Brittisk jazzsång

Joe Stilgoe
We Look To The Stars
(Absolute)

Joe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt.

Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar).

Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av ”Waterloo Sunset”, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.

Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord.

Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.

Välgjorda låtar med humoristiska inslag – latinbrittiska ”We Should Kiss”, ragtimejazziga ”Now Wasn´t That Fun?”, den finurliga jullåten (väl?) ”The Chestnut Tree” och musichallballaden ”To Be Decided” är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler.

Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från ”Half A Sixpence” och ”My Fair Lady”.

Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.

(Lira 2013)

Världsblues i Ystad

Charles Burton Blues Band
Bryggeriet, Ystad
den 1/6

Det finns så många bra musiker som man inte har en aning om. En av dem besökte Ystad i fredagskväll. Fast det vet inte de flesta ystadbor, för ni var inte där. Trist för er!

Ingen scen utan de ställer upp förstärkare och trummor framför borden där alltför få sitter, äter och dricker. Bara tre i bandet, vilket ju är extra jobbigt för en elgitarrist som måste kompa och spela solo på samma gång.

Charles Burton från San Diego, USA fixar det. Jag har förstås provhört hans skivor men på scen lyfter Burton ännu några snäpp.

Charles Burton Blues Band på Bryggeriet i Ystad. Foto: Mobilen. 

Han varierar sitt gitarrspel beroende på vilken sorts blueslåt han lirar. Både mjukt- och hårdsvängigt, från swingjazzigt till boogie och rockigt, rumba och lite annan latin. Rätt många instrumentallåtar.

Blandningen swing-latin-blues påminner om Chuck Berry. Man skulle faktiskt kunna säga att Charles Burton är den elektriska bluesgitarrist som Chuck Berry velat vara men inte blev.

Sången är helt åkej: ropande, lite småskrikande på väg från blues till rock. Men det är som gitarrist han verkligen imponerar. Han går inte ifrån bluesformen men smyckar ut med extra harmonier, växlar mellan gitarrackord och soloslingor, både snabbare och mer hjärtintensivt.

Låtar från till exempel Robert Parker (”Barefootin´”), Louis Jordan (”Early In The Morning”), Elmore James (”It Hurts Me Too”) och Johnny ”Guitar” Watson (”Gangster of Love”) blandas med eget material – ”Cuba”, ”Fat, Dumb and Happy”, ”Going To Memphis” med flera – som nog håller samma klass.

De danska medmusikerna Anders Lindgreen, elbas, och Asmus Jensen, trummor, gör sitt jobb. Varken mindre eller mer: de håller rytmen. Allt utgår från Charles Burtons elgitarr, det är den som bestämmer.

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Ana Tijoux

Ana Tijoux
La Bala
(Nacional)

Här finns två rottrådar.

Den ena leder bakåt till rap och hiphop, skapade i New York mot slutet av 70-talet. Nog är det märkligt att rappen skulle komma att omplanteras jorden runt och ympas med lokala musikformer.

Den andra tråden går till 1960- och 70-talens politiska sång i Chile: artister/grupper som Violeta Parra, Quilapayun och Inti-Illimani.

Det är inte riktigt rätt men ändå frestande att beskriva Ana Tijoux som en rappande Violeta Parra på 2000-talet.

Hon föddes i Frankrike, dit hennes chilenska föräldrar hade flytt, ”återvände” som tonåring och började rappa om sitt möte med dagens Chile. Hon har sagt att titeln på nya albumet, ”La Bala”, är en händelse som kunde vara en tanke.

”Kulan” (på svenska) syftar på henne själv (hård, spetsig och farlig) men påminner också om den chilenske student som i fjol sköts till döds i Santiago, Chile. Singelsläppet ”Shock” är en hyllning till studenterna i Chile och alla unga, protesterande människor: i Spanien och Portugal, på Wall Street och överallt.

I ”Sie Te Preguntan” har Ana Tjioux bjudit in rapgruppen Los Aldeanos från Kuba och hon avslutar med att balladrappa till sammetsrytmisk latin-hiphop och stråkar i ”Volver”.

(Liknande recension i Hifi & Musik 2012)

Grammy till två gånger Valdés!

Så har Bebo Valdés från Kuba och Brandbergen utanför Stockholm fått ännu en amerikansk Grammy, den här gången tillsammans med sonen Chucho, i kategorin ”Best Latin Jazz Album”. Följande skrev jag när det Grammyprisade albumet gavs ut i Europa år 2008:

Bebo & Chucho Valdés
Juntos para siempre
(Calle 54/Sony)

Bebo Valdés (född 1918) spelar en melodi till sin son och Chucho Valdés (1941) en till sin far.

För övrigt samspelar de med Chuchos piano i vänstra högtalaren och Bebos i den högra. Deras sätt att spela är så snarlika att de inte blir dubbelpianister utan en enda fyrhändig pianist.

Både Chucho och Bebo spelar den pianomusik som är unik för Kuba, en blandning av melodi, rytm och improvisation, sentimentalt och dansant, konstmusik, afro, spanskt och jazz. Om vartannat, ofta samtidigt.

Flera klassiska boleros, en conga av Chuchos tandläkare och ”Tea For Two”. Lika vackert som medryckande. Ingen tvekan att far och son Valdés är den kubanska pianotraditionens främsta företrädare.

(Svenska Dagbladet 2008)