Etikettarkiv: Joe Strummer

Brittisk jazzsång

Joe Stilgoe
We Look To The Stars
(Absolute)

joe stilgoeJoe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt.

Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar).

Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av ”Waterloo Sunset”, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.

Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord.

Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.

Välgjorda låtar med humoristiska inslag – latinbrittiska ”We Should Kiss”, ragtimejazziga ”Now Wasn´t That Fun?”, den finurliga jullåten (väl?) ”The Chestnut Tree” och musichallballaden ”To Be Decided” är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler.

Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från ”Half A Sixpence” och ”My Fair Lady”.

Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.

(Lira 2013)

Före rock och pop: skiffle

Olika artister
Great British Rock´n´Roll
The Original Rock´n`Roll Recordings 1948-1956

Olika artister
Great British Skiffle
The Original Recordings 1948-1956

Lonnie Donegan
Just About As Good As It Gets!
The Original Skiffle Recordings 1953-1956
(alla Smith & Co)

RocknrollDen dubbla CD-samlingen med ”British Rock´n´Roll” lever tyvärr inte upp till titeln. Istället för att betona det ”brittiska” har man dokumenterat de tidigaste uttrycken för ”rock´n´roll” i 50-talets Storbritannien.

Resultatet är en samling för engelska öron, som tycker det kan vara kul att höra inhemska jazzmusiker försöka anpassa sig till den nya rockmusiken. Åkej sång och musik – men det låter mer jazz än rock och så undrar jag vad en amerikansk sånggrupp som Deep River Boys har här att göra.

SkiffleFast en artist lyfter sej över alla andra: Tommy Steele. Jojo, jag vet att han brukar ringaktas i rockhistorien. Men hör så personlig han är och hur engelsk han låter, dessutom egna originallåtar.

Tommy Steele representerar den rock´n´roll som till själva musiken var brittisk/engelsk. Vilken bra samling med ”British Rock´n´Roll” det hade kunnat bli om man fokuserat på just det brittiska, börjat med Tommy Steele och kompletterat med Cliff Richard, Vince Taylor, Adam Faith, Billy Fury, Terry Dene, Johnny Kidd & The Pirates med flera.

Donegan

Jag ville minnas att skifflegrupper som Vipers, City Ramblers och Ken Colyers var mer personliga. De spelar åkej men är inte så värst personligt, svårt att skilja den ena från andra. Fast här finns också ett undantag: Lonnie Donegan.

Lyssna! Alla andra engelska skifflare bleknar bort – när man har hört Lonnie Donegan.

Som sej bör har Donegan också ägnats en helt egen dubbelsamling.

Kort skifflehistorik: tre ackord, akustiska gitarrer, hemmagjord bas (hink och långborste med ett snöre), tvättbräda (som man spelade på med fingerborgar och borste) och skrålande sång.

Nej, musikformen skiffle togs inte på allvar när den kom från England till Sverige på 50-talet. I efterhand kan man säga att skiffle var en föregångare till både progg och punk. Spela själv!

På den här dubbla CD-samlingen med inspelningar från 1953-56 dokumenteras hur Lonnie Donegan – ordagrant – uppfann skiffle genom att blanda influenser från jugband, blues och folksång.

Amerikanska tradlåtar, vita och svarta, behandlades och förvandlades av Donegans röst, som var så ljus att den gick upp i falsett och så rytmisk att den blev atletisk, och inte minst av hans cockney-dialekt från Londons östra delar.

I Lonnie Donegans mun föddes den engelska rock- och poptradition som Ray Davies, Pete Townshend, Joe Strummer och många, många framtida kompositörer/musiker skulle ansluta sej till och utveckla.

(Hifi & Musik 2007)

Rockiga Schlagerfoton

Redan gråskalan, inga photoshoppade färgbilder utan handkopierat i svartvitt, betonar tidsresan: bakåt till 1970-talet och framåt igen in i 80-talet.

Ingen fotobok och fotoutställning i betydelsen att fotografin står i centrum – eller fotografen – utan det handlar om tiden och dess stämning. Ett slags noteringar om rockmusikens förhållande till just sin tid.

