Etikettarkiv: Grace Jones

Midsommarnattens erotiska leenden

Sommarnattens leenden affischRättvik? Men det är väl på Ystads teater som advokaten Fredrik Egerman och hans unga hustru Anne sitter i en loge och ser skådespelerskan Desirée Armfeldt (och Desirée ser Fredrik)? Varför talas det om Rättvik i musikalen?

Affisch till ”Sommarnattens leende” på Malmö opera.

Så tänkte jag i lördags, när Malmö opera hade premiär på Stephen Sondheims musikal ”A Little Night Music” eller ”Sommarnattens leende”.

Inte bara den svenska titeln som hämtats från Ingmar Bergmans film utan som Bergman sa till Sondheim efter att 1974 ha sett ”A Little Night Music” på Broadway: ”Er pjäs har inget gemensamt med min film, den råkar bara ha samma handling.”

Mitt minne av musikalen (jag hade aldrig upplevt den på scen före uppsättningen i Malmö) är sången ”Send In The Clowns”. En av de bästa musikalmelodier jag hört och en favoritsång alla kategorier sen Judy Collins sjöng in den på skiva 1975.

Men låt mig ta det från början, vilket i det här fallet bör vara William Shakespeare. (Eller kanske inte?) Den smittande melodin och kommande musikalpremiären fick mig att starta ett privat litet kulturprojekt: Jag letade fram pjäsen ”En midsommarnattsdröm” och skickade efter en dvd med filmen ”Sommarnattens leende”.

Sommarnattens leende filmaffischTeaterkritikern Leif Zern menade att Bergman var inspirerad av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” (1594-96) när han skrev och regisserade ”Sommarnattens leende” (1955).

Affisch till Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Efter att ha samläst/samtittat så ställer jag mig tveksam, trots att Ingmar Bergman som ung (redan 1941 och -42) gjorde ett par uppsättningar av Shakespeares pjäs.

Kärlek och erotik. Ja, sex. Otrohet och partnerbyten. Visst, men vart tog Puck vägen? Inspireras av ”En midsommarnattsdröm” och missa Puck? Det är väl inte kammarjungfrun Petra som ska vara Puck?

Eller Puck kanske är Bergman själv? För jag tror att han, som oftast, hämtade mest inspiration ur sitt eget liv.

Filmen utspelar sig vid sekelskiftet 1900.

Herr och fru Egerman åker hästdroska till teatern i Ystad. Kul att se, eftersom Ystads teater ser likadan ut idag. Det promeneras i Ystad också.

Klipp från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Men inte så lätt att upptäcka på exakt vilka gator som filmen spelades in. Iakttagelser: kanonerna på Skansgatan och ankdammen vid Klostret. Godset, där de kärleksduellerande paren tillbringar en helg, är Jordberga slott mellan Anderslöv och Klagstorp.

Nästa del i mitt projekt: sången ”Send In The Clowns”.

På Malmö operas nätsida kan man höra och se Gunilla Backman framföra en tam version med svensk text. Även om hon inte kan mäta sig med Judy Collins och Frank Sinatra så hade hennes framförande förbättrats betydligt på premiären.

Trailer till Malmö operas uppsättning av ”Sommarnattens leende”.

När man strulat till livet och inte lyckas reda ut det, då hjälper det inte att gråta utan det enda man kan göra är att försöka skratta åt sin dumhet. Det är vad ”Send In The Clowns” handlar om, för mig. Många (vad sägs om Grace Jones och Zarah Leander?) har tolkat på sitt sätt.

Jag gick in på Spotify och letade upp alla inspelningar jag kunde hitta, från originaluppsättningen på scen till rytmiska och jazziga, melodiska och konstmusikaliska, till och med funkiga och experimentella.

midsummer_nights_sex_comedyNu återstår sista delen av kulturprojektet: Jag ska också köpa en dvd med Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy” (se här, redan i titeln återkommer anknytningen till både Shakespeare-pjäsen och Bergman-filmen).

