Etikettarkiv: musikal

Återhört i CD-spelaren: Solar Plexus

Solar Plexus
(Odeon 1972)
Omslag: Lena och Olof Landström

På 70-talet tyckte jag att Solar Plexus var en rätt trist grupp: spelskickliga – ja, virtuosa – musiker men usch vilken tråkig musik. När jag snart 35 år senare ännu en gång – och sen många gånger – lyssnar på den dubbla debut-LP:n så hör jag ju att det inte var gruppens fel utan mitt (eller tidens, om jag ska skylla ifrån mig).

Säg att Solar Plexus debuterat 1967 och varit samtida med Hansson & Karlsson och Mecki Mark Men. Då kunde debut-LP:n ha blivit mottagen som en sensation. Efter Gärdesfesterna var det däremot inte läge att spela symfonirock med Norrköping symfoniorkester, som Solar Plexus gör på det dubbla debutalbumets tredjesida.

Solar Plexus spelade allmusik – men inte i den betydelse som musikrörelsen la i begreppet utan allmusik = all musik. Riv murarna! Avskaffa gränskontrollerna! Låt all musik – jazz, pop, rock, svensk folkmusik, visor, konstmusik – mötas, umgås och få barn.

Carl-Axel Dominique startade gruppen under namnet Bäska Droppar. Här spelar han bl a elpiano och flöjt men var annars konsertpianist och hade även komponerat en revymusikal. Hustrun Monica, hammond och sång, sjöng i Gals and Pals och gjorde storbandsarr åt Radioorkestern. Makarna Dominique träffades när de studerade på Musikaliska Akademien.

Övriga medlemmar – Georg ”Jojje” Wadenius, elbas, elgitarr, sång m m, och Tommy ”Slim” Borgudd, trummor – kom från Made in Sweden och Lea Riders Group. Deras bakgrund var 60-talets popmusik men till skillnad mot The Mascots/NJA-gruppen hade de inte tagit steget in i politiken utan ägnat sig åt musiken.

Nej, inte mycket var rätt med Solar Plexus.

När gruppen ville spela på Sprängkullen i Göteborg så blev det nobben. Det hjälpte inte att repertoaren också innehöll politiska sånger. På debuten finns t ex en tonsättning av Lars Forssells dikt om Wallenberg och en annan sång om stadsmiljön (text: Per Lysander).

Den sistnämnda måste vara en av 70-talets bästa politiska sånger. ”Dom bygger en stad… för andra och inte för oss”, sjunger Monica med inflyttad huldreröst. Folkton i melodin medan musiken skramlar och slamrar likt en stad som rivs ner och byggs upp på nytt.

Om albumet kan för övrigt sägas att Carl-Axel spelar ilskna elpianotoner mellan jazz, pop och klassiskt. Jojje visar (på nytt, se Pughs debut-LP) vilken enorm elbasist han – också – är. Slim driver på musiken så den får sjuss. Och så Monica – denna Monica!

Hon kan sjunga visor, jazz, operett – vad som helst – helt i klass med alla andra sångerskor. Och när hon sätter sig vid hammondorgeln så ramlar världens jazzorganister av pallen. Hör bara sista spåret med Jack McDuff-låten ”A Reel Goodun´”…

Jag får väl avsluta med att be om ursäkt, även om det är så dags.

__________________________________________
Varken debuten eller de följande tre LP-skivorna finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling med Solar Plexus, ”1971-75” (EMI 1998).

Tommy Körberg, som medverkar i en av låtarna på debut-LPn, blev ordinarie sångare när Jojje Wadenius försvann till USA för att spela med Blood Sweat & Tears. På bas ersattes han av Bosse Häggström (också Made in Sweden). Debut-LP:n kom även i engelsk version med Körberg som sångare.

Carl-Axel och Monica Dominique gjorde musiken till ”Sommar´n som aldrig säger nej” (text: Lars Forssell) med vilken Malta vann 1973 års uttagning till Melodifestivalen.