Iggy Pop, Köpenhamn 1977.Affisch till Mats Bäckers rockftotoutställning och även omslag till boken.

Idag ägnar sig Mats Bäcker åt att fotografera teater, opera och dans. För några år sen var jag på en utställning med hans dansbilder på Dansens hus i Stockholm.

Digitala färgfoton och fantastiskt! Perfekt teknik och vilken känsla! Ingen tvekan att han är en bättre fotograf idag. Fattas bara, på 70-talet hade han precis blivit klar med fotoutbildningen på Värnhemsskolan i Malmö.

Mats Bäckers nya bok heter ”Raw Power” (Norstedts) och har ett av hans bästa rockfoton på omslaget: en barbröstad Iggy Pop sticker fingret i luften. Samtidigt visas fotona på Fotografins rum/Malmö museum och Zimmerdals i Lund.

Bläddrade och tänkte: ojämnt. Det gäller både kvalitet och stil.

Joe Strummer , Arlöv 1977.

Omslagsfotot är en klassiker, taget i exakt rätt tusendels sekund. Övriga foton på Iggy Pop? Tja, sådär.

Jämför scenfotona av The Jam och Tom Robinson, bägge från Malmö (1977 respektive -80). Det förstnämnda togs rakt på, inget märkvärdigt; det andra är skarpt och oskarpt på samma gång med mycket stämningsskapande luft.

Han testade, vidareutbildade sig själv. Därför kunde resultatet bli olika. Tidiga foton togs till musikrörelseorganet Musikens Makt, de senare till rocktidningen Schlager.

Men strunt i det – ja, faktiskt. När jag återser fotona på Malmö museum så kan ett mindre bra foto ha blivit ett av de bästa. Sammanhang och situation, papper eller vägg, förändrar ens intryck. Det är fascinerande.

Kalle Pedal och Pågarna, Lund 1977. 

Särskilt i Malmö är det överfullt med foton. Många stora också, uppblåsta så kornen blivit (nästan) knytnävsstora. Det är bra! Det bidrar till känslan av att befinna sig i förfluten tid.

Några foton var jag med när de togs. Mats och jag jobbade tillsammans ibland. Som när Joe Strummer bodde på motorhotellet i Arlöv (1977) och när det var presskonferens med Marianne Faithfull på Kockska krogen i Malmö (1980).

Några av de bästa fotona berodde på en tillfällighet (eller olycka i arbetet), berättar han i boken. Två exempel: Eva Dahlgren och Henrik Venant (bägge 1982).

Han tog tusen porträttbilder tills Eva Dahlgren tröttnade och lekte med fotografen. Hastigt försvann hon ur bilden. Omslag på Schlager, förstås!

David Bowie, Bryssel 1983. Samtliga foton: Mats Bäcker.

Henrik Venant-fotot skulle kopieras efter en lurvig kväll. Matte råkade ta fel framkallningsvätska. Alla gråskalor försvann. Han fick en blixtidé: negativet sköljdes omväxlande i hett och kallt vatten. En ny sorts gråskala uppstod. Också ett Schlager-omslag!

Å andra sidan var det ju fotografen som både orsakade och tillvaratog tillfälligheten/olyckan. Också sånt är en bra egenskap för en fotograf.

Fler foton: Kal P Dal, Fiendens Musik, Thåström, ABBA, Garboschock, Niels Jensen, Rolling Stones, Lou Reed, Grace Jones, Per Gessle, Ulf Lundell, U2, David Bowie…

(Ystads Allehanda 2012)

När Joe Strummar rockade mot dom rika

Hultsfred sent på natten eller tidigt på morron. Klockan är två, halv tre. Joe Strummer och hans nya band The Latino Rockabilly War har precis gått av Hultsfredsfestivalens stora scen.

Bra har det inte varit. Bra är ett ord som inte går att använda om Latino Rockabilly War. Men spännande har det varit, tycker jag. Direkt och impulsivt och ”amatöristiskt” på det positiva sättet. Latino Rockabilly War har spelat en rockmusik där kunnandet inte tillåts stänga in och kedja fast viljan – och så ska rockmusik vara.