Affisch till Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

På Malmö opera anade jag nämligen att Dennis Sandin, regissören, varit mer inspirerad av Woody Allen än Sondheim och Bergman när han regisserade scenen vid det stora matsalsbordet på Jordberga. Den replikväxlingen – syrligt ironisk – var ju allensk. Måste kolla om det stämmer…

1) Hyr eller köp och se på dvd: Ingmar Bergmans långfilm ”Sommarnattens leende”.
2) Åk och upplev: Stephen Sondheims musikal ”Sommarnattens leende” på Malmö opera. (Spelas t o m 23 mars 2013.)
3) Lyssna och jämför: Vem av Shirley Bassey, Judy Collins, Grace Jones, Zarah Leander, Frank Sinatra, Barbra Streisand, Sarah Vaughan med flera tolkar ”Send In The Clowns” allra bäst? Länk till Spotify-lista på YA:s nätsida.
4) Läs (eller se): Shakespeares pjäs ”En midsommarnattsdröm”.
5) Se efterföljaren (finns på dvd): Woody Allens pastisch och hyllning, ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Rockiga Schlagerfoton

Redan gråskalan, inga photoshoppade färgbilder utan handkopierat i svartvitt, betonar tidsresan: bakåt till 1970-talet och framåt igen in i 80-talet.

Ingen fotobok och fotoutställning i betydelsen att fotografin står i centrum – eller fotografen – utan det handlar om tiden och dess stämning. Ett slags noteringar om rockmusikens förhållande till just sin tid.

Iggy Pop, Köpenhamn 1977.Affisch till Mats Bäckers rockftotoutställning och även omslag till boken.

Idag ägnar sig Mats Bäcker åt att fotografera teater, opera och dans. För några år sen var jag på en utställning med hans dansbilder på Dansens hus i Stockholm.

Digitala färgfoton och fantastiskt! Perfekt teknik och vilken känsla! Ingen tvekan att han är en bättre fotograf idag. Fattas bara, på 70-talet hade han precis blivit klar med fotoutbildningen på Värnhemsskolan i Malmö.

Mats Bäckers nya bok heter ”Raw Power” (Norstedts) och har ett av hans bästa rockfoton på omslaget: en barbröstad Iggy Pop sticker fingret i luften. Samtidigt visas fotona på Fotografins rum/Malmö museum och Zimmerdals i Lund.

Bläddrade och tänkte: ojämnt. Det gäller både kvalitet och stil.

Joe Strummer , Arlöv 1977.

Omslagsfotot är en klassiker, taget i exakt rätt tusendels sekund. Övriga foton på Iggy Pop? Tja, sådär.

Jämför scenfotona av The Jam och Tom Robinson, bägge från Malmö (1977 respektive -80). Det förstnämnda togs rakt på, inget märkvärdigt; det andra är skarpt och oskarpt på samma gång med mycket stämningsskapande luft.

Han testade, vidareutbildade sig själv. Därför kunde resultatet bli olika. Tidiga foton togs till musikrörelseorganet Musikens Makt, de senare till rocktidningen Schlager.

Men strunt i det – ja, faktiskt. När jag återser fotona på Malmö museum så kan ett mindre bra foto ha blivit ett av de bästa. Sammanhang och situation, papper eller vägg, förändrar ens intryck. Det är fascinerande.

Kalle Pedal och Pågarna, Lund 1977. 

Särskilt i Malmö är det överfullt med foton. Många stora också, uppblåsta så kornen blivit (nästan) knytnävsstora. Det är bra! Det bidrar till känslan av att befinna sig i förfluten tid.

Några foton var jag med när de togs. Mats och jag jobbade tillsammans ibland. Som när Joe Strummer bodde på motorhotellet i Arlöv (1977) och när det var presskonferens med Marianne Faithfull på Kockska krogen i Malmö (1980).

Några av de bästa fotona berodde på en tillfällighet (eller olycka i arbetet), berättar han i boken. Två exempel: Eva Dahlgren och Henrik Venant (bägge 1982).

Han tog tusen porträttbilder tills Eva Dahlgren tröttnade och lekte med fotografen. Hastigt försvann hon ur bilden. Omslag på Schlager, förstås!

David Bowie, Bryssel 1983. Samtliga foton: Mats Bäcker.

Henrik Venant-fotot skulle kopieras efter en lurvig kväll. Matte råkade ta fel framkallningsvätska. Alla gråskalor försvann. Han fick en blixtidé: negativet sköljdes omväxlande i hett och kallt vatten. En ny sorts gråskala uppstod. Också ett Schlager-omslag!

Å andra sidan var det ju fotografen som både orsakade och tillvaratog tillfälligheten/olyckan. Också sånt är en bra egenskap för en fotograf.

Fler foton: Kal P Dal, Fiendens Musik, Thåström, ABBA, Garboschock, Niels Jensen, Rolling Stones, Lou Reed, Grace Jones, Per Gessle, Ulf Lundell, U2, David Bowie…

(Ystads Allehanda 2012)

Mejldiskussion med Patrick El-Hag om Cornelis, Deirdre och samba

Hej Bengt

Med anledning av min nyinspelade video till ”Dansa Samba Med Mig” (”Deirdres Samba”).

