Etikettarkiv: Georg Wadenius

Återhört i CD-spelaren: Solar Plexus

Solar Plexus
(Odeon 1972)
Omslag: Lena och Olof Landström

På 70-talet tyckte jag att Solar Plexus var en rätt trist grupp: spelskickliga – ja, virtuosa – musiker men usch vilken tråkig musik. När jag snart 35 år senare ännu en gång – och sen många gånger – lyssnar på den dubbla debut-LP:n så hör jag ju att det inte var gruppens fel utan mitt (eller tidens, om jag ska skylla ifrån mig).

Säg att Solar Plexus debuterat 1967 och varit samtida med Hansson & Karlsson och Mecki Mark Men. Då kunde debut-LP:n ha blivit mottagen som en sensation. Efter Gärdesfesterna var det däremot inte läge att spela symfonirock med Norrköping symfoniorkester, som Solar Plexus gör på det dubbla debutalbumets tredjesida.

Solar Plexus spelade allmusik – men inte i den betydelse som musikrörelsen la i begreppet utan allmusik = all musik. Riv murarna! Avskaffa gränskontrollerna! Låt all musik – jazz, pop, rock, svensk folkmusik, visor, konstmusik – mötas, umgås och få barn.

Carl-Axel Dominique startade gruppen under namnet Bäska Droppar. Här spelar han bl a elpiano och flöjt men var annars konsertpianist och hade även komponerat en revymusikal. Hustrun Monica, hammond och sång, sjöng i Gals and Pals och gjorde storbandsarr åt Radioorkestern. Makarna Dominique träffades när de studerade på Musikaliska Akademien.

Övriga medlemmar – Georg ”Jojje” Wadenius, elbas, elgitarr, sång m m, och Tommy ”Slim” Borgudd, trummor – kom från Made in Sweden och Lea Riders Group. Deras bakgrund var 60-talets popmusik men till skillnad mot The Mascots/NJA-gruppen hade de inte tagit steget in i politiken utan ägnat sig åt musiken.

Nej, inte mycket var rätt med Solar Plexus.

När gruppen ville spela på Sprängkullen i Göteborg så blev det nobben. Det hjälpte inte att repertoaren också innehöll politiska sånger. På debuten finns t ex en tonsättning av Lars Forssells dikt om Wallenberg och en annan sång om stadsmiljön (text: Per Lysander).

Den sistnämnda måste vara en av 70-talets bästa politiska sånger. ”Dom bygger en stad… för andra och inte för oss”, sjunger Monica med inflyttad huldreröst. Folkton i melodin medan musiken skramlar och slamrar likt en stad som rivs ner och byggs upp på nytt.

Om albumet kan för övrigt sägas att Carl-Axel spelar ilskna elpianotoner mellan jazz, pop och klassiskt. Jojje visar (på nytt, se Pughs debut-LP) vilken enorm elbasist han – också – är. Slim driver på musiken så den får sjuss. Och så Monica – denna Monica!

Hon kan sjunga visor, jazz, operett – vad som helst – helt i klass med alla andra sångerskor. Och när hon sätter sig vid hammondorgeln så ramlar världens jazzorganister av pallen. Hör bara sista spåret med Jack McDuff-låten ”A Reel Goodun´”…

Jag får väl avsluta med att be om ursäkt, även om det är så dags.

__________________________________________
Varken debuten eller de följande tre LP-skivorna finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling med Solar Plexus, ”1971-75” (EMI 1998).

Tommy Körberg, som medverkar i en av låtarna på debut-LPn, blev ordinarie sångare när Jojje Wadenius försvann till USA för att spela med Blood Sweat & Tears. På bas ersattes han av Bosse Häggström (också Made in Sweden). Debut-LP:n kom även i engelsk version med Körberg som sångare.

Carl-Axel och Monica Dominique gjorde musiken till ”Sommar´n som aldrig säger nej” (text: Lars Forssell) med vilken Malta vann 1973 års uttagning till Melodifestivalen.

Det förbättrade inte anseendet i musikrörelsens öron. Makarna Dominique fortsätter att komponera, spela och göra skivor över musikgränserna: klassiskt solopiano, dubbelpiano, barnsånger, jazz, visor och kabaret. Slim Borgudd hörs på inspelningar med ABBA och blev också framgångsrik Formel 3-förare.

Jojje Wadenius gjorde barn-LPn ”Goda´ Goda´” (Metronome 1969/2005) med hans egna melodier till Barbro Lindgrens texter. CD-utgåvan innehåller ett bonusspår med titelmelodin till skivomslagsmakarna Lena och Olof Landström tecknade barn-TV-klassiker ”Kalles klätterträd”. Textskrivaren Per Lysander är rektor på Dramatiska Institutet.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

PS. Alldeles i dagarna, 2012, har samtliga Solar Plexus-album återutgivits digitalt = på Spotify, iTunes och Wimp. Så jättebra. Tack!