Det var ruffigt och bråkigt. Att Latino Rockabilly War är ett störigt band hörs ju på namnet: Det latinska rockenrollkriget eller hur man nu ska översätta det. Och så läste jag i en intervju att Strummer också vill att Latino Rockabilly War ska spela: inte med utan mot varann.

I Hultsfred har Latino Rockabilly War spelat låtar från den gamla Clash-repertoaren ”Guns Of Brixton”, ”This Is England”, ”I Fought The Law”), Big Audio Dynamite-låtar (gamle Clash-kompisen Mick Jones är ju med i BAD) och också några av Strummers nya filmlåtar (från filmerna ”Walker” och ”Pernament Record”).

Det lät lite punk, fortfarande, och också mer traditionell rock´n´roll, lite engelsk-irländsk-amerikansk folksång, country. tex-mex… Till detta slamrade de två trummisarna/slagverkarna så fort som möjligt på så många trummor som möjligt. Visst ramlade de mitt bland trummorna ett par gånger?

Ja, jag gillade det i alla fall.

Som låtskrivare kan Joe Strummer beskrivas så här: han har hittat ackorden, melodierna och den ”enkelhet” som är minsta gemensamma nämnaren mellan alla dess rotmusikformer. Och alla som försökt göra en så kallat enkel låt som samtidigt är bra och personlig vet vad jag menar. Från ”Career Opportunity” till ”Tennessee Rain” (från filmen ”Walker”) och ”Trash City” (filmen ”Pernament Record”) har Strummer lyckats skriva en handfull eller snarare två eller tre händer fulla med låtar som är just enkla, personliga och bra, mycket bra.

Joe Strummer på Hultsfred. Foto: Anders Ljungberg / Flickr, publicerad enligt Creative Commons.

Efter konserten var det meningen att det skulle bli presskonferens i presstältet. Istället bjuder Strummer in journalister och fotografer i logen, dvs idrottsplatsens omklädningsrum, för att dela på ölen och köket som arrangörerna ordnat åt bandet.

Det blir strax fullt i omklädningsrummet. Fotograferna och journalisterna trängs, blixtrar och spärrar upp öronen. Men himmel! Den yngre generationen rockskribenter är ju så blyga och försynta. De står och trycker runt väggarna. För en ärrad kämpe, som undertecknad, är det ingen match att åla fram mellan ungdomarna och sticka intervjumikrofonen under näsan på Strummer.

Halvvägs framme hör jag honom säga nåt om namnet på bandet, The Latino Rockabilly War. Uppfattar inte riktigt allt, men jag tycker mej höra att bandets namns är ett skämt med Robert Redford och en film med titeln ”The Milagro Beanfield War” som har Redford har regisserat.

Vi är tre journalister som står längst fram och pratar med Joe Strummer. Följande är alltså ett slags kollektivintervju.

Första frågan: Är spelningen i Hultsfred en del av Rock Against The Rich-turnén?

– Egentligen inte. Men på ett sätt är den här spelningen en del av Rock Against The Rich. Pengarna vi tjänat ikväll ska vi använda för att betala utgifterna vi haft för Rock Against The Rich-turnén i England.

– Vi har spelat… hur många spelningar var det? frågar Strummer och någon i bandet svarar: ”27”. All right, vi har gjort tjugosju gratisspelningar i England, Skottland och Wales.

Varför har du och Latino Rockabilly War gjort en gratisturné under namnet Rock Against The Rich?

– En grupp människor i England har bestämt sej för att försöka avsätta den kungliga familjen och göra oss kvitt hela den aristokratin. Jag sympatiserar med det. Det är helt enkelt inte rättvist att 7 procent av Englands invånare äger 87 procent av England. De har alltid gjort det och de kommer alltid att göra det om ingen sätter stopp för det.

Tro du att ett rockband och en sån här turné kan påverka människor?

– Jo, jag tror att vi kan sätta fart på debatten och få igång lite aktivitet. Och jag vill arbeta mer fysiskt med min musik. Inte bara sjunga om hur det är i England utan sätta in musiken i ett sammanhang där den hör hemma – använda musiken i ett bestämt syfte, som ett vapen.

