Återhört i CD-spelaren: Solar Plexus

Solar Plexus
(Odeon 1972)
Omslag: Lena och Olof Landström

På 70-talet tyckte jag att Solar Plexus var en rätt trist grupp: spelskickliga – ja, virtuosa – musiker men usch vilken tråkig musik. När jag snart 35 år senare ännu en gång – och sen många gånger – lyssnar på den dubbla debut-LP:n så hör jag ju att det inte var gruppens fel utan mitt (eller tidens, om jag ska skylla ifrån mig).

Säg att Solar Plexus debuterat 1967 och varit samtida med Hansson & Karlsson och Mecki Mark Men. Då kunde debut-LP:n ha blivit mottagen som en sensation. Efter Gärdesfesterna var det däremot inte läge att spela symfonirock med Norrköping symfoniorkester, som Solar Plexus gör på det dubbla debutalbumets tredjesida.

Solar Plexus spelade allmusik – men inte i den betydelse som musikrörelsen la i begreppet utan allmusik = all musik. Riv murarna! Avskaffa gränskontrollerna! Låt all musik – jazz, pop, rock, svensk folkmusik, visor, konstmusik – mötas, umgås och få barn.

Carl-Axel Dominique startade gruppen under namnet Bäska Droppar. Här spelar han bl a elpiano och flöjt men var annars konsertpianist och hade även komponerat en revymusikal. Hustrun Monica, hammond och sång, sjöng i Gals and Pals och gjorde storbandsarr åt Radioorkestern. Makarna Dominique träffades när de studerade på Musikaliska Akademien.

Övriga medlemmar – Georg ”Jojje” Wadenius, elbas, elgitarr, sång m m, och Tommy ”Slim” Borgudd, trummor – kom från Made in Sweden och Lea Riders Group. Deras bakgrund var 60-talets popmusik men till skillnad mot The Mascots/NJA-gruppen hade de inte tagit steget in i politiken utan ägnat sig åt musiken.

Nej, inte mycket var rätt med Solar Plexus.

När gruppen ville spela på Sprängkullen i Göteborg så blev det nobben. Det hjälpte inte att repertoaren också innehöll politiska sånger. På debuten finns t ex en tonsättning av Lars Forssells dikt om Wallenberg och en annan sång om stadsmiljön (text: Per Lysander).

Den sistnämnda måste vara en av 70-talets bästa politiska sånger. ”Dom bygger en stad… för andra och inte för oss”, sjunger Monica med inflyttad huldreröst. Folkton i melodin medan musiken skramlar och slamrar likt en stad som rivs ner och byggs upp på nytt.

Om albumet kan för övrigt sägas att Carl-Axel spelar ilskna elpianotoner mellan jazz, pop och klassiskt. Jojje visar (på nytt, se Pughs debut-LP) vilken enorm elbasist han – också – är. Slim driver på musiken så den får sjuss. Och så Monica – denna Monica!

Hon kan sjunga visor, jazz, operett – vad som helst – helt i klass med alla andra sångerskor. Och när hon sätter sig vid hammondorgeln så ramlar världens jazzorganister av pallen. Hör bara sista spåret med Jack McDuff-låten ”A Reel Goodun´”…

Jag får väl avsluta med att be om ursäkt, även om det är så dags.

__________________________________________
Varken debuten eller de följande tre LP-skivorna finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling med Solar Plexus, ”1971-75” (EMI 1998).

Tommy Körberg, som medverkar i en av låtarna på debut-LPn, blev ordinarie sångare när Jojje Wadenius försvann till USA för att spela med Blood Sweat & Tears. På bas ersattes han av Bosse Häggström (också Made in Sweden). Debut-LP:n kom även i engelsk version med Körberg som sångare.

Carl-Axel och Monica Dominique gjorde musiken till ”Sommar´n som aldrig säger nej” (text: Lars Forssell) med vilken Malta vann 1973 års uttagning till Melodifestivalen.

Det förbättrade inte anseendet i musikrörelsens öron. Makarna Dominique fortsätter att komponera, spela och göra skivor över musikgränserna: klassiskt solopiano, dubbelpiano, barnsånger, jazz, visor och kabaret. Slim Borgudd hörs på inspelningar med ABBA och blev också framgångsrik Formel 3-förare.

Jojje Wadenius gjorde barn-LPn ”Goda´ Goda´” (Metronome 1969/2005) med hans egna melodier till Barbro Lindgrens texter. CD-utgåvan innehåller ett bonusspår med titelmelodin till skivomslagsmakarna Lena och Olof Landström tecknade barn-TV-klassiker ”Kalles klätterträd”. Textskrivaren Per Lysander är rektor på Dramatiska Institutet.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

PS. Alldeles i dagarna, 2012, har samtliga Solar Plexus-album återutgivits digitalt = på Spotify, iTunes och Wimp. Så jättebra. Tack!

Varför jag började lyssna på Cornelis…

1964 gick jag på Kärrtorps gymnasium, var 17 år och ett popsnöre. Året innan hade jag på minuten när skivorna kom till Sverige köpt de två första LP-plattorna med Beatles. Både Beatles och andra engelska band som Rolling Stones, Kinks, Pretty Things, Downliners Sect och The Who skulle 1964-65-66-67 snurra i ett i ett i ett på skivspelaren.

Jag köpte också Cornelis Vreeswijks debut-LP, ”Ballader och oförskämdheter” (1964). Varför då? Skulle det vara musik för ett popyngel? Inga elgitarrer larmade och inga trummor slamrade. Cornelis spelade akustisk gitarr och sjöng. Det var allt.

