Etikettarkiv: Brott

Fiktion eller fakta?

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Albert Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach BrottFerdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2011)

Jag skriver regelbundet i Arbetet / på arbetet.se om krimi och dess förhållande till samhället och verkligheten. LÄNK till allt jag skrivit hittills.

I april 2013 kommer en ny bok av Ferdinand von Schirach på svenska, ”Fallet Collini”. Det påstås att den här gången har von Schirach skrivit skönlitteratur; en roman, fiktion.

Annonser

I Deckarhyllan: Björn Hellberg

Björn Hellberg
Skarprättaren
(Lind & Co)

I och med ”Skarprättaren” har Björn Hellberg skrivit inte färre än tjugo polisromaner om den åldrande kriminalkommissarien Sten Wall (nog var Wall lika gammal redan i debutdeckaren?) och brottsligheten i den fiktiva Staden (som bok för bok blivit allt mer lik författarens hemstad Laholm).

Oavsett vilka hemska brott som begås brukar Hellberg berätta lugnt och sävligt. Men aldrig har det väl hänt så lite och gått så långsamt.

Vilket faktiskt bidrar till att ”Skarprättaren” blivit en av de bästa titlarna i Wall-serien. En vardaglig, allmängiltig berättelse – om man kan bortse från brotten.

Björn Hellberg skriver gammeldags (vad gäller ord och formuleringar) men dagsaktuellt (vad gäller brottslighet).

Nej, jag hör inte till dem som berömmer hans prydliga prosa (á la Maria Lang och Stieg Trenter på 40- och 50-talen). Däremot har jag – gång på gång – hyllat Hellbergs stora patos, medkänslan och förståelsen för alla som drabbas av livets svårigheter.

Men nu verkar hans patos ha tagit slut.

I ”Skarprättaren” begås en rad fasansfulla brott, allt värre och grövre, mot helt oskyldiga människor. Och helt utan anledning. Som en nyck bara, en tävling, ett spel.

Kommissarien Walls åsikt delas alldeles säkert av författaren Hellberg:

”Alla här vet att jag oftast pläderar för tolerans och nyanserade bedömningar. Det gör jag inte den här gången. Hur jag än vrider och vänder på det hela kan jag omöjligen hitta en enda förmildrande omständighet.”

”Skarprättaren” speglar dagens Sverige i helfigur.

(Kvällsposten 2012)

Kunskaps- eller okunskapsspel om deckare

Deckarspelet
(Nicogame)

Vi är sju runt bordet (sex spelande och en medhjälpare). Åldrar: pensionärer, plus 30 år, högstadiet och dagis (medhjälparen). Kunskaper: från expertnivå till läser någon deckare ibland men ser gärna deckarserier på TV.

Reglerna är enkla.

I tur och ordning ska vi kasta en specialgjord tärning med en bok, en TV-skärm, en filmkamera, en hängsnara, ett förstoringsglas och ett frågetecken. Varje bild motsvaras av en kategori på frågekorten: böcker, TV, film, riktiga händelser, brott och blandat samt mordgåtan.

Ett poäng för rätt svar. Den som inte kan svara får ta hjälp – max två gånger – av en ”målvakt” = en av de övriga. Även då ges ett poäng för rätt svar, medan målvakten får två. Först till femton poäng vinner.

De spelande kallas ”medbrottslingar”. Varför inte detektiver? Man kan också spela i en ”liga”, där det går ut på att nå upp till 51 poäng och bli Sherlock Holmes.

Så börjar vi. Och direkt från första frågeomgången: som vi skrattar, och skrattar, och skrattar…

”Deckarspelet” är ett så kallat kunskapsspel.

Fråga: Vilken kunskap? För vissa frågor räcker det inte att vara expert. Man bör vara nörd. Typ filmfrågan: ”Hur gammal är karaktären Lisbeth Salanders syster Camilla?”

Andra frågor, särskilt i avdelningen ”mordgåtan”, är så löjligt enkla att de blir just löjliga. Till exempel den urgamla deckargåtan om ett inbrott, ett krossat fönster och var glaset hamnar?

Eller svara på följande bokfråga: ”Vad heter huvudpersonen i Håkan Nessers deckarromaner?” Jo, två möjliga svar men bara ett är rätt. Det blir ju inte bättre när ett annat kort innehåller en fråga om huvudpersonen i Nessers andra deckarserie.

Roligast har vi åt en ”brott och blandat”-fråga: ”Vad är motsatsen till tvångströja?” Svaret bara måste avslöjas: fritidsbyxor.