– Jag skulle inte vilja bli som Bono. Bra låtar med bra texter – men han turnerar med U2 runt om i USA och framträder på jättearenor för en jättepublik. Fel sak på fel fel plats. Han säger en sak och gör nåt helt annat. Rock Against The Rich-turnén har gått till små engelska samhällen, riktiga ”hålor”, så små att några av dem visste jag inte ens att de fanns.

Det enda som hittills finns på platta med Latino Rockabilly War är en LP-sida filmmusik från ”Pernament Record”. När ska du ta med dej bandet in i en studio och spela en egen LP?

– I oktober ska vi försöka spela in.

Har du redan skrivit låtarna till LP:n?

– Nej, jag vill inte skriva låtar i förväg. När det blir dags för skivinspelning ska jag göra låtarna tillsammans med bandet. Att åka runt på turné i England var mycket inspirerande. Jag skrev ner några idéer och utkast till låtar, men inspirationen tickar och bubblar inne i huvet.

LP:n med Latino Rockabilly War, kommer den också att ges ut av CNS?

– Ja, det är samma gamla Clash-kontrakt som jag fortfarande har med CBS.

Clash finns väl inte längre? Tar det aldrig slut det där Clash-kontraktet? Är det ett evighetskontrakt?

– Det är ytterligare några LP:n som jag måste göra innan jag blir från från kontraktet. Tre till, tror jag.

– Men jag struntar i vilket skivbolag jag spelar in för. Det viktiga är att skivbolaget inte lägger sej i musiken. Idag måste alla nya band anpassa sej till skivindustrin. ”Musiken är lite för hård och rå”, säger skivbolaget och då rättar sej de unga banden efter det. De vågar inte annat. Då får de inget skivkontrakt.

– Jag vill spela in i lugn och ro, mixa och leverera det färdiga masterbandet till skivbolaget. Jag litar inte på dom som jobbar skivbolagen. De som har makten på skivbolagen tycker ju inte ens om musik. De är kontorspersonal, kunde lika gärna jobba på ett försäkringsbolag eller på kontoret på ett möbelföretag. Att de arbetar på ett skivbolag är bara en tillfällighet.

– På 60-talet hade musikintresserade ”galningar” makten på skivbolagen. När Jimi Hendrix knackade på sa dom: ”Kom in!” Idag skulle de säga: ”Gå och köp en kostym” innan de släppte in Hendrix.

Har CBS försökt påverka dej?

– Jag var beredd på att få käfta med skivbolaget i tio år. Och det hade jag gjort. Jag var beredd att vänta i tio för att få spela in en skiva jag kan stå för. Jag tänker inte låta nåt ägg som inte fattar vad vi gör bestämma över mej. Men så kom några från skivbolaget och lyssnade när vi spelade i London. Och efter det är det åkej, bara att spela in.

Den senaste tiden har du mest sysslat med att göra musik till filmer, nu senast ”Walker” och ”Permament Record”.

– Ja, men har jag tröttnat på filmmusiken. Det är åkej att göra filmmusik, men det är inte som att spela på scen och sen låta konserten fortsätta med att jag pratar med pressen och förklarar vad jag vill med musiken. Det är nummer 1 – den här direktkontakten med människor. Jag har ingenting emot att göra filmmusik, men jag saknar live-spelningarnas magi.

Jag gillar ”Tennessee Rain” (från filmen ”Walker”). I mina öron låter den som en blandning av irländsk och mexikansk musik lite country.

– Det stämmer. Jag har turnerat med The Pogues och influerades av deras musik. Dessutom härstammar min släkt från Irland och flyttade till Skottland för tre, fyra generationer sen. Min mamma var en ”lassie” från Skottland. Så jag känner mej som en del av den keltiska musiken och kulturen. Jag är hälften/hälften – halva jag är engelsk, halva keltisk/gaelisk.

Har du fortfarande samma lust att spela musik som för tio år sen?

– Innan jag spelade med Pogues tyckte jag att det bara var trist. Jag tänkte lägga av, tyckte inte det var nån mening med att spela. Men så turnerade jag med Pogues i USA. Dom spelar ju keltisk musik, irländska låtar, men ändå är det väldigt punkigt. Pogues spelar punksnabb keltisk musik. Jag spelade kompgitarr med dom i några veckor och då började jag plötsligt tycka att det var kul att spela igen.

