Etikettarkiv: Cello

Veckans CD: Susanna Risberg Trio

Susanna Risberg Trio
(EhMM Music)

susanna risberg trio 2Susanna Risbergs elgitarrer har den där mjuka jazztonen. Nästan.

Hon spelar jazzmusik på elgitarr. Nästan.

Hennes gitarrtoner kan också ha en tuffare, mer ilsken och vassare spets, som sticker till. Där hörs en nyans av rockmusik.

Liksom de övriga i trion – Gustaf Hjelm, elbas, och Jonathan Lundberg, trummor – ibland driver upp en rock- snarare än jazzpuls. Som i ”River Phoenix”.

Björn Risberg, cello, medverkar i några spår, fyller ut luften och trasslar till genreplaceringen lite mer ändå.

Susanna Risberg har gjort all musik. Hon spelar melodiskt och vackert eller snarare fint, nära melodierna även i improvisationer. Som om tonerna är tankar, funderingar på ett tema och ämne.

Fast hon sjunger inte. Hon gjorde det förut – men inte nu. Kanske inte alls längre?

Det räcker mycket bra som det är så visst är det fräckt att vilja ha något annat och mer – ändå kan jag inte låta bli att undra hur Susanna Risberg Trio skulle låtit med sång…

(Veckans CD / Arbetet 2013)

Albumet med Susanna Risberg Trio finns på Spotify.

Världsmusikalisk stråkkvartett i CD-spelaren

Kronos Quartet
Aheym
Music by Bryce Dressner
(Anti)

Kronos AheymDet går inte att överskatta Kronos Quartets betydelse för att aktualisera, utveckla och förnya den klassiska stråkkvartettens repertoar och uttryck.

Amerikanska Kronoskvartetten är unik i allt: val av musik, beställningar från kompositörer och sina framföranden. Resultaten hamnar ofta någon annanstans – i genrer som experimentell konstmusik, rock, folk- och världsmusik – men är samtidigt kvar i klassisk västerländsk musiktradition.

Som på det här albumet med fyra – mycket olika – stycken av judisk-amerikanske kompositören Bryce Dressner.

I titelspåret ”Aheym” (jiddish för ”hemåt” eller kanske ”hemlängtan”?) berättar de bägge violinernas, violans och cellons toner och rytmer om kompositörens bakgrund, mor- och farföräldrarnas Polen, mötet med Amerika. Medan ”Little Blue” something anknyter till den musik som två tjeckiska musiker, Irena och Vojtech Havel, spelade på gatan i Köpenhamn.

I ”Tenebre” (en veckolång ljusceremoni inom kristendom) tillkommer rocksångaren Sufjan Stevens med åttastämmig sång på hebreiska. Fler röster och även instrument (Brooklyns ungdomskör, slagverk, gitarr, piano och trombon) kompletterar stråkkvartetten i avslutande ”Tour Eiffel”, där Dressner tonsatt en dikt av chilenaren Vicente Huidobro.

Det blir, som oftast när jag hör Kronos Quartet, resor i tid och rum, musikaliskt och geografiskt. Så enastående fascinerande, både läro- och upplevelserikt.

(Lira 2014)

Susanna Risberg spelar jazzgitarr

Susanna Risberg Trio
(EhMM Music)

susanna-risberg-trio-2Susanna Risbergs elgitarrer har den där mjuka jazztonen. Nästan.

Hon spelar jazzmusik på elgitarr. Nästan.

Hennes gitarrtoner kan också ha en tuffare, mer ilsken och vassare spets, som sticker till. Där hörs en nyans av rockmusik.

Liksom de övriga i trion – Gustaf Hielm, elbas, och Jonathan Lundberg, trummor – ibland driver upp en rock- snarare än jazzpuls. Hör till exempel på ”River Phoenix”. Också Björn Risberg, cello, medverkar i några spår, fyller ut luften och trasslar till genreplaceringen lite mer ändå.

Susanna Risberg har gjort all musik. Hon spelar melodiskt och vackert eller snarare fint, nära melodierna även i improvisationer. Som om tonerna är tankar, funderingar på ett tema och ämne.

Men hon sjunger inte. Hon gjorde det förut – men inte nu. Kanske inte alls längre?

Det räcker mycket bra som det är så visst är det fräckt att vilja ha något annat och mer – fast jag kan ändå inte låta bli att undra hur Susanna Risberg Trio skulle ha låtit med sång…

(Hifi & Musik 2013)

Pingvinmusik

The Penguin Cafe Orchestra
A Brief History
(Virgin)

The Penguin Cafe Orchestra
A History
(Virgin,box med fyra CD)

Penguin History1972 råkade engelsmannen Simon Jeffes (1949-1997)höra en musikkassett med det afrikanska instrumentet mbira (tumpiano). Jeffes, som förut hade spelat R&B och studerat klassisk gitarr, tyckte sig höra musikens ursprung, själva meningen med musicerandet.

Penguin A BriefDet förändrade hans musik och liv. Han beslöt sig för att förena den ”exotiska” folkmusikens mänsklighet med den västerländska konstmusiktraditionen.

Resultatet blev Penguin Cafe Orchestra, vars cirka 10 medlemmar (ibland färre, ibland fler) med gitarrer, ukulele, piano, spinett, harmonium, elbas, violin, cello, viola, oboe, munspel, dragspel, trombon, gummiband, slagverk och vad som helst spelade musik där genregränserna upphörde och klisterlapparna tog slut.

Musiken komponerade Jeffes genom att hålla öronen öppna för alla världsdelar och musikkulturer. De mest skiftande musikformer, toner och rytmer fångades och blandades i hans öron.

