Konstresa till Österlens fasader

Vilket glädjande stort intresse för konst det finns på Österlen, ja, i övriga Skåne och hela Sverige också för delen. Det räcker med att man skriver Kivik A… eller Street A… på facebook för att det stora svenska konstintresset – genast – ska brista ut.

Kivik Art, som öppnade någon vecka senare än planerat och i sommar inte mäktade med att uppföra det nya verket (Sol LeWitts ”9 Towers”), har det varit tyst om ett tag nu. Diskussionsvågorna om Street Art Österlen stormar däremot desto mer våldsamt.

Carolina Falkholts fasadmålning på Dragongatan i Ystad. 

I den här stilen går inläggen på facebook och twitter: ”Hemskt”, ” Grymt fult”, ”Att måla på hus är ju bara att förstöra”, ”Det där kunde mina barnbarn gjort bättre”, ”Industribyggnader är vackrast som de är”, ”Jag gillar inte graffiti”, ”Klotter”, ”Ska det vara konst?”, ”Klantigt målat”, ”Kvinnoförnedring” (om Carolina Falkholts målningar), ”Macho” (om Pink Lady), ”Jag vill inte bli pådyvlad detta!”, ”Offensiv visuell våldtäkt på den offentliga miljön”, ”Med en högtrycksspruta är det återställt”, ”Hur mycket kostar det?” och så vidare.

Till och med ett foto som jag la ut på facebook med den sen länge etablerade lokala konstnären Gittan Jönssons utsmyckning av en hisstrumma i Simrishamn med hennes återkommande motiv – dammsugerskan – utlöste en hetlevrad diskussion. Det var oväntat, det hade jag inte trott. Jag trodde alla skulle tycka att hennes dammsugerska var en vacker målning – till skillnad mot det andra ”klottret”.

Mona Kealah, en lada i Vallby.

Fast det bör påpekas att debatten både innehåller röster för och emot. De negativa är, såvitt jag kan se, dessutom i minoritet – men de syns och hörs mest – och de positiva rösterna i majoritet.

Litet konstordslexikon: Den moderna formen av graffiti blev stor i New York på 70-talet. Då handlade det om ornamenterade ”taggar” (signaturer) som olagligt och därför snabbt sprejades på tunnelbanevagnar. På 80-talet började graffitin få motiv. Klotter? Eventuellt tidiga ”taggar” men absolut inte de senare sprejmålningarna på murar och hus. Sprejkonst kunde man också säga, fast en av de mest kända graffitimålarna, Keith Haring, använde ju krita.

Street Art – eller gatukonst – är en vidareutveckling som omfattar skulpturer, installationer och lite vad som. Också street art skapas, liksom graffiti, oftast olagligt. Gatukonst blir till när, var och hur som helst.

Escifs skånsk-grekiska tallrik på silon i Östra Tommarp.

Så varken klotter, graffiti eller ens gatukonst är riktiga beskrivningar av de mural-, vägg- och fasadmålningar som ingår i Street Art Österlen. Här finns bygglov och projektet finansierades med bland annat statliga och kommunala pengar (från Postkodlotteriet, Kulturbryggan, Sparbanken Syd och Simrishamns kommun). Inte lika säljande men ett mer passande namn hade varit Ny offentlig konst på Österlen: utsmyckning och budskap.

Jag kör runt och tittar. Bilradion står på och plötsligt – som en kommentar till Street Art Österlen – repriseras ett gammalt radioprogram där konstnären Siri Derkert intervjuas. När hon 1961-62 gjorde utsmyckningar i form av ristningar i betong på Östermalms tunnelbanestation i Stockholm så skälldes också detta för ”klotter”.

Pink Lady arbetar med sin stora tegelstenskvinna på en brandgavel i Tomelilla. 

Fatimas hand av Saadia Hussein på motsatta husgaveln i Tomelilla. 

Vissa av Street Art Österlens deltagande konstnärer har bakgrund i graffiti – andra inte. De använde sprejburkar, roller och pensel. Målade på fri hand, efter skisser eller med schabloner. Olika motiv och uttryck, också olika syn på väggens funktion: stanna upp och betrakta målningen (en konstutställning) eller se den i förbifarten (som en del av platsen)?