Det förbättrade inte anseendet i musikrörelsens öron. Makarna Dominique fortsätter att komponera, spela och göra skivor över musikgränserna: klassiskt solopiano, dubbelpiano, barnsånger, jazz, visor och kabaret. Slim Borgudd hörs på inspelningar med ABBA och blev också framgångsrik Formel 3-förare.

Jojje Wadenius gjorde barn-LPn ”Goda´ Goda´” (Metronome 1969/2005) med hans egna melodier till Barbro Lindgrens texter. CD-utgåvan innehåller ett bonusspår med titelmelodin till skivomslagsmakarna Lena och Olof Landström tecknade barn-TV-klassiker ”Kalles klätterträd”. Textskrivaren Per Lysander är rektor på Dramatiska Institutet.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

PS. Alldeles i dagarna, 2012, har samtliga Solar Plexus-album återutgivits digitalt = på Spotify, iTunes och Wimp. Så jättebra. Tack!

Brittisk-amerikanska CD-växlaren

Eliza Carthy, ”Neptune” (Hem Hem/Border), är den främsta av Storbritanniens yngre folksångerskor. Fast så ung är hon inte längre utan rösten har blivit allt mer innehållsrik och erfaren. Vilket även gäller när popsångerskan Eliza Carthy komponerat, spelar (fioler/gitarrer) och sjunger.

När Eliza sjunger pop blir hon mycket mer än en folkpopsångerska. På nya albumet finns influenser från alla (o)möjliga håll.

”War” vandrar från Paul McCartney-reggae till Kurt Weill och Balkan. ”Britain Is A Car Park” går från engelsk folksångskör till Barcelona-rytmer á la Manu Chao. ”Write A Letter” är en ”art song” där brittisk/ amerikansk folksång möter pop. ”Romeo” kunde vara den bästa sången i en ny musikal.

Och hör Eliza som torch-sångerska i soulaktiga ”Revolution”. Vilken känsla och kraft.

Bella Hardy och Lucy Ward är mina favoriter av de riktigt unga, mer traditionella brittiska folkångerskorna/sångpoeterna.

På sitt tredje album, ”Songs Lost & Stolen” (Navigator/Border), svarar Bella Hardy själv för texter och melodier. Fast skillnaden är inte så stor mellan att tolka traditionella låtar och skriva nya i traditionen.

Hardy är mycket traditionell även som singersongwriter. ”The Herring Song” och ”Rosabel” kunde ha varit flera hundra år gamla, både till melodierna och texterna, där döden är livets dagliga följeslagare. I ”Walk It With You” (med Kris Drever på slidegitarr) blandas folk, blues, country och pop. ”Written In Green” blir närmast folkrockabilly.

Lucy Ward, som är yngst, har gjort en sensationell debut, ”Adelphi Has To Fly” (också Navigator/Border), med både traditionella och egna sånger. Vad som är vad hörs knappt.

Hon sjunger i traditionen men personligt, lite lillgammalt med en flickung men ändå sträv röst. Den traditionella öppningslåten ”The Fairy Boy” sjungs nästan a cappella – enstaka pianotoner kompar – och så personligt att den kunde varit hennes egen. ”Alice In The Bacon Box ”är hennes egen sång – komp av banjoplonk – men låter traditionell.

Framför allt, så inlevelsefullt och vackert hon sjunger. Tänk en engelsk Sofia Karlsson.

Ladda ner debuten med brittiska duon A Band of Buriers från http://decorativestamp.org/album/a-band-of-buriers (pris: bestäm själv).

Endast ukulele eller akustisk gitarr och cello. Manande sånger, lugna och stilla men pådrivande. Grov sång men inte så grova röster som Leonard Cohens. Det kan påminna om honom. England och USA möts mitt på Atlanten, så kan det också låta.

Frank Fairfield, ”Out On The Open West” (Tomkins Square/Border), kommer inte från England, inte heller från Appalachernas countrydistrikt. Nej, Fairfield är född i Kalifornien. Men hans sång och musik låter som om den kom från 1800- eller till och med 1700-talet.

