Etikettarkiv: Tjörnedala konsthall

In i och ut ur landskapet

Land(e)scape
Gunnar Berg, Eddie Tjeno Ericsson, Elin Kristine Johansson, Jonas Larsen, Carsten Nilsson, Lena Pettersson, Pekka Sarnus, My Svennberg och Anna Örtemo
Tjörnedala konsthall, t o m den 30 augusti
Utställningen visas utomhus och är öppen dygnet runt

Även i sommar hålls en extra utställning i naturen kring Tjörnedala konsthall. Årets utomhusutställning har fått det lite fyndiga alternativt putslustiga namnet ”Land(e)scape”. Nio medlemmar i ÖSKG (Östra Skånes Konstnärsgille) svarar för lika många konstnärliga kontrollpunkter med skulpturer, installationer och/eller iscensättningar som verkar med eller mot naturen. Med karta i hand går jag runt och tittar…

2 SD-svampar liten

Eddie Tjeno Ericsson: ”Som svampar ur jorden”.

Först på det som inte finns, det vill säga som jag inte trodde fanns. Vid kontrollpunkt nummer 1 (med titeln ”Förstoring”) tittar jag och ser några träd och en uttorkad liten å. Jag går närmare och bokstammarna förstoras i mina ögon, som när man förstorar och blåser upp ett fotografi.

Ett konstverk som verkligen skapas av betraktaren. Lite smart, tyckte jag. Men när jag frågar inne på konsthallen så får jag reda på att det är fel. Istället ska jag böja huvet bakåt och blicka en bit upp i ena boken. Jo, men där, till häften dolt i grönskan, syns ett armband modell uppförstorat av Gunnar Berg.

Eddie Tjeno Ericssons flugsvampar (nr 2), fast inte röda och vita utan blåa med gula prickar, växer enligt titeln just ”Som svampar ur jorden”. Det går väl knappast att missförstå. Elin Kristine Johanssons dukade bord, ”Create, away” (3), får jag däremot fundera mer och längre över.

3 Pilbåge liten

Carsten Nilsson: ”275 m”.

Ett bord med både en stor och en liten duk, kniv och sked, en skål och en vedtrave bredvid bordet. Det är en vacker installation som förmedlar känslan av värme. Men mer? Sen då? Allt material till konst hämtas ur naturen – utan natur skulle ingen konst finnas. Ska jag tänka så?

Pekka Sarnus (4) har placerat ett par mindre skulpturer av järn respektive betong (en kan vara en liten triumfbåge) och – som jag skrev i min i recension i Ystads Allehanda – små vita plåtgubbar i en rabatt. Han kallar dem ”Migration” och ”Integration”. Men hur mycket jag än tittar och hur mycket jag än vill förstå… Nej, tyvärr, det gör jag inte.

(Rättelse från Sarnus, när han läste tidningen: Har vill inte kännas vid de ”små vita plågubbarna”. Några sådana ingår inte i hans utställda verk. Hmmm. Men vem har då placerat dem där? För det var ju inte så att jag hittade på – de stod/står i rabatten. Och ingen besökare kan/kunde tro annat än att de ingår i utställningen. Har de flyttats bort nu?)

1 fyrkantigt liten

Anna Örtemo: ”Fyrkant”.

Carsten Nilssons stora pilbåge (5) är magnifik med en pil som riktats sydösterut. Fast hur ska titeln, ”275 m”, tydas? Att en skjuten pil når så långt eller en positionsangivelse, där landar pilen? Jag tror hela ”Land(e)scape”-utställningen hade kunnat växa en bit till om papperet med utställningskartan innehållit några citerade meningar från varje konstnär. Nej, inga förklaringar av verken men ändå några ledtrådar.

Lena Petterssons ”Blått en dag” (6) är ett annat exempel. En stor blå matta med en rund, vit ring. På mattan finns som en stiliserad båt eller fisk av armeringsjärn. (Fast min första, snabba tanke gick till bangolf.) Vid mattan står en skylt med ett målat, otydligt budskap. Dekorativt och vackert.

Anna Örtemo har gjort en ”Fyrkant” (7) gånger tre. Dockhusaktiga små villaträdgårdar med planteringar och staket runt om, (åter)skapad och inhägnad natur. Eller inne- och utestängda människor, en samhällsdesignad befolkning i gated communities.

4 daggfångare liten

My Svennberg: ”Daggfångare”. Samtliga foton: Bengt Eriksson

På en gräsmatta har My Svennberg satt ut en rad med ”Daggfångare”: rosa ställningar med vågräta band där daggen ska fångas och fastna. Vid behov, om inte luften är tillräckligt fuktig, går det att låna en likaså rosa plastflaska och spreja vatten på daggfångarna. Som en hyllning till naturens minsta lilla viktiga under och väldigt häftigt: spreja rikligt och stå nära, ja, närmare ändå, tätt-tätt intill, och betrakta de STORA dropparna.

Sist (nr 9) tar Jonas Larsen med besökarna på en smal och halkig stig, in i och långt ner i skogen. Ingen titel, en hemlighet. Fast nu har ju YA:s kulturreporter, Ulf Mårtensson, redan beskrivit det som göms längst där inne och nere som en ”gyllene kratta”. Men nej, inte är det väl en kratta? Så ser det inte ut i mina ögon. Jag tror att jag låter det förbli en hemlighet…

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 2015)

Annonser

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

1-spirande-kc3a4rlek-mellan-vagnarna-i-sjc3b6bo

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Kivik Art Gitta

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Textil i Tjörnedala

”den Andre” –
en utställning med textil konst
Tjörnedala konsthall, Baskemölla
t o m 10 juli

Sju konstnärer, samtliga anslutna till Konstnärernas kollektivverkstad i Malmö, ställer ut gemensamt på Tjörnedala konsthall. Eller var för sig – fast samtidigt. Så bör det nog uttryckas, eftersom temat för utställningen är ”den Andre” = hon eller han eller kanske den eller det som lever eller levt, finns eller funnits bredvid en själv. Samtidigt som jag själv är den andre/a i hennes eller hans liv och ögon.