Mona Kealah (från Egypten) och Gustaf Engström (Sverige) har målat varsin vägg på en lada i Vallby. En bit från vägen, vilket fick Kealah att välja ett stort ansikte i olika skepnader, från ljusare till mörkare = människans egenskaper, som syns på håll. Engström tvingar en att köra in på en mindre väg för att betrakta hans gråvita, stormiga hav.

Gittan Jönssons dammsugerska på en hisstrumma i bostadsområdet Bruket i Simrishamn.

Liksom jag måste bromsa in, vända och stanna, annars är det omöjligt att se vad Olga Alexopoulous (Grekland) målat på en gavel i Hannas: ett (grekiskt?) bergslandskap och en runsten (som i Norden). Även Escif (Spanien) använde silon i Östra Tommarp som duk till sin fotorealistiska målning av en skånsk keramiktallrik (som krossats för Grekland). De klatschiga färgerna i Anthony Mills (USA/Sverige) popkonst syns från infarten till Vitaby – men motivet (Nina Simone, Aretha Franklin med flera afroamerikanska kvinnor i en rosa Lincoln) bör man köra nära och titta noga på.

Mellan två brandväggar i Tomelilla har Pink Lady (Ecuador/USA) och Saadia Hussein (Pakistan/Sverige) skapat ett världstorg, där västvärlden (en målning av en kraftfull tegelstenskvinna) och islam (symboliserad av Fatimas hand) möts och umgås. Gittan Jönssons dammsugerska är lika dekorativ och som politisk i storformat på en hisstrumma vid bostadshusen Bruket i Simrishamn. Nu har dammsugerskan dessutom blivit politisk på ännu ett sätt, för här ställer hon också en fråga – ja, kalla det krav – om de futtiga pengar som går till konstnärlig utsmyckning av nya bostadsområden.

Gustafs Engströms stormiga, hav i gråskala.

I Borrby finns det mest graffitiaktiga. Ajja Bajja (Polen/Sverige), Elina Metso och Hets (bägge Sverige) med flera har gjort kollektiva, både groteska och realistiska målningar (som ”Råttkvinnan” och flickan med en stor rödbeta) på Lantmännens byggnad. Det kan se ut som om de – illegalt – tagit över och smyckat den stora, fula byggnaden med graffiti.

Mest fascinerande, spännande och intressant är grafittakonstnären Carolina Falkholt, som man kan ägna en hel dag åt. Börja med fjolårets fasad i Simrishamn, kör vidare till de nya fasadmålningarna i Ystad, avsluta med hennes utställning med namnet ”Associationsrikedom” på konstmuseet.

”Råttkvinnan” och en flicka med stor rödbeta hos Lantmännens i Borrby.

En och ”samma” kvinna i olika positioner eller snarare ur olika vinklar. Vissa arga röster verkar bara se ett könsorgan men nog föreställer bilderna mer än så? Något annat? Känns inte kollisionen mellan sexuell lust och olust? Ja, tvång, våld och skändning. Det sköna blir vidrigt. Och vad menar Falkholt med att göra kvinnan till en matta på Ystads konstmuseum?

Notering: Ystad kommun, numera S-styrd, upplät inte mindre än två husväggar åt Carolina Falkholt utan att veta vilka motiv hon skulle måla väggarna. Rättare sagt, det kunde nog politikerna ana efter den uppståendelse som Falkholt orsakat med sin utsmyckning – också där en väggmålning – på en högstadieskola i Nyköping. Stadens politiker uppskattade inte resultatet. I Ystad frågade inte ens politikerna efter vad hon skulle måla. Carolina Falkholt fick fria konstnärshänder. För detta bör Ystads politiker ha en stor applåd.