Säg 1853 steg Fairfield av Amerikabåten och sökte sig söderut, där han nu har en liten farm. Efter dagens slit tar han fram fiol eller gitarr, lirar och sjunger någon gammal låt: en urblues eller en fiollåt hemifrån England (eller varför inte Sverige, det kan också likna svensk folkmusik).

Pokey LaFarge, ”Middle of Nowhere” (Free Dirt/Border), är en annan smått märklig amerikan, som med gruppen The Big City Three gräver i USA:s musikhistoria.

Folk, country, ragtime, jugband och lite swing med och utan western samt blues. Året kan vara, säg, 1932. Pokey sjunger autentiskt också, som genom en megafon eller en primitiv mikrofon. Sången är ljus, rösten liksom spricker i högtalaren. Också det akustiska gitarrljudet är typiskt för den tiden.

(Hifi & Musik 2011)

Prat med Lina Nyberg på vägen mellan Östra Hoby och Ystad

ÖSTRA HOBY-YSTAD

I bilstereon sjunger Lina Nyberg från sitt kommande album. Hennes make, jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist, spelar ett bräkigt, frifräsande solo i låten ”Federico Garcia” och Lina sjunger bluesigt och souligt i ”Aliisa”, en starkt berörande låt som sätter sig både i huvudet och hjärtat.

Vid busshållplatsen i Östra Hoby öppnar jag dörren för jazzkatten. Ja, det smeknamnet kan man väl ge Lina Nyberg, efter att Sveriges Radio P2 utnämnt henne till årets jazzmusiker och tilldelat henne ett pris som heter Jazzkatten. Nu är hon och familjen i sommarhuset och passar på att ge några konserter i Östra Hoby.

Fast just idag ska Lina in till Malmö och jag erbjöd mig att skjutsa henne till tåget i Ystad, så kan vi prata under tiden. Varför inte börja med den grundläggande frågan: Vad är jazz idag? Både för dig och i allmänhet…

Hon blir förstås tyst. Först, sen säger Lina:

Lina Nyberg. Foto: Miki Anagrius.

– Improvisation. Jazz är improvisation, att musiken skapas i stunden. Jag spelar in med samtliga musiker i studion på samma gång. På rock- och popskivor kan man göra om ett solo om inte musikern tyckte det blev bra. Jag har försökt göra det, men det går inte med jazzsolon.

– Fast delar av min musik är ju komponerad och arrangerad, nedskriven på notblad. Och det är jag som bestämmer att här passar det med ett solo. Kanske har jag också pushat lite, kan du inte spela åt det där hållet?

När man lyssnar på en ny jazzskiva så vet man ju sällan vilken musik man får höra. Skulle någon ens reagera om man placerade vissa jazzskivor i facket för rock och pop? Ditt kommande album, ”Palaver”, innehåller en mängd olika sorters musik.

– Har du hört mitt ”Tellus”-album (utgivet 2006)? undrar Lina Nyberg. Då hade jag gjort låtar med utgångspunkt från olika platser på jorden, platsen fick styra valet av musik. När jag gjorde nya albumet så tänkte jag ungefär likadant. Nu handlar det om människor, varje människa har fått sin musik.

– ”Caetano” började som en dröm om den brasilianske kompositören och sångaren Caetano Veloso och ”Aliisa” handlar om min mormor.

Lina Nyberg och jag har hamnat på Ystads konstmuseum. Pratet fortsätter på museets fik. Det kom ett sms från personen som hon ska träffa i Malmö. Hans tåg från Göteborg är försenat. Så det blev mer tid att prata och nu kommer också YA:s fotograf.

Inför fotograferingen har Lina med sig ombyte i väskan. Lång kö till toaletten men då byter hon om direkt vid cafébordet. Det går som ingenting.

– Jag har träning, säger hon. Jag har bytt om många gånger i samma loge som ett helt storband.

Också foto: Miki Anagrius.

