Etikettarkiv: Amerikansk folksång

På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Rock- och poppionjär: Lonnie Donegan

Platsen: Royal Festival Hall i London. Året: 1952.

Tony Donegans jazzband ska spela tillsammans med Lonnie Johnson, en svart bluesgitarrist och sångare från USA. Men en konferencier råkar slinta med tungan och presenterar dem som ”Tony Johnson och Lonnie Donegan”.

Därmed var musikern Lonnie Donegan – född i Skottland, uppvuxen i östra London – döpt. Ännu så länge spelade han alltså jazz. Om ett par år skulle han utnämnas till ”skiffel-kung”.

skifflebook chas mcdevittLonnie Donegan blev medlem i Chris Barbers jazzband. Han spelade banjo och gitarr. Och när det var dags för en paus i dansmusiken, som ju jazz var på den tiden, gjorde han ett eget framträdande. Han sjöng och spelade något som han kallade ”skiffle”.

Rekommenderad bok (1) för den som vill läsa mer om skiffle: ”Skiffle – The Definitive Inside Story” av Chas McDevitt.

Låtarna hämtades från USA: blueslåtar (mest), country och amerikanska folksånger. Men Donegan skrev nya texter och sjöng på engelsk cockneydialekt. Han tog med sig bluesen upp på music hall-scenen: presenterade Leadbelly för George Formby. Han förvandlade blues och country till folksånger från East End i London.

Också sättet att sjunga är importerat från USA men förädlat i England. Lonnie Donegan är en enmans country-duo. Han har två röster: den ena är mörkare, den andra hoppar plötsligt upp i falsetten. Han sjunger duett med sej själv! Han sjunger närapå tvåstämmigt med sej själv!

skiffbok mike deweFörsta succén, ”Cumberland Gap” (1956), följdes av en rad hit-låtar: ”Rock Island Line”, ”Puttin’ On The Style”, ”The Battle Of New Orleans”, ”My Old Man’s A Dustman”, ”Does Your Chewing Gum Lose Its Flavour (On The Bedpost Over Night)?”, ”Have A Drink On Me”…

Rekommenderad bok (2): ”The Skiffle Craze” av Mike Dewe.

1962 tog det slut.

– Samma vecka som Beatles gick upp på engelska topplistan med sin första singel, ”Love Me Do”, försvann jag från topplistan. Det kan inte ha varit en tillfällighet, har Lonnie Donegan sagt.

Nej, snarare var det symboliskt. ”Sönerna” tog vid efter ”pappa”. Alla, säger alla, engelska ungdomar som på 60-talet bildade popband hade hört Lonnie Donegan på radion och sett honom på TV. Han var idolen och ”läromästaren”.

Paul McCartney-kompositionen ”When I’m Sixty-Four” hade kunnat finnas på Lonnie Donegans repertoar. Ray Davies (från popbandet Kinks) och Pete Townshend (Who) fortsatte – i Donegans anda – att omvandla amerikansk rock- och popmusik till en e n g e l s k musiktradition.

När engelske popsångaren/skådespelaren Adam Faith på 70-talet skulle producera en LP med sin ungdomsidol ställde flera Donegan-fans – t ex Ringo Starr (Beatles), Ronnie Wood (Rolling Stones) och Elton John – upp och kompade.

Två nyutkomna Donegan-samlingar – ”The EP Collection”(See For Miles; en CD) och ”Putting On The Styles” (Sequel; tre CD i en box) – fick mej att minnas och utbrista i ovanstående lovord. Vem kan höra, vem kan förstå att dessa inspelningar är mer än trettio, snart fyrtio år ”gamla”?

Lonnie Donegan var/är – det finns inget annat ord – unik!

(Femina 1993)

Brittisk-amerikanska CD-växlaren

Eliza Carthy, ”Neptune” (Hem Hem/Border), är den främsta av Storbritanniens yngre folksångerskor. Fast så ung är hon inte längre utan rösten har blivit allt mer innehållsrik och erfaren. Vilket även gäller när popsångerskan Eliza Carthy komponerat, spelar (fioler/gitarrer) och sjunger.

När Eliza sjunger pop blir hon mycket mer än en folkpopsångerska. På nya albumet finns influenser från alla (o)möjliga håll.

”War” vandrar från Paul McCartney-reggae till Kurt Weill och Balkan. ”Britain Is A Car Park” går från engelsk folksångskör till Barcelona-rytmer á la Manu Chao. ”Write A Letter” är en ”art song” där brittisk/ amerikansk folksång möter pop. ”Romeo” kunde vara den bästa sången i en ny musikal.