Carolina Falkholts kvinno- och landskapsmatta på Ystads konstmuseum. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Street Art Österlen-favoriter:
1) Carolina Falkholts grafittakonst (från Simrishamn till Ystad)
2) Pink Lady: ”The Brick Lady” (Tomelilla)
3) Gittan Jönsson: ”Dammsugerskan” (Simrishamn)
4) Saadia Hussain: ”Fatimas hand” (Tomelilla)
5) Delat mellan Escif: ”Keramiktallrik” (Östra Tommarp) och Gustaf Engströms ”Storm” (Vallby)

Böcker:
Staffan Jacobson: Spraykonst – Graffiti från tecken till bild (1990) .
Gastman, Nelson, Smyrski: “Street World – Urban Art and Culture From Five Continents” (2007)
Mia Gröndahl: ”Gaza Graffiti” (2009)
Kolbjörn Guwallius: ”Sätta färg på staden” (2010)
Carlo McCormick: “Trespass – A History of Uncommissioned Urban Art” (2010)
Mia Gröndahl: “Revolution Graffiti” (2013)
Alan Ket: “Banksy – The Man, His Work And The Movement He Inspired” (2014)

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2015)

Pangkonst

Styrelsen för Kivik Art har beslutat upphöra med verksamheten och låta spränga samtliga betongskulpturer.

Istället ska man i det kostall som hör till Kivik Art ordna en årlig sommarutställning med Ulf Lundells målningar.

På bestämda tidpunkter kommer Lundell också att idka friluftsmåleri inför publik på Lilla Stenshuvud.

(YA 2015)

Lundell bor långt ifrån Kivik Art

”Lundell vann striden om betongtorn”, så löd rubriken i Svenska Dagbladet. ”Ulf Lundell vinner skulpturstrid”, rubriksatte Dagens Nyheter. ”Lundell vann i domstol – tornet måste rivas”, stod det i Kvällsposten.

Men, för att uttrycka det enkelt, det stämmer inte. Det är ingen riktig beskrivning av Ulf Lundells evighetsstrid mot Kivik Art Centre i allmänhet och i synnerhet Antony Gormleys och David Chipperfields så kallade ”torn”. Hur vore det med lite källkoll?

”Sculpture for the Subjective Experience of Architecture”, som är tornets krångligare namn, består av tre delar: Grottan, Scenen och Utsiktstornet. Som närmsta granne med Kivik Art har Ulf Lundell i flera omgångar vänt sig till domstol och ifrågasatt om det kan vara lagligt att uppföra ett 16 meter högt betongtorn i naturen på Lilla Stenshuvud.

Tidningarnas rapporter gäller det senaste domstolsutslaget om det tillfälliga bygglov som Simrishamns kommun har utfärdat. Det är ”oklart hur länge konstverken faktiskt ska stå uppställda på sina nuvarande platser”, menar mark- och miljödomstolen. Därför blir det omöjligt med – just – tillfälligt bygglov.

Film med/om Antony Gormleys så kallade ”torn” och andra arkitekturskulpturer på Kivik Art.

Om man hårdrar så kan man hävda att ”Ulf Lundell vann” men domstolens beslut handlar alltså om att kommunen inte kan ge ett ”tillfälligt” bygglov till Kivik Art. Observera nyckelordet ”tillfälligt” och betänk ordets, kommunens och Kivik Arts fortsatta möjlighet: permanent. Dessutom kan Kivik Art överklaga till ännu en instans – fast då krävs att målet är prejudicerande.

Slutsats: som mest en delseger alternativt delförlust men matchen Ulf Lundell versus Kivik Art är långtifrån avgjord. Den här striden har (tro det eller ej) pågått i cirka sju år och kan fortsätta i två, tre, fyra – ja, vem vet hur många ytterligare år.

Det började redan 2007, då Kivik Art Centre invigdes. Ett av de första skulpturala verken var en ”betongram” (designad av norska arkitektbyrån Snøhetta) på åkern mellan Lilla Stenshuvud och Ulf Lundells gård. Han klagade: betongramen störde utsikten. Kivik Art gick honom till lags och tog bort ramen.

Året efter, alltså 2008, uppfördes det som i folkmun fått heta ”tornet” och domstolsvandringen inleddes. Ulf Lundells första klagan gällde att betongtornet saknade bygglov. Simrishamns kommun tyckte inte det behövdes. Efter att ha vandrat den långa rättsliga vägen – Länsstyrelsen, Förvaltningsrätten, Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen – så ”vann” Lundell. Det krävdes bygglov. Då utfärdades ett preliminärt bygglov och vandringen genom rättssystemet började om på nytt.