Att hon ville fika på konstmuseet har en naturlig förklaring. Det passar bra också att hon blir fotograferad bland konsten. Linas föräldrar är två utmärkta bildkonstnärer, Marja Ruta och Ola Nyberg.

– Jämfört med mina föräldrar, som fått en pension på 5 000 i månaden, har jag gjort raketkarriär. Jag blev ju jazzsångerska.

Observera ironin. Efter fotografering fortsätter vi att prata om alla influenser som jag hör i Lina Nybergs jazzmusik. Som det brasilianska…

– I Brasilien har jag varit flera gånger, först som turist och sen på turné. Där tycker de inte alls att det är nåt konstigt med att jag blandar olika musikstilar. Så är ju den brasilianska musiken. Ja, så är hela Brasilien.

Musikaler… Nej, där håller hon inte med. Lina tror att jag syftar på det moderna musikalsättet att sjunga. Så sjunger hon inte! Men jag syftar ju på melodierna, hennes melodiösa sånger, nära nog lika bra som i ”My Fair Lady” och ”West Side Story”. Då blir vi mer överens.

– Många standardlåtar kommer från musikaler och jag gjorde ju ett album med gruppen Music Music Music där vi tolkar låtar ur ”West Side Story”. Jag har också börjat göra shower med sång och musik, kläder och dans.

Det finns även trådar bakåt till äldre jazzsång.

– Jag började som jazzsångerska med Bernt Rosengrens orkester. Då var jag 18 år. Fast redan då skrev jag nya harmonier till standardlåtarna. Så brukar väl inte den här låten spelas? sa musikerna.

Klassisk musik, då?

– Ännu tidigare, som riktigt ung, började jag spela klassisk gitarr. Jag minns ögonblicket när min gitarrlärare kom på att jag inte kunde läsa noter. Jag tittade på hur hon spelade och gjorde likadant.

Nu kan du väl både skriva och läsa noter?

– Oja!

Lina Nybergs nya album ”Palaver”.

Vilken musik ska vi förväntas oss i Östra Hobys församlingshem?

– Det blir fyra konserter, två för vuxna och två för barn. Förpremiär på de nya låtarna med musikerna på skivan. Jag har också bett dem ta med egen musik, som vi kan spela. Det blir nytt, kort sagt.

– Samma musiker spelar också ”barnjazz”. Jag har gjort min egen version av ”Den olydiga ballongen”, en samling barnlåtar som första gången framfördes av Alice Babs och Bengt Hallberg.

Fakta
Namn: Lina Nyberg.
Född: 1970.
Bosatt: Stockholm med sommarhus i Östra Hoby.
Familj: Jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist och en dotter.
Titel: Jazzsångerska, kompositör och arrangör, har nu börjat titulera sig musiker.
Gjort: Gav 1993 ut sitt första album, ”Close”, med bland andra pianisten Esbjörn Svensson, sen dess ytterligare tretton album med olika sorters jazz.
Hyllad: Prisades nyligen med en Jazzkatt, utdelad av Sveriges Radio P2, som årets jazzmusiker.
Aktuell med: Två vuxen- och två barnkonserter i Östra Hobys församlingshem den 22-23 juli. Hennes nya och fjortonde album i eget namn, ”Palaver”, kommer i augusti.
Hemsida: www.linanyberg.se

(Ystads Allehanda 2011)

Sveriges nya musikalartist

Det har gått fort för Christer Nerfont.

I juni utexaminerades han från musikallinjen på teater- och operahögskolan i Göteborg. Då hade han redan hunnit ersätta Peter Jöback i ”Kristina från Duvemåla”. Nu i höst har Christer Nerfont rollen som skräddaren Motel i musikalen ”Spelman på taket” brevid Jan Malmsjö (också på Malmö musikteater).

Och ändå var det liksom inte meningen.