Annonser

Vispop i Garaget

Mikael Ramel med band och Sibirien
Garaget, Hammenhög

Garaget är ganska glest när Sibirien från Malmö inleder med post- eller snarare retroprog. Plus 40 år senare ansluter sig Sibirien (trummor, bas och två klaviaturspelare) till 1960- och 70-talens instrumentala form av progressiv rockmusik.

Post Fläsket Brinner och pre Kraftwerk, en annan association är The Doors. Fast lite jazzigare, lite mindre innovativt också. Typ psykedelisk musik utan det psykedeliska. Bäst när Sibirien går ifrån jazzstuket och spelar ettrigare med mer attack i klaviaturen.

Tyvärr har det inte tillkommit så många när det är dags för Mikael Ramel. Men garagepersonalen placerar ut fåtöljer och soffor så det inte alls känns tomt (åtminstone inte för oss i publiken).

Mikael Ramel med gitarr på en stol i Garaget, Hammenhög.         Foto: Birgitta Olsson.

Nära, intimt och lågmält. Bandet har ikväll reducerats till en trio med Backa Hans Eriksson, bas, och Jonas Sjöblom, trummor. Mikael spelar lätt elförstärkt akustisk gitarr och sjunger förstås. Mer av visor än rock, även om ljudnivån och tempot ökade under konsertens andra avdelning så det blev nånslags vispop.

Mest gamla låtar och några nyare. Mikael Ramel fanns i kanten av 70-talets musikrörelse. Han skrev samhällsskildrande snarare än politiska texter, skojade med orden och liksom lekte sig igenom låtarna och livet. Det var aldrig på allvar. Samma känsla återkommer när jag hör honom på Garaget.

En låt som ”Förpackningar” (den handlar alltså om de onödiga och miljöfarliga förpackningar som vår mat och annat levereras i) har ju ett allvarligt syfte. Men alla orden får honom och mig att tappa tråden och budskapet.

Samtidigt är det mycket bra, rent musikaliskt. Välgjorda melodier med smarta gitarrackord, det kan påminna både om Georg Wadenius och Pugh. Han är en skicklig gitarrist och har en speciell röst som glider upp i falsett. Bäst är Mikael Ramel när han inte försöker vara rolig och utan ”bara” har gjort en mjuk och fin sång, till exempel om den autistiska flickan ”Rosemarine”.

Han kör också sin mest kända låt, ”Artificiell prana”, och jag erkänner min ambivalens. Även den här texten kryllar av ord men här är Mikael både fyndig och rolig, träffsäker och bra. En av de bästa antidroglåtarna, eftersom budskapet vågar inkludera såväl lockelsen som helvetet.

Extralåtarna får mig att skriva det jag haft i fingrarna: Povel Ramel. Småfånigt att jämföra med pappa men sonen inbjuder själv till det. Han har försvenskat Chuck Berrys ”No Particular Place To Go” till ”Små partiklar i min Pernod” och ”Bär ner mig till sjön” / ”Bei mir bist du schön” är väl pappas text?

Resultat: sååå povelramelskt. Mikael satt förresten på en stol under konserten. Han har fått ”uschias”.

(Ystads Allehanda 2011)

Jul i CD-spelaren: Wadenius, Andersen och Lundgren

Georg Wadenius, Arild Andersen och Jan Lundgren
Jul på svenska
(EMI)

Jan Lundgren har samma varma anslag på pianot som alltid. Och vem kan spela mjukare elgitarrtoner än Georg Wadenius? Dessutom Arild Andersens kontrabastoner, som är allt på samma gång: mjuka, varma, melodiska.

Att spela julmelodier borde passa dem perfekt. Det gör det också, om man lyssnar på ett, max två spår i taget.

”Det är en ros utsprungen inleder” och ”Stilla natt” avslutar, där emellan hörs t ex ”Betlehems stjärna”, ”Gläns över sjö och strand” och ”Jul, jul strålande jul”.

Julmusiken framförs stilla och ömt, stämningsfullt och vackert. Så mycket jazz blir det däremot inte, jazzmusiken finns mest i musikernas ryggnerv och i små improvisationer från främst gitarristen Wadenius.

Alla melodier framförs ungefär likadant, variationen består i att instrumenten positionerar sig lite olika. Pianot spelar oftast huvudrollen men också gitarr och bas kan stiga fram.

Det är om man lyssnar på hela skivan i ett sträck som problem uppstår (i alla för mig). Då övergår det stillsamma i stillastående, för hur bra Lundgren, Wadenius och Andersen än spelar så blir det smågäspigt och sömnigt.

Ja, tyvärr måste jag använda ordet tråkigt.

(Liknande recension i Ystads Allehanda 2009)

Hör albumet på Spotify.