Dementi av några myter: Nej, det går inte att stå uppe i Gormleys torn och se in hemma hos Ulf Lundell, inte ens med en stark kikare. Det kan några tusen Kivik Art-besökare intyga. Däremot ser man ju hans hus (eftersom Lundell talat om var han bor).

Kivik Art Centre ligger inte inom Stenshuvuds nationalpark utan på privat mark. Allemansrätten gäller men om man kritiserar Kivik Art så ifrågasätter man samtidigt en privat markägares rätt att bestämma över sin egendom. Inte heller kan ordet svartbygge användas. Verken har uppförts efter kontakt med och godkännande av kommunen.

Vad händer nu? En detaljplan håller på att utarbetas med syfte att Kivik Art Centre ska kunna bygga stipendieateljéer för arkitekter och konstnärer. Inte säkert att Kivik Art får prövningstillstånd men oavsett skulle en överklagan av mark- och miljödomstolens beslut ger mer tid att arbeta med detaljplanen. När den är klar så kommer Simrishamns kommun att utfärda – permanent – bygglov.

Även om Lilla Stenshuvud är privat mark så råder landskapsbildsskydd för området. Länsstyrelsen kan ha vissa invändningar men några sådana har faktiskt inte framförts i samband med det tillfälliga bygglovet. Sen klagar Lundell och överklagandena vandrar – än en gång – genom rättsinstanserna. Till sist slås det fast att det var rätt att ge bygglov till Kivik Art. Det är vad jag tror.

Ulf Lundell gillar inte betong i naturen. Medan jag tycker att betongen smälter in lika oväntat som fint i naturen på Lilla Stenshuvud. Om jag varit han så hade jag inte haft ett dugg emot att se Gormleys torn genom fönstret. Och kolla, vid sommarens besök på Kivik Art. Lundell må vara granne – men det är ett stort fält mellan hans hus och tornet. Han bor såååå långt ifrån Kivik Art.

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2014)

Till himlen på Kivik Art

Årets nya arkitektskulptur på Kivik Art: Himlatrappan. Arkitekt: Gert Wingårdh. Foto: Bengt Eriksson.

Så här sa Gert Wingårdh till TT/Spektra: ”Jag kan inte påstå att namnet är det mest övertänkta. Men jag tillhör en generation för vilken Led Zeppelins låt ”Stairway to heaven” hade en betydelse.”

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Kivik Art 2012 – kontemplationen fortsätter

Kivik Art ´12
Lilla Stenshuvud t o m 7/10

I fjol använde Sune Nordgren, projektledare för Kivik Art Centre, ordet ”kontemplation”. Kivik Art ´11 skulle vara en sommar och ett år för eftertanke. Men vad ska man då säga om Kivik Art ´12?

Eftertanken blev lång, kontemplationen fortsätter. Förra sommaren fanns i alla fall några nyheter. Kim Hedås hade ljus- och musiksatt Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium”. Svenska, danska och norska arkitekturstuderande svarade för tre installationer i naturen.

I Kostallet vid Kivik Art Centre visas också i år projektet ”Land Arc” med ritningar och modeller på ateljéer och ett galleri, gjorda av arkitekturstuderande från Lunds Tekniska Högskola. 

Det var åkej, som mellanår. Men inte en sommar och ett år till, särskilt som upplevelse för en återkommande besökare nu börjat hamna på minus.

Kivik Art ´12 känns ännu mer uppgivet – ja, övergivet. Reträtten är så stor att den andas modlöshet. Det som skulle ha blivit en nystart och fått Kivik Art att bokstavligen ta stort ett kliv fram- och uppåt – arkitekten Gert Wingårdhs arton meter höga himlatrappa i stål – har flyttats till nästa år.

Förhoppningsvis, bör tilläggas. Det fattas pengar, cirka en halv miljon, för att färdigställa Wingårdhs himlatrappa på toppen av Stenshuvud.

Efter att rättsväsendet ställt sig bakom Ulf Lundells krav på bygglov för David Chipperfields och Antony Gormleys så kallade torn har det blivit svårare att locka sponsorer. Ska Kivik Art Centre få bygglov eller tvingas riva?

Modell av Lars Danielsen Holens ”vildmarkshus”, som poängterar naturen.