Cornelis Vreeswijks debut-LP.

Akustisk gitarr gick väl an men då skulle det vara amerikanska protestsånger typ Bob Dylan, som jag precis hade upptäckt. Men Cornelis sjöng ju inte ens på engelska utan på svenska. Han var, jag menar, vissångare…

Här har nu en visa skrivits
om William, stadens tok.
Åt skämt som med honom bedrivits
man skrattar sig ryggen i krok.
Man lurade dåren att klättra på taken
för att jaga hästar. Har du hört på maken!
Häst-på-taket-William, gå upp och hämta ned han!
Alla älskade William för dom fick skämta med han.
(”Häst-på-taket-William”, 1964)

”Häst-på-taket-William” ska faktiskt (enligt uppgift i bl a Klas Widéns biografi, se litteraturförteckningen) ha varit Cornelis Vreeswijks första egna låt – den allra första låten han skrev! Så häpen jag blev, när jag på senare år fick reda på det. Han var sig själv, som mest och bäst, redan i förstlingsverket.

Förresten kan det sista ordet syfta på hela debut-LPn (som föregicks av en EP med fyra visor som också finns med på LPn). Cornelis Vreeswijk debuterade inte som debutant utan som en (missförstå inte ordet) färdig artist. En personlighet och mer: en unik personlighet. ”Ballader och oförskämdheter” är, från första till sista spåret, en enastående debut. Han gjorde, i mina öron, ingen bättre LP. Möjligen den så kallade ”sambaskivan”, alltså ”Tio vackra visor och Personliga Person” (1968), men den är lite av en annan genre och historia.

Cornelis skulle bredda sig, både poetiskt och musikaliskt: bli fräckare och grövre i dikt och mun vad gällde sex och politik, sjunga till jazzkomp (som Jan Johansson, piano, Rune Gustavsson, gitarr, och Sture Åkerberg, bas) och popbandet Made in Sweden (med Jojje Wadenius på elgitarr), importera och omplantera brasiliansk samba, tolka Carl Michael Bellman, Evert Taube, Edvard Persson, Povel Ramel och Gustaf Fröding, översätta Victor Jara.

Amatörgitarristen Erikssons första sång- och spela-häfte.

Hans mest kända och populära låtar började komma året efter debuten – t ex ”I natt jag drömde något som…” och ”Brev från kolonien” (1965), ”Ångbåtsblues”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Balladen om herr Fredrik Åkare och söta fröken Cecilia Lind (1966), ”Deirdres samba”, ”Somliga går med trasiga skor” och ”Felicia, adjö” (1968), ”Hönan Agda” (singel 1969), ”En halv böj blues” och ”Turistens klagan” (1978).

Han skulle lägga till men inte dra ifrån. Den han var vid debuten förblev han till sin död. Han var sig själv trogen. Roten, kärnan, hjärtat, själen – det typiska och kännetecknande, det som vi kände och känner igen som Cornelis – fanns fixt och färdigt redan från början.

Medborgare, ur spår är tiden,
det hävdar jag bestämt.
Törhända ni jagar standard?
Ja, jäklar vilket skämt!
Den varan är såsom såpa
som man hastigt försöker ta.
För var dag blir den bättre
men den blir aldrig bra.
(”Ballad på en soptipp”, 1964)

Vad bestod hans personlighet av? Eller låt mig formulera frågan så här: Vad var det som fick en popgalen 17-åring som repade med sitt band i cykelstallet att varva Beatles, Stones och Vreeswijk på grammofonen?

Det måste ha varit bluesen. Att Cornelis inte var någon vanlig vissångare som spelade valskomp – du-dutt-dutt, du-dutt-dutt – på gitarren utan tuffare än så. Som blues, nästan. Blues på svenska. Han var, så måste jag ha känt, en svensk vissångare i samma tid och anda som Beatles, Stones och Dylan, det musikaliskt och politiskt explosiva 60-talet. ”Jag sjunger en visa i vinden” diktade och sjöng Cornelis i just ”Visa i vinden” på debut-LPn. Visst var det samma blåst som ven genom Bob Dylan-sången ”Blowin´ In The Wind”?

Om förebilder och influenser har Cornelis berättat i flera intervjuer. Först ”lyssnarsånger”: melodier med texter att lyssna på, en tradition som var vanlig i Holland och som den unge invandraren Vreeswijk hade med sig i öron och kropp när han kom till Sverige, då var han 12 år.

Sen brukade han nämna Leadbelly och Josh White, bägge svarta amerikanska bluessångare/gitarrister. Han nämnde också Georges Brassens, fransk vispoet, och Mose Allison, amerikansk jazzpianist, sångare och kompositör.

Det var som gjort för mig. Josh White, som kring 1960 ofta besökte Sverige, hade varit på TV och sjungit blues och amerikanska folksånger till gitarr. Också Georges Brassens hade jag faktiskt hört. När jag åkte på språkresa till England fanns i samma värdfamilj en skolkille från Frankrike. Han presenterade Brassens för mig. Och Mose Allison bara fanns där. Alla som på 60-talet lirade i ett popband ”upptäckte” och gillade honom.

Cornelis Vreeswijk lyssnade in Whites akustiska bluesgitarr, förenklade tekniken något och anpassade till nylonsträngad gitarr. Han gjorde svenska visor, sånger eller låtar om människor och händelser med texter som var burdusa som Brassens och ordfyndiga som Allisons.

Resultatet blev, för att låna en kommande LP-titel, ”Poem, ballader och lite blues” (1970). (Forts…)

 

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter 1”,
utgiven 2005 av BTJ)