna bredvid varann, i varsin tonart.

Sen kom Amanda Jenssens debutalbum, ”Killing Your Darlings” (Epic), som fick snurra, om och om igen, i bilens CD-spelare. Jag lyssnade, log och skrattade – tills jag tystnade och började lyssna ordentligt. Där fanns ju nåt… enastående.  Hon var… en personlighet. Hon sjöng och spelade över… medvetet. Så smart och proffsigt.

Amanda Bengtsson, alias Jenssen.

Musiken är egentligen inte min genre: ett slags evigt mondän och lyxig glampop med fyndiga ordval i de engelska texterna och småstölder á la Per Gessle i de catchiga melodierna. Också i studion har hon tagit i. Amanda kan skrika sig ur vilken tonart som helst och glida mellan tonerna som Bambi på isen.

Det gör ingenting. För vart rösten än tar vägen så ropar och viskar hon – det kan hon också – med attityden att jävlaranamma jag ska minsann ta mig in i show business och inget kan stoppa mig. Ur vägen! Vilken pondus! Så stor vilja! Det kallas ung kvinnokraft.

Amanda Jenssen får mig att tänka på Grace Jones och Marilyn Monroe, om hon haft en chans att styra sin karriär. Tänk en skånsk Marilyn Monroe årgång 2008. Wow! Jag har också lyckats få tag på en massa demolåtar med Amanda. Inspelad ”At home” var hon ju något helt annat: en kvinnlig singer/songwriter till akustisk gitarr.

Och när jag gick in på http://www.amandajenssen.com (nätsida för Amanda-fans) och kollade hennes Idol-framträdanden så upptäckte jag ju också – äntligen! på tiden! – vilken bredd hon har.

I Idol sjöng Amanda allt från den unga Elvis-låten ”That’s Alright Mama!” över ”You Really Got Me” (The Kinks), ”Born To Run” (Springsteen), ”Dream A Little Dream Of Me” (Ella Fitzgerald) och ”Hallelujah” (Leonard Cohen) till den äldre Elvis Presley-låten ”Suspicious Minds” med samma stora – ja, gigantiska – attack, inlevelse och uttryck.

(Ystads Allehanda och Ny Tid 2008)

En deckare i fickan: Dan Kavanagh

Åtskilliga är de deckarförfattare som importerat en hårdkokt amerikansk privatsnok á la Marlowe, Spade och Archer och omplanterat honom i någon europeisk stad. Resultat: (oftast) pastisch.

Men Dan Kavanagh försöker inte ens. Hans före detta polis och privatdetektiv, Nick Duffy, bor i Acton, London och är lika engelsk som fish’n’chips, Monty Python och Ray Davies (i The Kinks).

Och därtill bisexuell.

Duffy läser artiklarna i tidningarna – ”Måste homosexuella byta livsstil?” – och oroar sig. Kollar benen och ryggen (några förändringar?). Har han gått ner i vikt? Hela tiden oroar han sig för AIDS.

I Kavanaghs första deckare, ”Duffy”, är miljön Soho – men inte turisternas Soho.

Duffy tar oss med till peep-showernas, stripklubbarnas och sexbutikernas ägare: till Sohos ”maffia” eller, med Duffys ord, ”de lokala affärsmännen”.

Seriens andra titel, ”Putting In The Boat” (bägge Penguin), är ett kunnigt fotbollsreportage om Athletic, en liten kämpande Londonklubb i tredje divisionen.

Dan Kavanaghs deckarromaner är lika mycket guider till Londons miljöer och människor – som de är deckare.

(Publicerat i Expressen 1989)

PS. Dan Kavanagh var/är ”deckarpseudonym” för den engelske författaren Julian Barnes.

Duffys nätsida: http://www.dankavanagh.com/duffy.html