Nu verkar det också som om tornet måste hägnas in – för att hindra besökare att klättra upp i det – medan ansökan om bygglov behandlas.

Det räckte väl med att Kivik Art tvingades sälja ett annat av sina främsta verk, ”Moderskeppet”, för att få in pengar. Om man som besökare blickar mot platsen där man vet att ”Moderskeppet” stod, så går tanken till ett arkitektoniskt/konstnärligt kalhygge. Hur skulle det bli, om också Gormleys betongtorn försvann?

Nyheten på Kivik Art ´12 – också i år finns i alla fall en nyhet – är 2012 års upplaga av projektet ”Land Arc”.

För tredje året har arkitekturstuderande, den här gången enbart från Lunds Tekniska Högskola, gjort ritningar och modeller inför ett framtida Kivik Art Centre. I Kostallet, innan naturvandringen genom Lilla Stenshuvud och Kivik Art börjar, visas förslagen till ateljéer och ett galleri.

Martin Hallén sticker ut – och upp – med förslaget ”KAT”, som står för ”Kivik Art Tower”. 

Första året hade de blivande arkitekterna ritat så häftigt och fantastiskt att det var orealistiskt. Nu det tredje året är de flesta förslag istället så realistiska och genomförbara att de blivit en smula tråkiga.

Kan den nedåtgående stämningen inom Kivik Art-styrelsen ha smittat av sig? Det går inte längre att ha storstilade och högtflygande planer, ska Kivik Art Centre kunna leva vidare och utvecklas så får man ta det försiktigt.

Vilket till exempel Alexander Carlén och Rebecka Engvall gör med förslagen ”Serpent gallery” och ”Running up the hill”. Deras byggnader finns både på och under marken respektive följer kullen uppåt.

Gudmund Bladhs konsthallsrestaurang (bör det väl vara?) ”Äppelfält” består av smala träribbor och glas. Den genomskinliga byggnaden försvinner bland träden.

Johan Ahlströms ”Noder” är så vanlig att den både syns och inte syns: en avlång retromodernistisk byggnad som kunde ha ritats till någon kyrkogård på 1930- och 40-talen.

Modell av ett framtida (?) ”Kivik Art Tower” på Lilla Stenshuvud. 

Diskreta men också fyndiga och personliga är Lars Danielsen Holens ”Toeine” och Robert Jansons, såvitt jag kan se, namnlösa förslag. Danielsen Holen har ritat små vildmarkshus, som poängterar känslan av natur. Jansons ateljébyggnader är helt vanliga men ändå ovanliga småhus som placerats i speciella vinklar.

Martin Hallén är modigast. Han vågar ta i med en byggnad som sticker ut – och upp. Jag gillar Halléns förslag, just därför. ”KAT”, som det heter, står för ”Kivik Art Tower”. Precis vad det är: en hög, smal byggnad, just ett torn, där man genom glaset ser människor gå upp- och nedför trappan till de olika våningarna.

Jag, som inte alls tycker att varken Gormleys betongtorn eller Gipps betong- och trähus våldför sig på naturen utan – faktiskt – passar in känsligt och bra, skulle uppskatta om ”Kivik Art Tower” uppfördes på Lilla Stenshuvud. Men då hade väl det löst sammansatta sällskapet Kivik Arts ovänner med den inofficiella ordföranden Lundell i spetsen gått fullständigt kokko.

Den som besöker Kivik Art ´12 får inte heller missa en annan upplevelse. Inte nytt men ändå nytt.

Veteåkern – granngårds med Ulf Lundell – förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av under vandringen bort till Snøhettas betongram. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Det var så att när Kivik Art Centre invigdes för sex år sen bidrog arkitektbyrån Snøhetta med bland annat ett par betongramar. En ram placerades på den åker som ligger nästgårds med Ulf Lundell. Genast klagade han över utsikten! Då tog Sune Nordgren bort ramen. Men när Lundell började kriga mot Gormleys torn så flyttades betongramen tillbaka.

Genom vetet på åkern har det i sommar slagits en gång som leder ända längst bort till betongramen. Åkern förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av. En infernalisk hämnd mot Lundell (hur många människor ser han inte genom fönstret under en hel sommar?!) och en mäktig upplevelse.

