Etikettarkiv: Politisk sång

I CD-spelaren: Ana Tijoux

Ana Tijoux
La Bala
(Nacional)

Här finns två rottrådar.

Den ena leder bakåt till rap och hiphop, skapade i New York mot slutet av 70-talet. Nog är det märkligt att rappen skulle komma att omplanteras jorden runt och ympas med lokala musikformer.

Den andra tråden går till 1960- och 70-talens politiska sång i Chile: artister/grupper som Violeta Parra, Quilapayun och Inti-Illimani.

Det är inte riktigt rätt men ändå frestande att beskriva Ana Tijoux som en rappande Violeta Parra på 2000-talet.

Hon föddes i Frankrike, dit hennes chilenska föräldrar hade flytt, ”återvände” som tonåring och började rappa om sitt möte med dagens Chile. Hon har sagt att titeln på nya albumet, ”La Bala”, är en händelse som kunde vara en tanke.

”Kulan” (på svenska) syftar på henne själv (hård, spetsig och farlig) men påminner också om den chilenske student som i fjol sköts till döds i Santiago, Chile. Singelsläppet ”Shock” är en hyllning till studenterna i Chile och alla unga, protesterande människor: i Spanien och Portugal, på Wall Street och överallt.

I ”Sie Te Preguntan” har Ana Tjioux bjudit in rapgruppen Los Aldeanos från Kuba och hon avslutar med att balladrappa till sammetsrytmisk latin-hiphop och stråkar i ”Volver”.

(Liknande recension i Hifi & Musik 2012)

Annonser

Återhört i CD-spelaren: Solar Plexus

Solar Plexus
(Odeon 1972)
Omslag: Lena och Olof Landström

På 70-talet tyckte jag att Solar Plexus var en rätt trist grupp: spelskickliga – ja, virtuosa – musiker men usch vilken tråkig musik. När jag snart 35 år senare ännu en gång – och sen många gånger – lyssnar på den dubbla debut-LP:n så hör jag ju att det inte var gruppens fel utan mitt (eller tidens, om jag ska skylla ifrån mig).

Säg att Solar Plexus debuterat 1967 och varit samtida med Hansson & Karlsson och Mecki Mark Men. Då kunde debut-LP:n ha blivit mottagen som en sensation. Efter Gärdesfesterna var det däremot inte läge att spela symfonirock med Norrköping symfoniorkester, som Solar Plexus gör på det dubbla debutalbumets tredjesida.

Solar Plexus spelade allmusik – men inte i den betydelse som musikrörelsen la i begreppet utan allmusik = all musik. Riv murarna! Avskaffa gränskontrollerna! Låt all musik – jazz, pop, rock, svensk folkmusik, visor, konstmusik – mötas, umgås och få barn.

Carl-Axel Dominique startade gruppen under namnet Bäska Droppar. Här spelar han bl a elpiano och flöjt men var annars konsertpianist och hade även komponerat en revymusikal. Hustrun Monica, hammond och sång, sjöng i Gals and Pals och gjorde storbandsarr åt Radioorkestern. Makarna Dominique träffades när de studerade på Musikaliska Akademien.

Övriga medlemmar – Georg ”Jojje” Wadenius, elbas, elgitarr, sång m m, och Tommy ”Slim” Borgudd, trummor – kom från Made in Sweden och Lea Riders Group. Deras bakgrund var 60-talets popmusik men till skillnad mot The Mascots/NJA-gruppen hade de inte tagit steget in i politiken utan ägnat sig åt musiken.

Nej, inte mycket var rätt med Solar Plexus.

När gruppen ville spela på Sprängkullen i Göteborg så blev det nobben. Det hjälpte inte att repertoaren också innehöll politiska sånger. På debuten finns t ex en tonsättning av Lars Forssells dikt om Wallenberg och en annan sång om stadsmiljön (text: Per Lysander).

