En sjungande seriemördare

No Way To Treat A Lady
I rollerna: Evabritt Strandberg, Jan Kyhle, Erik Gullbransson och Micaela Sjöstedt
Musik, libretto och sångtexter: Douglas J Cohen
Regi: Elisabet Ljungar
Malmö opera på Flora biografteater, Sjöbo

Alla sjunger bra. Jan Kyhle som kommissarien Morris Brummel, Erik Gullbransson som mördaren Kit Gill, Micaela Sjöstedt som Sarah Stone, fästmö till kommissarien, och – inte minst – Evabritt Strandberg i mångrollen som alla dessa äldre kvinnor; vissa blir mördade, en är redan död (mördarens mamma) och en lever i högsta grad (kommissariens mamma).

Evabritt Strandberg talar, rör sig och sjunger – helt lysande. Exakt tajming! Hon byter mellan rollerna, ibland så snabbt att det verkar som om hon går ut som en person, vänder och kommer in direkt som en annan, och ger varje kvinna sin specifika karaktär.

Tre av de medverkande i Malmö operas turnerande deckarmusikal ”No Way Yo Treat A Lady”. Från vänster: Erik Gullbransson (mördaren Kit Gill), Micaela Sjöstedt (galleristen Sarah Stone)och Jan Kyhle (kommissarie Brummel). Foto: Markus Gårder. 

”No Way To Treat A Lady”, som enligt programmet ska vara ”en humoristisk deckarmusikal”, bygger på en noir-roman (utgiven 1964) av Harry Longbaugh (pseudonym för den Oscarsprisade manusförfattaren William Goldman). Romanen är ”noir” både i betydelsen deckare och svart humor. På scenen har det inte blivit så mycket noir, i någon betydelse.

Det mesta som den bästa kriminallitteraturen brukar spinna kring finns annars med – som symbiosen mellan fiktion och verklighet (Longbaugh/Goldman fick idén till boken från nyhetsrapporteringen om en seriemördare), ont och gott, förbrytare och lagens väktare, miljö och uppväxt kontra brottet, seriemördaren och media.

Enkel scenografi, som det måste bli när en föreställning ska spelas på olika turnéscener. Kajsa Hilton Brown, scenografen, låter skådespelarna gå in i och ut ur ett par avlånga träramar – strax byter de från en New York-miljö till en annan. Det fungerar så effektivt att mina ögon luras att se mer än de ser.

Fast allra bäst: Evabritt Strandberg i en av sina många roller i ”No Way To Treat A Lady”. Foto: Markus Gårder. 

Här finns också en annan – evig – symbios: förhållandet mellan föräldrar och barn, såväl den judiska moderns förhållande till sin son kommissarien som den framgångsrika skådespelerskans till sin son, en misslyckad skådespelare som börjat mörda för att få uppmärksamhet. Nej, jag avslöjar inte för mycket, det mesta vet man och förstår efter blott några minuter.

Med allt detta och dessutom så skickliga sångare/skådespelare borde det ha kunnat bli en både bra och intressant föreställning. Men deckarmusikalen ”No Way To Treat A Lady” har två – väsentliga – problem.

Det ena är musiken. Sångerna är märkligt anonyma. Inte en sång sätter sig i huvet. Det andra är dramatiken. Den är obefintlig. Det där som är så nödvändigt i en deckarhistoria – nerven, framåtriktningen, tråden som nystas upp – saknas. Till exempel presenterar mördaren sig direkt.

Då hjälper det inte ens med fina sång- och skådespelarprestationer, när det varken finns några bra låtar eller så värst mycket dramatik att personliggöra och uttrycka.

(Ystads Allehanda 2012)

Fotnot. Två föreställningar återstår: i Staffanstorp (den 14/4) och i Ystad (15/4).

Bitterfittan i Sjöbo

Bitterfittan
Efter Maria Svelands bok
I rollen: Tove Olsson
Manus och regi: Pontus Stenshäll
Scenografi/kostym: Helena Weegar
Uppsättning: Västerbottensteatern/Riksteatern
Flora Biografteater, Sjöbo

Måste man ha läst succéboken med samma titel för att uppskatta den monolog som Pontus Stenshäll skrivit och regisserat med boken som utgångspunkt – ja, nästan som ”råmanus”? Kanske inte men kanske ändå. Även om man inte ens har bläddrat i boken så måste ju ”Bitterfittan” fungera som teater. Och jag undrar om inte den här monologen, som förresten Tove Olsson framför makalöst bra, känns som ett utdrag ur någonting mer och större, det är som om någonting saknas, och det oavsett om man läst boken eller inte.