(Ystads Allehanda/Kirstianstadsbladet 2012)

Skånskt facit över 2011

Årets deckare, folk- och världsmusik har jag redan listat. Men det finns mycket annat inom kultur och nöje att (åter)upptäcka från året som snart har gått…

T ex att 2011 års östskånska gallerier förstås är Galleri Wallner, nu etablerat på allvar i Simris, och Neon Gallery, som bommade igen i Brösarp för att öppna på nytt i Ystads gamla vattentorn. Fast min starkaste konstupplevelse var Gert Germeraad-utställningen i Kristianstads konsthall.

Skulpturer från Gert Germeraads ”Gestaposerie” på Kristianstads konsthall:  polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom. Foto: Bengt Eriksson. 

Årets litterära stad: Malmö. Några Malmöböcker som kom under året är ”Malmö: världens svenskaste stad” av Per Svensson, ”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz, ”Maffiakrig: nio avrättade män och staden de levde i” av Tobias Barkman/Joakim Palmkvist och ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg. Men vilken bok skildrar Malmö som staden verkligen är?

Årets fotobok: ”Lowlands”. Martin Bogren har fotograferat uppväxtorten Skurup. Genre: foto noir.

Omslaget till Borgrens fotobok.

Årets kulturreaktionär: Inte ens den kulturkonservativa tidskriften Axess kan mäta sig med Ulf Lundell. Vilket betyder att också 2011 års skånska skulptur/byggnad är ”tornet” på Kivik Art.

Årets skånska proteströrelse (1): Bygg inga vindkraftverk (i alla fall inte här)!

Årets skånska protest (2): Vägra betala extra elskatt!

Årets tidningsuppköp i sista stund: Gota Media övertar YA-KB-TA från Sydsvenskan/Bonniers.

Årets deckarskribent: Helena Dahlgren, före detta ”bokhora” som finns på bloggen ”Dark Places” och Twitter. Årets deckarfestival låg så långt bort som i Harrogate, England. Dags för en skånsk deckarfestival, t ex i Malmö eller Ystad?

Årets rockklubb: Garaget i Hammenhög med Kajsa Grytt och Kebnekajse som de bästa konserterna.

Garaget i Hammenhög vilar inför nästa säsong.

Fler bra konserter var Gitte Pålsson (Scala), Otis Gibbs (Valnöt & Kaprifol), bob hund (Malmöfestivalen), Tonbruket (Ystad jazzfestival) och John Cale (Malmö opera).

Årets skånska plattor: Sångpoeterna Edda Magnason, ”Goods”, och Sarah MacDougall, ”The Greatest Ones Alive”, nu-punkarna Dalaplan, ”Feber”,

Skånsk-kanadensiskan Sarah MacDougall gjorde ett av året skånska album.

Hans Appelqvists filmmusik, ”Sjunga slutet nu”, proggvärldsfolkliga Alla Fagra, ”Vi är alla fagra”, svensk-senegalesiska Sousou & Maher Cissoko, ”Stockholm-Dakar”, Miriam Aïdas brasseskånska sång, ”Visans väsen”, och Christoffer Lundquists 60-talspopiga “Through The Window”.

Årets julskiva: Sondre Bratland, ”Jol i mi song”, sjunger folkligt religiöst med världens vackraste manliga röst.

Årets svenska julskiva: Jill Johnsons album ”Välkommen jul”, där hon sjunger en klockren duett med Stefan Sundström.

Ulf ”Masken” Andersson gjorde en julskiva 2011.

Årets skånska julskivor: Ulf ”Masken” Anderssons rockiga ”Blue Christmas” samt folkmusikalisk och afro-rytmisk sång med Lunds akademiska kör, ”En stjärna gick på himlen fram”, respektive Rejoice Gospel Choir, ”Wrappin´ Up”.

Årets lokala kulturlyft: Biografen Flora har digitaliserats. Filmer som ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” och ”The Girl with the Dragon Tattoo” kan ha premiär i Sjöbo samtidigt som i Stockholm.

Jultecken: Vägmaskinen (en grävskopa?) i Araskoga har fått sin julbelysning.

Julläsning: Som alltid ”Ture Sventon i Stockholm” och Semics årliga deckarnovellsamling, ”Jul på önskelistan”.