Den sistnämnda måste vara en av 70-talets bästa politiska sånger. ”Dom bygger en stad… för andra och inte för oss”, sjunger Monica med inflyttad huldreröst. Folkton i melodin medan musiken skramlar och slamrar likt en stad som rivs ner och byggs upp på nytt.

Om albumet kan för övrigt sägas att Carl-Axel spelar ilskna elpianotoner mellan jazz, pop och klassiskt. Jojje visar (på nytt, se Pughs debut-LP) vilken enorm elbasist han – också – är. Slim driver på musiken så den får sjuss. Och så Monica – denna Monica!

Hon kan sjunga visor, jazz, operett – vad som helst – helt i klass med alla andra sångerskor. Och när hon sätter sig vid hammondorgeln så ramlar världens jazzorganister av pallen. Hör bara sista spåret med Jack McDuff-låten ”A Reel Goodun´”…

Jag får väl avsluta med att be om ursäkt, även om det är så dags.

__________________________________________
Varken debuten eller de följande tre LP-skivorna finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling med Solar Plexus, ”1971-75” (EMI 1998).

Tommy Körberg, som medverkar i en av låtarna på debut-LPn, blev ordinarie sångare när Jojje Wadenius försvann till USA för att spela med Blood Sweat & Tears. På bas ersattes han av Bosse Häggström (också Made in Sweden). Debut-LP:n kom även i engelsk version med Körberg som sångare.

Carl-Axel och Monica Dominique gjorde musiken till ”Sommar´n som aldrig säger nej” (text: Lars Forssell) med vilken Malta vann 1973 års uttagning till Melodifestivalen.

Det förbättrade inte anseendet i musikrörelsens öron. Makarna Dominique fortsätter att komponera, spela och göra skivor över musikgränserna: klassiskt solopiano, dubbelpiano, barnsånger, jazz, visor och kabaret. Slim Borgudd hörs på inspelningar med ABBA och blev också framgångsrik Formel 3-förare.

Jojje Wadenius gjorde barn-LPn ”Goda´ Goda´” (Metronome 1969/2005) med hans egna melodier till Barbro Lindgrens texter. CD-utgåvan innehåller ett bonusspår med titelmelodin till skivomslagsmakarna Lena och Olof Landström tecknade barn-TV-klassiker ”Kalles klätterträd”. Textskrivaren Per Lysander är rektor på Dramatiska Institutet.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

PS. Alldeles i dagarna, 2012, har samtliga Solar Plexus-album återutgivits digitalt = på Spotify, iTunes och Wimp. Så jättebra. Tack!

Otis Gibbs med tåg, bil och buss genom Sverige

Amerikanen Otis Gibbs har åkt från Pajala och precis stigit av bussen i Luleå när jag ringer honom på mobilen. Hans soloturné i Sverige går utanför allfarvägarna, till småstäder och ännu mindre samhällen. Som på lördag, när Otis Gibbs kommer till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol i Hammenhög för att sjunga egna sånger till sin akustiska gitarr.

– Folk tror att det enda jobbet handlar om är att stå på scen med gitarr någon timma på kvällen. De tänker inte på att man kan ha åkt i tolv timmar för att komma dit. Snart har jag rest genom hela Sverige med tåg, bil och buss.

Hunnit ta några bilder i Sverige? undrar jag. Otis Gibbs är nämligen en bra fotograf också. (På hemsidan www.otisgibbs.com finns några av hans foton.)

– Tyvärr har jag inte alls hunnit fotografera, säger han och han låter lite sliten.

Vad tycker du om den svenska landsbygden? frågar jag, eftersom Otis är född på amerikansk landsbygd, i den lilla staden Wanamaker, Indiana. Påminner det du sett utanför tåg-, bil- och bussfönstren om vad man ser när man åker Greyhoundbuss genom USA?

Otis Gibbs från Wanamaker, Indiana. Foto: Todd Fox.

– Jag kunde lura mig att säga att det finns likheter men det är mest på ytan. De röda trähusen och ladugårdarna fascinerar mig, så ser det inte ut i USA. Ni har andra odlingar på åkrarna också än vad amerikaner har.