Värst är fakta/korrfelen. Ett exempel: ”Hur många böcker skrev Raymond Carver om sin hårdkokta deckarkaraktär Philip Marlowe?”

Det blev en mycket rolig dryg timma för oss sex (plus en) vid spelbordet. Men knappast i betydelsen som spelets utgivare kan ha tänkt sig.

”Deckarspelet” verkar vara ett hopkok av något utländskt och snabbt tillagda svenska frågor. Trist och synd, när det finns ett så stort deckarintresse i Sverige.

En sista fråga ur ”Deckarspelet”: ”Vad är en socialdeckare?” Mitt svar: Jag tror redaktionen litat väl mycket på Wikipedia.

(Kvällsposten 2012)

En sjungande seriemördare

No Way To Treat A Lady
I rollerna: Evabritt Strandberg, Jan Kyhle, Erik Gullbransson och Micaela Sjöstedt
Musik, libretto och sångtexter: Douglas J Cohen
Regi: Elisabet Ljungar
Malmö opera på Flora biografteater, Sjöbo

Alla sjunger bra. Jan Kyhle som kommissarien Morris Brummel, Erik Gullbransson som mördaren Kit Gill, Micaela Sjöstedt som Sarah Stone, fästmö till kommissarien, och – inte minst – Evabritt Strandberg i mångrollen som alla dessa äldre kvinnor; vissa blir mördade, en är redan död (mördarens mamma) och en lever i högsta grad (kommissariens mamma).

Evabritt Strandberg talar, rör sig och sjunger – helt lysande. Exakt tajming! Hon byter mellan rollerna, ibland så snabbt att det verkar som om hon går ut som en person, vänder och kommer in direkt som en annan, och ger varje kvinna sin specifika karaktär.

Tre av de medverkande i Malmö operas turnerande deckarmusikal ”No Way Yo Treat A Lady”. Från vänster: Erik Gullbransson (mördaren Kit Gill), Micaela Sjöstedt (galleristen Sarah Stone)och Jan Kyhle (kommissarie Brummel). Foto: Markus Gårder. 

”No Way To Treat A Lady”, som enligt programmet ska vara ”en humoristisk deckarmusikal”, bygger på en noir-roman (utgiven 1964) av Harry Longbaugh (pseudonym för den Oscarsprisade manusförfattaren William Goldman). Romanen är ”noir” både i betydelsen deckare och svart humor. På scenen har det inte blivit så mycket noir, i någon betydelse.

Det mesta som den bästa kriminallitteraturen brukar spinna kring finns annars med – som symbiosen mellan fiktion och verklighet (Longbaugh/Goldman fick idén till boken från nyhetsrapporteringen om en seriemördare), ont och gott, förbrytare och lagens väktare, miljö och uppväxt kontra brottet, seriemördaren och media.

Enkel scenografi, som det måste bli när en föreställning ska spelas på olika turnéscener. Kajsa Hilton Brown, scenografen, låter skådespelarna gå in i och ut ur ett par avlånga träramar – strax byter de från en New York-miljö till en annan. Det fungerar så effektivt att mina ögon luras att se mer än de ser.

Fast allra bäst: Evabritt Strandberg i en av sina många roller i ”No Way To Treat A Lady”. Foto: Markus Gårder. 

Här finns också en annan – evig – symbios: förhållandet mellan föräldrar och barn, såväl den judiska moderns förhållande till sin son kommissarien som den framgångsrika skådespelerskans till sin son, en misslyckad skådespelare som börjat mörda för att få uppmärksamhet. Nej, jag avslöjar inte för mycket, det mesta vet man och förstår efter blott några minuter.

Med allt detta och dessutom så skickliga sångare/skådespelare borde det ha kunnat bli en både bra och intressant föreställning. Men deckarmusikalen ”No Way To Treat A Lady” har två – väsentliga – problem.

Det ena är musiken. Sångerna är märkligt anonyma. Inte en sång sätter sig i huvet. Det andra är dramatiken. Den är obefintlig. Det där som är så nödvändigt i en deckarhistoria – nerven, framåtriktningen, tråden som nystas upp – saknas. Till exempel presenterar mördaren sig direkt.

Då hjälper det inte ens med fina sång- och skådespelarprestationer, när det varken finns några bra låtar eller så värst mycket dramatik att personliggöra och uttrycka.

(Ystads Allehanda 2012)

Fotnot. Två föreställningar återstår: i Staffanstorp (den 14/4) och i Ystad (15/4).