Självklar julläsning, varje år!

Juldryck: Beaujolais Village Nouveau (i år extrabra till lutfisken!) med Julmust Vintage Oak 2011, lagrad på Bourbonfat, som alkoholfritt alternativ.

(Ystads Allehanda 2011)

Ett par dagar i Oslo

”Allt är dyrt i Oslo – utom hotellrum.” När jag hörde det så trodde jag först att det var en skämt. Men det stämmer. Det går att få ett bra hotellrum för under tusen kronor och pensionat är billigare ändå.

På väg mot Oslo.

Att åka till Oslo behöver inte heller kosta så mycket eller ta lång tid: lågprisflyg på en timma från Kastrup eller nattfärja från Köpenhamns nordhavn. Hur ni sen lägger upp en ekonomisk kalkyl för att ha råd att äta i Oslo är en annan sak. Det blir dyrare.

Min poäng: Oslo är värd en resa, gärna med ordet kultur- som prefix.

Första gången jag besöker Oslos nya operahus. Vilken upplevelse, så enastående att jag utbrister: Bygg inte bara ett nytt operahus i Stockholm utan ett i Malmö också (inklusive konserthus)!

Promenad på Operans tak.

Arkitektbyrån , som invigde Kivik Art år 2007, ritade ett operahus i glas, marmor och trä. Stort och pampigt och ändå folkligt. Ett hus som lockar till söndagsutflykter, inte minst för att man kan promenera uppe på operataket!

En demokratisk arkitektur som protesterar mot indelningen av stadens befolkning (rika i öst och fattigare i väst) och även kräver demokrati av operakonsten. Att operan öppnar sig för en ny publik och andra musikformer.

Inuti Oslooperan, ingång till första raden (tror jag det var).

Runt ett hörn vid Karl Johan ligger bokhandeln Norli med en jätteavdelning för litteratur på svenska och danska. I Norge klarar de av att läsa romaner på grannspråken. Varför kan inte vi göra det i Sverige?

Deckarförfattaren Gunnar Staalesen har förlorat sitt svenska förlag. Nu måste hans hårdkokta deckare läsas på norska. Så jag köper han senaste, ”Vi ska arve vinde”. Det är en ”vindmölle-deckare”.

Youngstorvet med utsikt över regeringskvarteren.

Vindkraft i oljelandet Norge? Eller oljeschejkdömet Norge, som en medresenär uttryckte det. Invandrarna kör taxi och svenska gästarbetare har låglönejobb i butiker och på restaurang.

Jag går till Youngstorvet, där Osloborna dagligen passerar de sönderbombade regeringskvarteren och husen där omkring med träfönster i väntan på glasmästaren.

Jag står vid Oslo domkyrka och ser vissna blommor skyfflas upp från marken och forslas bort på lastbilar. Strax ersätts de av nya blommor på denna stora öppna grav med kyrkan som gravsten.

Oslo domkyrka från andra sidan gatan (jag vill inte gå närmare).

Tjuvholmen är den nya stadsdelen för det rika Oslo.

Som en mer spännande version av Västra hamnen i Malmö. Olika arkitekter har ritat mycket olika sorters hus bredvid varann. Men här handlar det inte om demokratisk utan om särskiljande arkitektur. Kvadratmeterpris: sådär 80 000 norska oljekronor.

Även om överbyggherren Tjuvholmen KS poängterar att det byggs ett konstmuseum, anläggs en park och även ska bli ett offentligt bad. Då fick jag lust att berätta om strandpromenaden och badet i Västra hamnen som togs över av ”invandrare”. Det går en buss också till Tjuvholmen.

Del av Tjuvholmen. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Ett av konstgallerierna på Tjuvholmen, Galleri Pushwagner, kan ses som en protest mot de rikas gettofiering. Galleriet ägnas åt Hariton Pushwagner (efter Hari Krishna och som i varuvagn).

Artistnamn för Terje Brofoss, en före detta alkoholist och narkoman som levt på gatan och nu gör internationell succé med färggranna och samhällsengagerande popkonstbilder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

Kivik Art 2011

Om ni besökte Kivik Art Centre i fjol, gick igenom Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium” och fick en stor, stark upplevelse av hennes kombination av betong och trä: ingången, rummet och den svindlande gången ut på andra sidan. Ja, då ska ni återvända i sommar och få en förnyad, annorlunda och ännu starkare upplevelse, nu när skulpturen/huset musiksatts av Kim Hedås.