Några av Christer Nerfonts roller: Henry Jekyll/Edward Hyde i “Jekyll & Hyde”, Kaspar Hauser i “Kaspar Hauser”, Tony i “West Side Story”, Robert i “Kristina från Duvemåla” och W.A. Mozart i “Mozart!”… Bilden från http://www.nerfont.se

– Alltihop beror på mamma, säger Christer. Det var lilla mamsen som såg annonsen till skolan i Göteborg och skickade efter ansökningspapper. Jag har ju en storasyster som är operasångerska och mamma tyckte väl att sången kanske kunde vara ett passande yrke för mig också.

– Dessutom, tillägger han, tyckte hon nog att det var på tiden att sonen hittar rätt i livet.

Christer Nerfont har hunnit prova på en hel del. Först skulle han bli ekonom. Pappa är bankdirektör och sonen var ”fascinerad av pengar”. Sen började han plugga till präst och sen blev det musikvetenskap. Allt tröttnade han på.

– Både religion och musik är ju någonting mystiskt. Men på universitet teoretiserade man det mystiska. Det passade inte mig. Det blir så fel.

Fotbollsspelare var en annan möjlighet. I hela 15 år spelade Christer fotboll i Lunds bollklubb.

– Vi fick en ny tränare med en annan syn på fotboll. Då la jag av. Annars hade jag säkert fortsatt att spela.

2006 sjöng och spelade Christer Nerfont huvudrollen som Henry Jekyll/Edward Hyde i ”Jekyll & Hyde” på VärmlandsOperan i regi av Ronny Danielsson. Den 5 november 2010 har samma musikal premiär på Malmö Opera och Musikteater i regi av samme Danielsson.

Men hela tiden har sången och musiken funnits där, som ett ljudspår i Christer Nerfonts liv. Han har sjungit i kör, medverkat i Lundaspex, varit med i covergruppen Radikal Grönska och gjort egna låtar. ”Pamela” – en amatörmusikal som sattes upp i Malmö 1993 – var hans musikaldebut.

Christer har också hunnit gå ett år, 1987-88, på college i USA.

– Jag tror det var där som tanken långsamt började gro – att kanske, kanske kunde jag ägna mig åt sång. Jag turnerade med skolkören och fick sjunga amerikanska nationalsången – solo – inför 5 000 åhörare. Vilken upplevelse!

Varför just musikaler? Varför ville du bli musikalartist?

– Musikalen, säger Christer, är den kompletta teaterformen. Där finns allt – dans, sång och tal. Även om dansen inte är min starkaste sida – efter att ha sparkat boll i 15 år…

(Femina 1997)

I CD-spelaren: Jonas Holmberg, volym 2

Jonas Holmberg
Svenska jazzballader vol. 2
(Joho!)

Popjazzballader. Inte lika överraskande och överrumplande förstås som när han skivdebuterade. Men Jonas Holmberg bevisar på sitt andra album att han är en både bra och personlig jazzsångare.

Och dessutom man, vilket tål att poängteras. Fortfarande alldeles för få svenska män som sjunger jazz.

Jonas har å andra sidan en ovanligt ljus och låt säga omanlig sångröst.

Kanske ett lite modigare och mer annorlunda låtval den här gången. En amerikansk melodi som ”The Way You Look Tonight” samsas med franska ”Les parapluies de Cherbourg” och kubanska ”En la orilla del mundo”. Fast Jonas sjunger dem med svenska texter av Ninne Olsson, hans mamma. Med ett undantag: ”Windmills of Your mind”/”Vinden i min själ” har svensk text av Beppe Wolgers.

Också Ninne Olsson skriver poetiska och fyndiga texter som passar fint för sonens stilla, sökande sångstil. Han är en jazzsångare av den sorten som låter ordens betydelse gå före tonernas placering i skalan.

Fundersamt stiger han in i varje ord och förvandlar sångtexterna till noteringar ur sitt eget liv. Tonerna balanserar mellan melodi och rytmik, pop-, musikal- och jazzsång. Han får mig att tänka på Monica Zetterlund, det är nog henne som Jonas Holmberg mest påminner om.