Och hör Eliza som torch-sångerska i soulaktiga ”Revolution”. Vilken känsla och kraft.

Bella Hardy och Lucy Ward är mina favoriter av de riktigt unga, mer traditionella brittiska folkångerskorna/sångpoeterna.

På sitt tredje album, ”Songs Lost & Stolen” (Navigator/Border), svarar Bella Hardy själv för texter och melodier. Fast skillnaden är inte så stor mellan att tolka traditionella låtar och skriva nya i traditionen.

Hardy är mycket traditionell även som singersongwriter. ”The Herring Song” och ”Rosabel” kunde ha varit flera hundra år gamla, både till melodierna och texterna, där döden är livets dagliga följeslagare. I ”Walk It With You” (med Kris Drever på slidegitarr) blandas folk, blues, country och pop. ”Written In Green” blir närmast folkrockabilly.

Lucy Ward, som är yngst, har gjort en sensationell debut, ”Adelphi Has To Fly” (också Navigator/Border), med både traditionella och egna sånger. Vad som är vad hörs knappt.

Hon sjunger i traditionen men personligt, lite lillgammalt med en flickung men ändå sträv röst. Den traditionella öppningslåten ”The Fairy Boy” sjungs nästan a cappella – enstaka pianotoner kompar – och så personligt att den kunde varit hennes egen. ”Alice In The Bacon Box ”är hennes egen sång – komp av banjoplonk – men låter traditionell.

Framför allt, så inlevelsefullt och vackert hon sjunger. Tänk en engelsk Sofia Karlsson.

Ladda ner debuten med brittiska duon A Band of Buriers från http://decorativestamp.org/album/a-band-of-buriers (pris: bestäm själv).

Endast ukulele eller akustisk gitarr och cello. Manande sånger, lugna och stilla men pådrivande. Grov sång men inte så grova röster som Leonard Cohens. Det kan påminna om honom. England och USA möts mitt på Atlanten, så kan det också låta.

Frank Fairfield, ”Out On The Open West” (Tomkins Square/Border), kommer inte från England, inte heller från Appalachernas countrydistrikt. Nej, Fairfield är född i Kalifornien. Men hans sång och musik låter som om den kom från 1800- eller till och med 1700-talet.

Säg 1853 steg Fairfield av Amerikabåten och sökte sig söderut, där han nu har en liten farm. Efter dagens slit tar han fram fiol eller gitarr, lirar och sjunger någon gammal låt: en urblues eller en fiollåt hemifrån England (eller varför inte Sverige, det kan också likna svensk folkmusik).

Pokey LaFarge, ”Middle of Nowhere” (Free Dirt/Border), är en annan smått märklig amerikan, som med gruppen The Big City Three gräver i USA:s musikhistoria.

Folk, country, ragtime, jugband och lite swing med och utan western samt blues. Året kan vara, säg, 1932. Pokey sjunger autentiskt också, som genom en megafon eller en primitiv mikrofon. Sången är ljus, rösten liksom spricker i högtalaren. Också det akustiska gitarrljudet är typiskt för den tiden.

(Hifi & Musik 2011)

När Nicolai mötte Edith

Nicolai Dunger
Sjunger Edith Södergran
(EMI)

Nicolai Dunger har gjort en rad album med nyfikna utflykter åt olika musikaliska håll, från country till jazz.

Hittills har han skrivit och sjungit på engelska, men på sitt nya album växlar Dunger in på ännu ett nytt spår och framför egna tonsättningar av dikter som hämtats från Edith Södergran.

Han säger själv att den svenska visan alltid funnits som grund för hans komponerande och när hans mor gick bort kände han ett behov av att anknyta bakåt till barn- och ungdomen.

De flesta melodierna till Edith Södergrans dikter gjorde Nicolai Dunger redan när han var 17 år. Han har nu kompletterat med några nya melodier.

Resultatet är drömska sånger som söker sig ut från instängdheten, ungdomens eller landsbygdens, och samtidigt från dagens vuxenliv och bakåt till barndomens lugn. Ingen tvekan att Nicolai sjunger lika mycket och intensivt i visorna och texterna som Edith.

Det är sånger längst inifrån hjärtat, som en sammanfattning och minsta gemensamma nämnare av vad Dunger åstadkommit hittills.

Musikaliskt befinner sig Nicolai Dunger än på den amerikanska och än på svenska landsbygden. Country, amerikansk folksång och lite rock förenas med svensk visa. I kompet hörs hans egen akustiska gitarr, banjo, piano, dragspel, elgitarr, trummor m m.

(BTJ:s av-häften 2006)