Så var detta sagt. Nu måste följande skrivas:

Kivik Art ´11 kallas  ”mellanår”. Det var Sune Nordgren, projektledaren för Kivik Art, som använde just det ordet på pressvisningen. Ett annat ord är ”nödlösning”.

Tyvärr verkar den evigt pågående rättsprocessen med Ulf Lundell om konstnären Gormleys och arkitekten Chipperfields stora, höga betongskulptur – allmänt kallad ”tornet” – ha lagt sig som ett mörkt moln över Kivik Art. Bygglov eller inte? Skulptur eller byggnad?

”Kokong” av plywood, skapad av arkitektstuderande i Lund.

Nordgren skriver om ”den enda grannen”, alltså Lundell, i årets broschyr. En A4 med ett upprop mot kravet på bygglov ligger på bordet. Har rättsprocessen påverkat sponsorerna så det blivit svårare att få pengar? Eller har Nordgren tappat lusten? Ingen tvekan att både han och styrelsen är kort sagt skitsura. Och att detta påverkat Kivik Art ´11.

Liksom förra året har arkitektstuderande – i år under rubriken ”Land Arc” – bjudits in för att skissa förslag till framtida byggprojekt på Lilla Stenshuvud. Skillnaden är dels att årets blivande arkitekter kommer såväl från Lund som Trondheim och Köpenhamn. Dels att de i år både gjort skisser och modeller som ställs ut i det så kallade Kostallet och fysiska arkitektoniska verk i naturen.

”Invasion”, skapad av arkitektstuderande från Trondheim.

Och dels också, för det tredje, att resultaten är konventionella = trista i jämförelse med fjolårets. Då häpnade jag. Oj, skulle man kunna uppföra en så märklig byggnad mitt bland träden? Nej! Jo, det kan man nog. Om en av årets byggnader uppfördes i en slänt så skulle ingen höja på ögonbrynet.

De fysiska verken är tre, från varsitt land. ”Invasion” – det norska studerandeverket, som liknar, tja, några stora trästafflier eller avskalade torn, passar in fint där de står i en sluttning. Men hur skulle de kunna mäta sig med Kivik Arts, ursäkta, riktiga skulpturer?

Den svenska trasselsudden – eller kokongen – av plywood och det danska bygget av skalade stockar begriper jag inte. Den första ser ut som nånting kvarglömt, den andra kunde ha stått på vilken bygglekplats som helst under 70-talet.

Som tur är finns också Petra Gipps och Kim Hedås samarbete: mötet mellan arkitektur och musik, mellan ”Refugium” och ”Illusion”, som musikstycket heter. Det är riktigt bra – och spännande.

Huset/skulpturen ”Refugium” av Petra Gipp.

”Hur ska man definiera arkitektur? Det finns olika sätt”, säger Petra Gipp. ”Man kan göra det med ljus – eller ljud. I flera år har Kim och jag pratat om att samarbeta. Det här blev startskottet.”

”Jag har spelat in naturljud på Stenshuvud, i Stockholm, Uppsala och Dalarna”, säger Kim Hedås.

Schema för Kim Hedås musikstycke/installation ”Illusion”. 

”Spelade olika instrument som jag använde mest som ljud och tog korta klipp ur låtar jag tidigare gjort. Musiken finns i sex kanaler och spelas upp i lika många högtalare.”

Förra året, invänder jag, kunde jag uppleva huset med egna känslor. Men nu är det du som styr mina upplevelser!

”Ja, så blir det ju”, svarar Kim Hedås. ”Musiken bjuder in lyssnaren, följ med!”

På pressvisningen använde Sune Nordgren också ordet ”kontemplation”. 2011 ska vara ett år för eftertanke: Vad har Kivik Art åstadkommit? Vilken väg ska man gå? Men så känns det inte att besöka Kivik Art ´11. Det känns som en reträtt, lite uppgivet.

Samtliga foton: Gerry Johansson / Kivik Art Centre.

(Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)