Vad som är relativt okänt för gemene man är att Cornelis ”hämtade” melodin från Brasilien,ett land där även delar av kungahuset har sina rötter. Jag vågar hävda att denna nyinspelning kommer att utgöra en festlig, värdig och subtil fond i samband med sommarens begivenheter,därför att den inkluderar alla. Utom möjligen Sverigedemokraterna.

Jag blir glad om du tar dig tid att kika på den för dagen nyupplagda video på YouTube. 

”Dansa Samba Med Mig” (”Copacabana Express”) premiärvisas på Z-TV inom kort. Den kombinerade audio/video-singeln släpps i mitten av maj.

Patrick
www.el-hag.com

Några tankar:

1) Vadå ”hämtade”? Han stal ju melodin rakt av…
2) Kommer delar av kungahuset från Brasilien? Men Tyskland då…
3) Handlar sången – egentligen – om det som den handlar om i din version? Jo, kanske, allt mer, ju längre låten går…

Bra & så!
Bengt

Hej Bengt

1) Stal var ordet (uttrycker mig dock lite mer diplomatiskt i pressmeddelanden:)
2) Ja, vår kära drottning är ju bördig från både det ena och det andra.
3) Varför jag sammanfattar de olika faktorerna ovan i mitt ‘pressmeddelande’ är väl mest för att ge tv- radion och tidningar alla infallsvinklar som underlättar att denna min sista inspelning på något sätt uppmärksammas.

Hoppas du gillar det du ser och hör Bengt.

Må bäst
P

1) Precis.
2) Precis, också.
3) Uhhmmm. Vad handlar sången nu om i din version?

Gillar? Jo, som sagt. Kollade snabbt och det gör jag, gillar, och jag tror ju att sången i din version också handlar om det den handlar om, allt mer och till sist.

Må bättre ändå!
Bengt

Kul o höra Bengt!

Ja, alltså, jag har ju inte ändrat Cornelis sköna och aningen subversiva text. Den handlar väl precis om det den alltid handlat om. Prostitution:)? P

1) Prostitution
2) Kärlek

Kryssa för rätt svar. B

…Eller, Kärlek, eller som Grace Jones uttryckt det hela
”unlimited capacity for love”…

 

Du menar X för bägge?

Tja. Inte för jaget i låten, i alla fall.
Bengt

Nä, jaget i låten har ju alltid varit ‘sexarbetare’:)

P

 

Exakt.

Eller tvingats bli, för det står väl också i texten – i så att säga tomrummet mellan rika och fattiga. B

Absolut sant! Men det finns även en hög portion stolthet, värme och försoning i texten m.m. ”Men de fattiga i Rio bor högt över alla andra… högsta berget bor jag på…”

Rätt komplex historia i flera avseenden helt utan pekpinnar och förmaningar so to speak.

Gillar det skarpt.

Absolut, håller med dig. Bara trött på versioner, de är tyvärr många, som i n t e tagit med alla dessa aspekter utan framfört låten som en glad kärlekstrudelutt med brasserytmer. Punkt, och inget mer.
B

Ja, jag hoppas ju att jag med denna version, och inte minst genom videon visualiserat det mesta av komplexiteten och även så lusten. Jag tycker mig skönja en hel dos vemod, värdighet och en gnutta humor bland alla vackra läppar och kroppar.

Hur som helst känns d inte så mycket ”trött” cover som det brukar vara i fallet Cornelis. Minns Anne-Lie Rydes förskräckliga 80-tals version. jag tror inte att det gjorts något så kontemporärt och samtidigt bokstavstroget av Cornelis hittills. Men jag är inte objektiv.

Jag tycker ju att Cornelis var klart tvetydig själv – vilket han ju ofta var när han satte likhetstecken mellan kärlek och prostitution, vilket han ju också gjorde ofta. Läser man Cornelis sångtext så blir dubbeltydigheten mycket klar – men om man lyssnar, om man lyssnar… också på Cornelis?

Kanske, kanske inte. Jag har aldrig varit säkert på vad texten haft som sin innersta mening.

Förresten skulle jag kunna få lägga ut den här diskussionen mellan dig och mig på min blogg – med länk till videon?
B

Självklart!

Vet ej om du hunnit uppfatta mina två smärre textjusteringar..
”hotel är så väldigt trist” har blivit ”förbud är så väldigt trist”
Samt ”där finns sorg som inte känns” har blivit ”sorgen svänger,
och den känns”…

I sticket där den svarta tjejen kör sin slow-motion dansa nynnar jag några takter ledmotiv ur min favoritfilm ”Orfeu Negro”. Den om barnen spelar på kullarna ovan Rio för att väcka solen. Om du minns den…

Nej så noga har jag inte lyssnat ännu – men justeringarna har ju inte gjort låten sämre, tvärtom.
B

D tar jag som ett gott betyg. Skicka gärna länk.

