Etikettarkiv: Misslyckad

En sjungande seriemördare

No Way To Treat A Lady
I rollerna: Evabritt Strandberg, Jan Kyhle, Erik Gullbransson och Micaela Sjöstedt
Musik, libretto och sångtexter: Douglas J Cohen
Regi: Elisabet Ljungar
Malmö opera på Flora biografteater, Sjöbo

Alla sjunger bra. Jan Kyhle som kommissarien Morris Brummel, Erik Gullbransson som mördaren Kit Gill, Micaela Sjöstedt som Sarah Stone, fästmö till kommissarien, och – inte minst – Evabritt Strandberg i mångrollen som alla dessa äldre kvinnor; vissa blir mördade, en är redan död (mördarens mamma) och en lever i högsta grad (kommissariens mamma).

Evabritt Strandberg talar, rör sig och sjunger – helt lysande. Exakt tajming! Hon byter mellan rollerna, ibland så snabbt att det verkar som om hon går ut som en person, vänder och kommer in direkt som en annan, och ger varje kvinna sin specifika karaktär.

Tre av de medverkande i Malmö operas turnerande deckarmusikal ”No Way Yo Treat A Lady”. Från vänster: Erik Gullbransson (mördaren Kit Gill), Micaela Sjöstedt (galleristen Sarah Stone)och Jan Kyhle (kommissarie Brummel). Foto: Markus Gårder. 

”No Way To Treat A Lady”, som enligt programmet ska vara ”en humoristisk deckarmusikal”, bygger på en noir-roman (utgiven 1964) av Harry Longbaugh (pseudonym för den Oscarsprisade manusförfattaren William Goldman). Romanen är ”noir” både i betydelsen deckare och svart humor. På scenen har det inte blivit så mycket noir, i någon betydelse.

Det mesta som den bästa kriminallitteraturen brukar spinna kring finns annars med – som symbiosen mellan fiktion och verklighet (Longbaugh/Goldman fick idén till boken från nyhetsrapporteringen om en seriemördare), ont och gott, förbrytare och lagens väktare, miljö och uppväxt kontra brottet, seriemördaren och media.

Enkel scenografi, som det måste bli när en föreställning ska spelas på olika turnéscener. Kajsa Hilton Brown, scenografen, låter skådespelarna gå in i och ut ur ett par avlånga träramar – strax byter de från en New York-miljö till en annan. Det fungerar så effektivt att mina ögon luras att se mer än de ser.

Fast allra bäst: Evabritt Strandberg i en av sina många roller i ”No Way To Treat A Lady”. Foto: Markus Gårder. 

Här finns också en annan – evig – symbios: förhållandet mellan föräldrar och barn, såväl den judiska moderns förhållande till sin son kommissarien som den framgångsrika skådespelerskans till sin son, en misslyckad skådespelare som börjat mörda för att få uppmärksamhet. Nej, jag avslöjar inte för mycket, det mesta vet man och förstår efter blott några minuter.

Med allt detta och dessutom så skickliga sångare/skådespelare borde det ha kunnat bli en både bra och intressant föreställning. Men deckarmusikalen ”No Way To Treat A Lady” har två – väsentliga – problem.

Det ena är musiken. Sångerna är märkligt anonyma. Inte en sång sätter sig i huvet. Det andra är dramatiken. Den är obefintlig. Det där som är så nödvändigt i en deckarhistoria – nerven, framåtriktningen, tråden som nystas upp – saknas. Till exempel presenterar mördaren sig direkt.

Då hjälper det inte ens med fina sång- och skådespelarprestationer, när det varken finns några bra låtar eller så värst mycket dramatik att personliggöra och uttrycka.

(Ystads Allehanda 2012)

Fotnot. Två föreställningar återstår: i Staffanstorp (den 14/4) och i Ystad (15/4).

Annonser

Serier och andra teckningar

Liv Strömquist visar serier
Neon, Brösarp

Liv Strömquist växte upp på Österlen, närmare bestämt i Ravlunda, så naturligtvis ska hon ställa ut på Neongalleriet i Brösarp. Hon visar typiska exempel ur sin produktion: skämtteckningar och seriestrippar, oftast svart tusch på vitt papper men också någon serie i färg.

Titeln på en av serierna, ”Våra mest älskade torskar”, anger tonen. Inte alltid men ofta kan hon uttrycka sig så grovt – och grövre ändå – att just det tonläget stannar kvar som karaktäristik av serietecknaren Liv Strömquist.

Ur serien ”Det är sant, kulturtant”.

Hon kombinerar text och bild, ibland trängs bilden undan av en text som kräver läsning. Det är lite synd, eftersom Strömquist är en skicklig seriekonstnär som både kan teckna streckfigurer och använda mer teknik, när hon tycker det behövs.

Vissa teckningar och serier bjuder in publiken och lockar till diskussion.

Som skämtteckningen av en kvinna med det enkla men tänkvärda budskapet: ”Jag gråter i en jourbutik. Det kan man göra dygnet runt.”

Eller när två ”gubbar” har ett så att säga kvinnligt samtal och den ena gubben säger att det är ”en såndär dag när man bara känner sig, misslyckad, ful och tjock”.

Andra teckningar delar upp publiken – för och emot. Som den nämnda torskserien men också serierna om svenska ”kulturtanter” och sångerskan Whitney Houston.

Inte så att jag känner mig träffad (och gör jag det så står jag ut) men Strömquists grova – ja, nyanslösa – ja, ensidiga – kritik av mäns kvinnosyn träffar även de kvinnor som ”älskar” dessa ”torskar” (Fröding, Bellman, Werup med flera) och betalar ”inträdet till en pjäs av en obegåvad manlig isterbuk”.

Ur serien ”Jag tänker på Whitney” (version med text).

Skildringen av Whitney Houstons kärlek till Bobby Brown är direkt elak. Jag trodde de var söndriga, problemfyllda människor, bägge två.

Återkommande fråga när tecknade serier visas som konst i gallerier: Fungerar Liv Strömquists teckningar på en vägg? Javisst och det märkte ni väl, varför skulle jag annars bli så engagerad?

Även om jag önskar att Strömquist tagit ett steg till och beaktat att konsthallen är en annan visningsform än sidan i ett seriealbum. Ett – enda – sådant exempel syns på Neonutställningen.

Den teckning i svart, vitt och grått, som inleder serien ”Jag tänker på Whitney”, finns också i separattryck – utan text. Då växer teckningen. Minnet av serien och de tankar som väcktes, ilskan och sympatin, följer med och får bilden att bli större, än mer innehållsrik.

(Kvällsposten 2010)