Åter till Rock Against The Rich-turnén i England. Du, som ju ändå tjänat en del pengar på plattorna du gjort med Clash och på dina låtar, har fått kritik för den turnén. ”Hycklare”, har du kallats.

– Till att börja med satsade jag alla pengar jag hade på Rock Against The Rich-turnén. Men det kan ju göra detsamma. Det viktiga är väl att yttrandefriheten ska gälla mej också? Det är väl det demokrati handlar om? Rätten att få ha vilka åsikter man vill?

– Jag tycker verkligen att vi ska göra oss av med kungahuset och aristokratin i England. Det finns dom i England som bara får det sämre och sämre medan somliga andra kan dricka champagne. Är det rättvist? Det är ju som på Marie Antoinettes tid i Frankrike, det är som om det fortfarande är 1790.

– Nån som har möjlighetatt göra sej hörd måste protestera. Och journalisterna och andra som jobbar med media gör det inte. Dom har trevliga jobb, dom är nöjda, tycker det är bra som det är. Men när Barclays bank, som tidigare också hade investeringar i Sydafrika, använder hip hop-musik sin reklam – deras TV-reklam går så här: ong-ktsch-b-boom-boom-kttsch-hey-guys-come-down-bout-this-bank-open-up-an-account-ong-boom-tch och dom använder färger och grafik som ser ut som omslaget på N(ew) M(usical) E(xpress) – då måste jag protestera. Vafan gör dom med vår kultur? Vart tar kulturen vägen? Dom har ju kapat vår kultur! Det luktar. Dom stjäl kulturen.

(Nu behövs inga fler frågor. För nu är Strummer i full gång med att prata politik.)

– Det är ”thatcherism”, det är vad det är. Thatcher-filosofin går ut på att ge förmåner till några få utvalda och hålla nere resten.

– Och det är inte bara ”röstskatten” det handlar om. (Intervjuarens anmärkning: Röstskatten i England innebär att man för att få rösträtt i politiska val måste betala en särskild skatt, en röstskatt. Och vilka är mindre benägna att betala röstskatt? Dom som inte har så gott som pengar = dom som inte stödjer Margaret Thatcher.)

– Förra månaden la den konservativa regeringen fram ett förslag om privata filer på motorvägarna. Fan inte klokt! En rik kille med sportbil skulle alltså om han betalade för det i sin privata fil kunna dra på i 190 förbi trafikstockningarna som vanliga, dödliga sitter fast i.

– Det är det här sättet att tänka nån måste sätta stopp för. Dom rika i England går i privata skolor och universitet, bor för sej själva, lever i en egen, privat värld. Dom rika kommer aldrig i kontakt med verkligheten och vanliga människor. Vad vet t ex en domare om hur vanliga engelsmän har det idag? Folk som försöker försörja en familj med tre barn på 27 quid (270 spänn) i veckan.

– För mej är det enkelt. Hur kan man äta en god middag på en restaurang när hungriga barn pressar näsorna mot restaurangfönstret och glor på en? Men dom konservativa kan. Dom rika bryr sej väl inte om det. Dom vill ha sin jävla privata gräddfil på motorvägen.

När Joe Strummer pratar politik i omklädningsrummet på Hultsfsfredsfestivalen kan jag inte låta bli att tänka på mär jag för drygt tio år sen intervjuade samme Strummer på Esso motorhotell i Arlöv utanför Malmö. Det var när Clash första gången spelade i Sverige.

Just samme Strummer, för Joe Strummer verkar fortfarande vara precis samma människa.

– Tack ska du ha, säger han. Det har hänt mycket sen dess, men jag försöker att ha fötterna på jorden.

– Tillräckligt många i England går omkring och sträcker på halsen och tror att dom är nåt. Man måste inse att när kvällen kommer är man bara ”någon”, vem som helst. Och det är cool, tycker jag. Det är åkej.

– För mej räcker det med att vara ”någon”. Vem som helst. Mej själv.

(Magazin April 1988)