Etikettarkiv: Förbrytare

Laurell K. Hamiltons amerikanska vampyrdeckare

Författare: Laurell K. Hamilton
Milj: St. Louis, USA
Huvudperson: Anita Blake, hårdkokt vampyrjägerska
Genre: varulvs- och vampyrdeckare

St. Louis och St. Louis – två amerikanska städer med samma namn. Bägge ligger i staten Missouri; den ena terfinns på USA-kartan, den andra förekommer i Laurell K. Hamiltons romaner. Samma stad – och ändå inte…

Hamilton har skapat en parallell eller alternativ stad, som rymmer både verklighet och fantasi. Inte minst har hennes St. Louis blivit en blivit en plats där våra drömmar – eller snarare mardrömmar – förverkligas.

Där finns alldeles vanliga amerikanska snutar, sådana som vi känner igen från de flesta polisdeckare: erfarna, hårda och cyniska. Förbrytarna kan däremot vara, minst sagt, annorlunda.

I och kring den parallella staden St. Louis lever både människor och ”andra”. Några troll har bosatt sej i Ozarkbergen och längre bort i Kentucky kan man hitta ”gargoyles” (bevingade djurstatyer som fått liv).

Men den stora majoriten främmande varelser hör till släktet ”shapeshifters”: främst varulvar och vampyrer men också ”människor” som kan förvandla sej till familjens katt eller vakthund eller vilket (o)djur som helst.

Anita Blake, som introducerades i ”Guilty Pleasures” och hittills varit huvudperson/hjältinna i sju fantasy-deckare av Laurell K. Hamilton, är anställd vid företaget Animators, Inc. Hennes specialitet: avliva vampyrer och återuppliva ”zombies”.

Hamiltons 22 vampyrdeckareLaurell K. Hamiltons vampyrdeckare finns utgivna i flera länder – men inte i Sverige. Också i USA har  vampyrdeckarserien blivit mycket populär. ”Affliction” är den senaste – och inte mindre än 22 – titeln i serien om vampyrjägerskan Anita Blake. 

Ett tufft och blodigt jobb. Vissa spöken kan kräva en full billast kycklingar för att återvända till livet. Och trots att Anita Blake laddar pistolen med silverkulor och bär ett kors på bröstet har hon råkat i så många fajter med varulvar och vampyrer att armarna blivit randiga av ärr.

Anita är också en romantisk flicka som hela tiden krar ner sej i ”fienden”. I ”The Lunatic Cafe” blir hon förälskad i varulvarnas härskare, Richard, och försöker rädda honom ur en intern varulvsuppgörelse.

Och nu senast, i ”Burnt Offerings”, hamnar hon i mästervampyren Jean-Claudes säng och antar uppdraget att hitta mordbrännaren som tänder eld på vampyrernas affärsrörelser. (Hon, Anita Blake, känd som ”Vampyravrätterskan”?!)…

(Svenska Dagbladet 2003 / DAST 2008)

Annonser

En sjungande seriemördare

No Way To Treat A Lady
I rollerna: Evabritt Strandberg, Jan Kyhle, Erik Gullbransson och Micaela Sjöstedt
Musik, libretto och sångtexter: Douglas J Cohen
Regi: Elisabet Ljungar
Malmö opera på Flora biografteater, Sjöbo

Alla sjunger bra. Jan Kyhle som kommissarien Morris Brummel, Erik Gullbransson som mördaren Kit Gill, Micaela Sjöstedt som Sarah Stone, fästmö till kommissarien, och – inte minst – Evabritt Strandberg i mångrollen som alla dessa äldre kvinnor; vissa blir mördade, en är redan död (mördarens mamma) och en lever i högsta grad (kommissariens mamma).

Evabritt Strandberg talar, rör sig och sjunger – helt lysande. Exakt tajming! Hon byter mellan rollerna, ibland så snabbt att det verkar som om hon går ut som en person, vänder och kommer in direkt som en annan, och ger varje kvinna sin specifika karaktär.

Tre av de medverkande i Malmö operas turnerande deckarmusikal ”No Way Yo Treat A Lady”. Från vänster: Erik Gullbransson (mördaren Kit Gill), Micaela Sjöstedt (galleristen Sarah Stone)och Jan Kyhle (kommissarie Brummel). Foto: Markus Gårder. 

”No Way To Treat A Lady”, som enligt programmet ska vara ”en humoristisk deckarmusikal”, bygger på en noir-roman (utgiven 1964) av Harry Longbaugh (pseudonym för den Oscarsprisade manusförfattaren William Goldman). Romanen är ”noir” både i betydelsen deckare och svart humor. På scenen har det inte blivit så mycket noir, i någon betydelse.

Det mesta som den bästa kriminallitteraturen brukar spinna kring finns annars med – som symbiosen mellan fiktion och verklighet (Longbaugh/Goldman fick idén till boken från nyhetsrapporteringen om en seriemördare), ont och gott, förbrytare och lagens väktare, miljö och uppväxt kontra brottet, seriemördaren och media.

Enkel scenografi, som det måste bli när en föreställning ska spelas på olika turnéscener. Kajsa Hilton Brown, scenografen, låter skådespelarna gå in i och ut ur ett par avlånga träramar – strax byter de från en New York-miljö till en annan. Det fungerar så effektivt att mina ögon luras att se mer än de ser.

Fast allra bäst: Evabritt Strandberg i en av sina många roller i ”No Way To Treat A Lady”. Foto: Markus Gårder. 

Här finns också en annan – evig – symbios: förhållandet mellan föräldrar och barn, såväl den judiska moderns förhållande till sin son kommissarien som den framgångsrika skådespelerskans till sin son, en misslyckad skådespelare som börjat mörda för att få uppmärksamhet. Nej, jag avslöjar inte för mycket, det mesta vet man och förstår efter blott några minuter.

Med allt detta och dessutom så skickliga sångare/skådespelare borde det ha kunnat bli en både bra och intressant föreställning. Men deckarmusikalen ”No Way To Treat A Lady” har två – väsentliga – problem.

Det ena är musiken. Sångerna är märkligt anonyma. Inte en sång sätter sig i huvet. Det andra är dramatiken. Den är obefintlig. Det där som är så nödvändigt i en deckarhistoria – nerven, framåtriktningen, tråden som nystas upp – saknas. Till exempel presenterar mördaren sig direkt.

Då hjälper det inte ens med fina sång- och skådespelarprestationer, när det varken finns några bra låtar eller så värst mycket dramatik att personliggöra och uttrycka.

(Ystads Allehanda 2012)

Fotnot. Två föreställningar återstår: i Staffanstorp (den 14/4) och i Ystad (15/4).