Zydecoblues på dragspel, kubanskt piano och bluegrass kompades av stråkkvartett och reggaebas. Även renässansmusik och en cover på den amerikanska ståltrådsgitarrlåten ”Walk Right In” fanns på repertoaren. Själv spelade Jeffes gärna ukulele, lika lekfullt som musikaliskt.

”Upphittad musik”, så kan månggenren kallas. Som i ”Music For A Found Harmonium” – ett stycke som för mig har blivit orkesterns signaturmelodi. På detta obetydliga lilla instrument, upphittat på en gata i Tokyo, komponerade Jeffes en melodi som låter så keltisk att den tagits upp av irländska folkmusikgrupper.

Både CD-samlingen ”A Brief History” och boxen ”A History” (fyra CD) innehåller inspelningar från 1976 till –95 samt extraspår från den piano-CD med Simon Jeffes som år 2000 utgavs postumt.

Till försiktiga lyssnare, som inte hört Penguin Cafe Orchestra tidigare, rekommenderas ”A Brief History”.

Det är så fiffigt uttänkt att man sen kan gå vidare till boxen utan att ett enda spår dubbleras. (Boxens studioinspelningar återfinns i live-versioner på enkelsamlingen och tvärtom.)

Kul extrapoäng: konstnären Emily Young, ansvarig för originalomslagens pingvinmålningar, är densamma som i låten ”See Emily Play” med Pink Floyd.

(Bl a publicerad i Stockholms Fria 2002)

PS. Bägge ovannämnda CD-utgåvor går faktiskt fortfarande att köpa, via Penguin Café Orchestras egen skivshop.

Plus att flera album (inklusive de ovannämnda) finns på Spotify.

I CD-spelaren: Katarina Hallberg tolkar Karin Boye

Katarina Hallberg
Min hud är full av fjärilar
Modesty Music

Katarina Hallberg sjunger Karin BoyeBåde högtravande och sprött.

Så brukar Karin Boyes poesi tonsättas. Som om tonsättare och artist haft så stor respekt att de inte kunnat ta sig in i dikterna.

Katarina Hallberg, som till albumet ”Min hud är full av fjärilar” har tonsatt tolv Karin Boye-dikter, gör något helt annat.

Hon identifierar sig så totalt med dikt-jaget att hon passerat den poetiska formen och tonsatt – blottlagt – innehållet. Hon sjunger – agerar – ja, är – det liv som dikterna skildrar och ifrågasätter.

Visor, folkmusik, country och nog lite konstmusik blandas med hjälp av Jonas Bleckman, cello, och Lasse Sörlin, gitarr, till en egen sångform.

Katarina Hallberg drar ut på vokalerna och ibland trallar hon, får de rimmade men ojämna raderna att bli melodiska och nynnbara.

Hör bara på den kända dikten ”Ja visst gör det ont / när knoppar brister”. Första gången du lyssnar så kommer du att bli förvånad – kanske chockad? – för det är svårt att ens tänka sig att den kunde tonsättas och sjungas på det här sättet.

Så annorlunda, gripande och bra. Och det är likadant rätt igenom hela albumet!

(Olika versioner i Hifi & Musik och KB/YA/TA)

I CD-spelaren: Maria Eggeling

Maria Eggeling
Bikini
(www.mariaeggeling.com)

maria-eggeling-bikini-300x269Maria Eggeling, bosatt i Ystad, har själv beskrivit sin musik som folk/pop/jazz (fast i annan ordföljd).

Hon är ombytlig, verkar inte kunna bestämma sig för i vilken genre hon ska skriva, sjunga och spela. På engelska kan musiken hamna i jazz, pop och singer/songwriter, medan låtar på svenska ofta har mer av vistradition.

Kul att Maria presenterar så mycket av sig själv, samtidigt som albumet blivit alltför splittrat.

Det börjar också lite sökande och anonymt. Låten som klistrar snabbast fast i öronen, den folksångaraktiga ”Fare thee well”, kommer allra sist.

Avklätt komp med få och udda instrument, till exempel trummor, elbas, cello och piano eller endast altsax och guitalele.

Andra favoriter: ”Abos”, där Maria skapar en stilla, andäktig stämning med orgel, gitarr och conga bakom sin sång, och ”Noten”, en svensk låt med sång till jazztriokomp, det vill säga Marias eget piano samt kontrabas och trummor.

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Nordic

Nordic
Hommage
(Dimma)

Senaste trenden i svensk folkmusik är att spela akustiskt med otraditionell sättning.

Som cello, mandolin och nyckelharpa. Huvudinstrument för trion Nordic, även om Anders Löfberg, Magnus Zetterlund och Erik Rydvall kan växla om med kontrabas, tramporgel och en lågmäld elgitarr.

Nordic, som härmed utnämns till den nya folktrendens främsta representant, spelar på samma gång traditionellt och experimentellt (fast i det lilla, finhörda). Folk- och konstmusik samsas i de mestadels egna låtarna.

Kammarmusikaliskt vackert men också rytmiskt. Och vilket fantastiskt samspel! Alla tre behärskar instrumenten så väl att de vågar leka med tonerna och arrangemangen.

Övriga två får ursäkta men jag måste lyfta fram Magnus Zetterlund, som med sin plinkiga, plonkiga, metall- och träburkiga mandolin ger ett nytt sound åt svensk folkmusik.

Lyssna på ”Bruce” (som i Springsteen?), där Zetterlund plinkar som mest och bäst. ”Milous vals” är ett annan favorit, lika finstämd som svängig.

I en av de oegna låtarna, ”The Lochs of Dread” (hämtad från Jerry Douglas/Bela Flack) gör Nordic också en avstickare till USA via Irland..

”Hommage” – det andra albumet med gruppen Nordic – kan bli årets folkmusikskiva.

(Ungefär såhär i Hifi & Musik 2012)