Otis Gibbs nya album inleds med titellåten ”Joe Hill’s Ashes”. Härom kvällen spelade Otis i Gävle, där Joe Hill levde innan han emigrerade till Amerika, blev politisk agitator och låtskrivare. Hur kändes det, lite speciellt?

– Ja, så var det. Jag togs emot väldigt fint. Jag besökte hans hus också, gården där han bodde med sina föräldrar. Otis Gibbs diktar egna sånger vid gränsen mellan amerikansk folksång och country. Det har sagts att han skriver och sjunger i traditionen efter Joe Hill och Woody Guthrie. Han har beskrivits som protestsångare – en politisk sångpoet. Han värjer sig.

– Fast nu har jag insett att ni betraktar politik på ett annat sätt i Europa. För mig är politik någonting som sker i mörka rum, där politiker fattar hemliga beslut som styr vanliga människors liv. Blir man kallad ”politisk sångare” så marginaliseras man, placeras i ett särskilt fack. Publiken ska veta att den där ”politiske sångaren” behöver ni inte lyssna på.

Att göra som du – skildra vanliga människors liv och lyfta fram missförhållanden – är inte det också att vara en politisk sångare?

– Ni verkar tycka så i Europa. Visst, det är sånt jag skriver om. Det är det jag känner till. Jag umgås inte med familjerna Rockefeller och Kennedy, jag kan inte skriva om deras liv. Jag skriver låtar om vanligt folk.

Som i min favoritsång på ditt nya album, ”The Town That Killed Kennedy”. Den sången handlar om Greyhoundbussar.

– Greyhound är de fattigas transportmedel, säger Otis Gibbs. Det är obekvämt, går inte att sova på bussen. Ingen service och chaufförerna är buffliga och otrevliga. Förut kostade det inte så mycket att åka Greyhound men nu är det inte ens så billigt längre.

Namn: Otis Gibbs
Ålder: 45
Född: I Wanamaker, Indiana
Bosatt: Numera i Nashville, Tennessee
Gör: Diktar sånger, sjunger och spelar samt fotograferar
Aktuell med: Nya albumet ”Joe Hill’s Ashes” och turnén genom Sverige, spelar på lördag (23/4) i Hammenhög och dagen efter (24/4) i Malmö
Fler skivutgivningar: Bland annat albumen ”Grandpa Walked A Picket Line” och ”One Day Our Whispers…”
Gitarr: Gammal sliten Martin D 28 från 70-talet nångång, lagad med tejp på baksidan
Hemsida: www.otisgibbs.com

(Ystads Allehanda 2011)

Grodor, sång och musik

I våra drömmar har ibland Kungl Bibliotekets fonotek sänt ut Godz och Pearls Before Swine genom högtalarna i Humlegården. Hur stor är då inte vår besvikelse när vi vaknar och upptäcker att drömmen var just en dröm.

Och hur stor är inte vår glädje när Bokcaféet hjälper oss en smula att placera drömmen i verkligheten. Vi sitter och dricker kaffe, lutar oss lite tillbaka i stolen och lyssnar.

Hittills har Bokcaféets för- och eftermiddagskonserter innehållit italienska och franska motståndssånger. Dom skivorna lär vi inte lär få höra annars, dom finns endast i specialimport på caféet.

Så här har majprogrammet sett ut: konserter kl 11 och 17, varje månd, onsd och lörd. Den 11 äldre politiska sånger och den 13 La Flute Indienne – samt en massa annan flöjtmusik, t ex pygméernas. Och när hörde ni John Fahey eller Robbie Basho senast? Dom bl a spelade den 20, Black Panther-sånger den 23, svenska politiska sånger (som Gunder Hägg) den 24 och afrikanska motståndssånger den 25.

Alltihop avslutas med en asiastisk grodkonsert. Vilken sorts grodor det kan vara vet vi – men deras klang är överväldigande. Detta den 30 maj.

(Aftonbladets Innerspalt 26/5 1970)