Hörs vidare
P

Åkej och visst, jag lägger ut det nångång i morron.

Harebra!
Bengt

men faktum är att även jag, på plattan ”Så där” fått till det i just sammanblandningen kärlek/prostitution, fast inte i
jagform som ”Deirdres samba”…

Döm själv:

EN KÄRLEKSHISTORIA
Egerblahd/El-Hag

Han går ner för gatan
Och han synar hennes former, som lockar
Hon ger sig in i leken
Gillar ljudet av kulturens krockar

Svarta är hans händer
Tinar sakta upp den vinterns långa längtan
Starka är hans armar
Håller henne i ett stadigt grepp av förväntan

Han kan spelets regler
Vet att livet funkar på det enkla viset
Hon tycker han är värd det
Är beredd på att betala priset

Han äger inga pengar
Valutakursen gör att hon har råd med mycket mera
Hon får stå för notan
Det är något hon har lärt sig acceptera

De delar hela veckan
Och de mättar sina arma, svultna sinnen
Allting som hon får är
Bilderna och dessa ljuva kärleksminnen

Hon tar farväl vid bussen
Lämnar bakom sig det land där ingen bantar
Det han får av henne
Är en kyss på mun och hennes sista slantar

Fast tvärtom, ja. Väl? Ännu en sammanblandande paradox; det ena fel och det andra rätt, eller åtminstone, det ena talar man om och det andra inte. Bengt

ja, en liten genus twist:) P

Amanda Bengtsson från Lund

Jag är ju en sån där kultursnobb som inte tittar på Idol (eller Let’s dance för den delen). Därför blev det något av en chock när lundatösen Amanda Bengtsson, nu Jenssen, plötsligt uppträdde på den svenska Grammisgalan (jo, jag tittar faktiskt på den).

På scenen stod en uppenbarelse: den mest blonderade blondin i röd, tajt, strax över knäet kort klänning, röda, högklackade skor och röd läppstiftsmun. Och som hon tog i när hon sjöng singellåten ”Do You Love Me”! Så mycket att sången och kompet kunde hamna bredvid varann, i varsin tonart.

AmandaSen kom Amanda Jenssens debutalbum, ”Killing Your Darlings” (Epic), som fick snurra, om och om igen, i bilens CD-spelare. Jag lyssnade, log och skrattade – tills jag tystnade och började lyssna ordentligt. Där fanns ju nåt… enastående.  Hon var… en personlighet. Hon sjöng och spelade över… medvetet. Så smart och proffsigt.

Amanda Bengtsson, alias Jenssen.

Musiken är egentligen inte min genre: ett slags evigt mondän och lyxig glampop med fyndiga ordval i de engelska texterna och småstölder á la Per Gessle i de catchiga melodierna. Också i studion har hon tagit i. Amanda kan skrika sig ur vilken tonart som helst och glida mellan tonerna som Bambi på isen.

Det gör ingenting. För vart rösten än tar vägen så ropar och viskar hon – det kan hon också – med attityden att jävlaranamma jag ska minsann ta mig in i show business och inget kan stoppa mig. Ur vägen! Vilken pondus! Så stor vilja! Det kallas ung kvinnokraft.

Amanda Jenssen får mig att tänka på Grace Jones och Marilyn Monroe, om hon haft en chans att styra sin karriär. Tänk en skånsk Marilyn Monroe årgång 2008. Wow! Jag har också lyckats få tag på en massa demolåtar med Amanda. Inspelad ”At home” var hon ju något helt annat: en kvinnlig singer/songwriter till akustisk gitarr.

Och när jag gick in på http://www.amandajenssen.com (nätsida för Amanda-fans) och kollade hennes Idol-framträdanden så upptäckte jag ju också – äntligen! på tiden! – vilken bredd hon har.

I Idol sjöng Amanda allt från den unga Elvis-låten ”That’s Alright Mama!” över ”You Really Got Me” (The Kinks), ”Born To Run” (Springsteen), ”Dream A Little Dream Of Me” (Ella Fitzgerald) och ”Hallelujah” (Leonard Cohen) till den äldre Elvis Presley-låten ”Suspicious Minds” med samma stora – ja, gigantiska – attack, inlevelse och uttryck.

(Ystads Allehanda och Ny Tid 2008)