Anders Holtz, trummor, Ulric Johansson, bas, Mikael Nilsson, trummor, och Johan Setterlind, flygelhorn, driver på, svänger precis lagom och skapar stämning bakom den lugna sången. Ändå har min favorit blivit den snabbare och lite tyngre, ja lättfunkiga tolkningen av ”Nära dig”/”Close to You” (av Bacharach/David).

(Lira 2010)

I CD-spelaren: Ola Jesus Christ Superstar Salo

Ola Salo, Pontus Martinsson, Åsa Fång m fl

”Jesus Christ Superstar”

(Malmö Opera/Universal) 

 

jesus-skivomslagUppsättningen av ”Jesus Christ Superstar” på Malmö Opera lanserades med att Ola Salo sjöng rollen som Jesus. Också när den malmöitiska versionen av denna eviga rockopera av Tim Rice och Andrew Lloyd Webber nu ges ut på dubbel-CD är det förstås Jesus Salo som syns på omslaget.

 

Falsk marknadsföring? Lite ja och lite nej. ”Jesus Christ Superstar” är ju mer en rockopera om än med Jesus. Rollen som Jesus är mindre men ändå viktigast. Ola Salos sånginsatser dominerar inte till kvantiteten – däremot till kvaliteten. Han sjunger, kort sagt, bäst.

 

Orkestern förtjänar att nämnas – och framhållas – speciellt. Ofta spelar Malmö Operaorkester som allra bäst när musiken passerar genregränser och de klassiskt skolade musikerna måste växla mellan mjukt och hårdare, melodiskt och rytmiskt, konstmusikaliskt och andra genrer. Som när stråkarna i Jesus Christ Superstar förenas med blås, elförstärkta klaviaturer och ett rockband med två gitarrer, bas och trummor. ”Extramusikerna” Johan Bergman, orgel, Johan Bandling Melin, akustisk gitarr, och Oskar Humlebo, elgitarr, får mig flera gånger att öppna öronen lite extra. 

 

Sen då Salo, som med sin röst gör en huvudroll av den mindre Jesusrollen. Kanske var tänkt så, antingen av regissören Ronny Danielsson eller Ola Salo? Att Jesus finns utan att ta plats men ändå är störst.

 

Ola Salo har egentligen bara två riktiga sångnummer, där han ges utrymme att verkligen sjunga: ”Vad står på?” (en snabbare, rockigare låt med apostlarna som kör)och ”Getsemane” (balladen där Jesus vänder sig till Gud och försöker förstå hans vilja). Salo sjunger personligt, inlevelse- och uttrycksfullt. Han identifierar sig med rollen och budskapet, för att sen stiga ur den konstiga genre som ju rockoperan är. Salo sjunger som om han stod på vilken scen som helst.

 

via-dolorosaPatrik Martinsson (som sjunger Judas) och Åsa Fång (Maria Magdalena) har väl åkej sångröster, de  också. Men de sjunger som musikalartister. På CD:n lyckas de varken förmedla sång eller budskap in i mina öron. Deras sånginsatser får mig mest att sakna scenen och salongen.

 

Vägskylt i Jerusalems gamla stad.

Foto: Bengt Eriksson

 

 

 Ola Salo svarade också för den svenska översättningen av ”Jesus Christ Superstar”. Den blev tyvärr inte så lyckad. Som när Maria sjunger att ”allting är okej nu” eller Judas utbrister (till Jesus): ”Varför lät du allting gå så snett med din grej”? Ska det vara fyndigt och modernt? Töntigt, tycker jag.

 

Tyvärr måste jag dessutom meddela att den fina CD-boken med bilder och texter var så dåligt limmad att den föll itu efter ett par bläddringar, i alla fall mitt ex. Sist ska jag också svära i kyrkan. ”Jesus Christ Superstar” från 1970 skulle bli en av grundstenarna för den framtida musikalen. En rockopera och modern musikalklassiker  som har smått fanatiska anhängare. Men hör ”Jesus Christ Superstar”-sångerna till Andrew Lloyd Webbers bästa kompositioner. Nej, inte alls. Tycker jag.

   

 (Något kortare version publicerad i Ystads Allehanda)