Tove Olsson som Bitterfittan. Foto: Patrick Degerman.

Scenen är enkel. Ett högt bord, en barstol och en mikrofon (plus rekvisita: en vinkaraff och ett glas). På stolen sitter Sara/Tove Olsson som ensam medverkande men hon har ändå inte den enda rollen i pjäsen. Hon får också agera – eller buktala – i flera andra roller, bland annat som Johan, hennes man, och Sigge, deras lille son, vilka endast syns i form av en tepåse respektive en ljuslykta (men talar med Saras/Toves röst).

Sara, 30 år, sitter på flyget. Hon ska – måste! – ta en veckas semester från äkten- och föräldraskapet: mjölkstockning, Johan med sitt arbete och hon som gått hemma med Sigge, två fullblodskarriärer som krockade, jämlikheten som inte blev vad Sara trodde, trött-trött-tröttheten och kärleken, pirret… Vart tog det vägen?

Det blev en veckas charter på Teneriffa. Nu sitter Sara på planet dit och läser Erica Jongs kvinnokultklassiker ”Rädd att flyga”. Hon identifierar eller snarare jämför sig med Isadora i Jongs bok, tänker på 70-talet som försvann i 80-talet och kvinnornas frihet med det. Eller?

Tove Olsson är faktiskt rätt fantastisk. Hon gör bästa möjliga av manuset: imiterar flygplanet med armar och mun, tolkar texten som både ståuppkomik och dito poesi, blandar inlevelsefullt, gestaltande skådespeleri med snudd på buskis. (Ja, vad ska man annars kalla den rätt fåniga kasperteatern med buktaleri?)

Ibland sjunger hon också med Nina Simone, som genomgående återkommer som illustrerande sång och musik i högtalarna. Hon leker med orden – som den både lite fula (Riksteaterns representant i Sjöbo tog inte ordet i sin mun när han presenterade pjäsen) och lockande pjästiteln. Tove Olsson uttalar ordet långsamt – eller lånnnnngggggsammmmtttt – och nära mikrofonen, drar ut på det, låter varje konsonant studsa. Hon är mästerlig på pauser också, liksom lite på gränsen för långa pauser.

Foto: Patrick Degerman.

Och som hon kan byta scen fast scenen förblir densamma hela monologen igenom. Hon sitter blickstilla och tittar åt ett annat håll – och strax har hon förflyttat sig till solen på hotellrummets balkong. Hon dämpar tonen och viskar, så som man brukar göra för att de inte ska höra, när hon pratar om det äldre paret vid frukostbordet bredvid. Och monologen har bytt sin osynliga dekor igen.

Problemet är manuset. Det börjar, det går och det slutar. Där sägs ju en massa bra och intressanta saker, om män och kvinnor, jämlikhet och kärlek, barn och arbete, äktenskap och frihet, som både kan irritera och stimulera – men här finns ingen dramatisk nerv som drar monologen framåt. De olika samtalsämnena bara kommer, det ena efter det andra, lite i vilken ordning som helst.

Det är synd. För vad stannar kvar? Några få repliker, i alla fall för mig. Fast å andra sidan är det inga dåliga uttalanden. Som när Sara övertygat sig själv: ”Det finns alla möjligheter.” Om detta sen stämmer för så särskilt många människor är en annan sak. Men ungefär där slutar monologen. Liksom Erica Jongs bok har ”Bitterfittan” och Saras liv också ett öppet slut – det vill säga en öppen fortsättning…

(Ystads Allehanda 2010)

Kommande föreställningar:
2010-03-01
Stockholm, Södra Teatern, Kägelbanan
2010-03-04
Lund, Lilla Teatern
2010-03-06
Vadstena, IOGT-NTO, samlingslokal/Godtemplaregården
2010-03-08
Eskilstuna, Eskilstuna Ölkultur
2010-03-12
Ronneby, Gamla Teatern
2010-03-18
Kalmar, Kalmar Teater
2010-03-18
Kalmar, Kalmar Teater
2010-03-20
Norrtälje, Folkets Hus
2010-03-21
Nacka, Dieselverkstaden, Teatern
2010-03-22
Sandviken, Folkets Hus, Restaurang Bolaget
2010-03-24
Sundsvall, Sveateatern
2010-03-26
Luleå, Lillan
2010-03-28
Haparanda, Folkets Hus, Dansalongen
2010-03-29
Jokkmokk, A´jtte, Hörsalen