De flesta verken är utförda med olika sorters teknik i och på olika sorters textil. Hur har de olika konstnärerna använt textil som material för att porträttera den andre/a, mer eller mindre okänd, närmare eller mer avlägsen, och samtidigt sig själv? För min syn på dig och din syn på mig utgår ju från jaget, från subjektets uppfattning om samhället, omvärlden, politiken och människorna.

Materialet är så pass annorlunda och okänt att det bidrar starkt till både upplevelsen och förståelsen.

Ett par efterlämnade skor, som Dyveke Zadig målat  gråa och placerat på konsthallens golv.

Glöm inte att gå till receptionen och hämta en materialförteckning! Det är nödvändigt att varva tittandet med en koll på pappret – och kanske till och med känna lite försiktigt på konstverken.

Om man går i numrerad verksordning så inleds utställningen med ett par skor, det första av flera överblivna/efterlämnade skopar som Dyveke Zadig placerat här och var på golvet. Alla med titeln ”Vem?” och när jag tittar är det som om olika människor går fram till skorna och stiger i dem. Men varför har alla skor målats gråa? Och inte vita, svarta, röda, blåa….

Klatschiga, färgrika regnbågstryck av Margareta Heijkenskjöld Holmgren.

Också Sven Fristedts mindre porträtt i form av symboler eller ägodelar är fantasilockande. Han har målat och tryckt till exempel ett piano eller ett hus i den dova färgskalan grått-svart-brunt-nästan vitt.

Både Carin Persson Åströms broderade och sydda tabletter och hennes större tryck i olika rosa nyanser är livsnära henne själv: mor- och dotternära. Kvinnan i den runda spegeln kan vara konstnären, hennes mamma eller hennes dotter. Eller alla tre, på samma gång.

Margareta Heijkenskjöld Holmgren har gjort de mest klatschiga trycken: randiga och krumelurmönstriga screentryck i rött, gult, blått och svart på sammet och bomull. Som egna versioner av regnbågsflaggan.

Margareta Bergstrand skapar nära och långt bort, placerar Långbortistan just här, i östra Skåne. Hennes verk påminner om gamla tiders skånska kvinnor, så skickliga på att brodera och sy hålsöm, hopdragssöm och udskårssöm, tränsar och musatänner.

Är burkans gallerfönster också ett hålsömsbroderi? Linne och hålsöm bemålat med textilfärg av Margareta Bergstrand.

Men titta nu på hennes svartfärgade duk! En huvudduk, en heltäckande slöja, en burka, med utsikt som genom ett litet fönster. Vem är egentligen ”den Andra”? En kvinna ur den skånska historien? Hon själv? Är inte gallret i den heltäckande slöjan också hålsömsbroderi?

Josabet Werkmäster och Raine Navin närmar sig ämne och material på ytterligare två sätt. I Werkmästers tryck syns bilder på konstnärskollegerna. En dubbelspegel: hon i dem och de i henne.

Navin hittade en sönderhackad papegojduk som nu hänger på väggen och på stenmuren utanför konsthallen ligger en orm av ihopflätade slipsar.

Raine Navins orm av flätade slipsar ringlar längs muren utanför Tjörnedala konsthall. (Hade gått mögel i slipsarna så de kunde inte placeras inne i konsthallen).

Sist som först: åter till Dyveke Zadig, som inte bara bidragit med skor utan har ett litet rum nästan för sig själv. Åtminstone har Zadig skapat den sakrala stämningen.

Ingen tvekan att det är hon som behärskar materialet bäst. Zadig provar och testar inte utan det textila trycket och måleriet är hennes uttryck. Mörka, ja, svarta bilder till både färgskala och stämning. En textiltavla kan innehålla många ansikten i små rutor vid sidan om varann; individen i kollektivet, ensam tillsammans.

Dyveke Zadig skapar en sakral minnesstämning med sin textilkonst. Samtliga foton: Bengt Eriksson. 

De har titlar som ”Pappa”, ”Familj”, ”Huset”… Här finns också en dikt som hon skrivit till sin bror Peter, som var pianist. Ta på hörlurarna, läs och lyssna när även systern Dyveke spelar piano. Det är så nära att det känns för nära. Som om jag stövlat in i Dyveke Zadigs privata sfär. Å andra sidan är det hon som släppt in mig.

(Ystads Allehanda 2011)

Backafestivalen – Sveriges trevligaste musikfestival

Den 17-18 juli är datumen för 2009 års Backafestival på Österlen – som, enligt min mening, nog kan vara Sveriges trevligaste musikfestival. Så här var Backafestivalen i fjol…

hm_0810_be_backa_bild 6 Hoven Droven endast fiol

Precis så här låter det när Kjell-Erik Eriksson i Hoven Droven spelar fiol! Foto: Birgitta Olsson.

Urkult vid Nämforsen i Norrland och Korröfestivalen i Småland har blivit de mest omtalade svenska världs- och folkmusikfestivalerna. Nu är det dags också för den lilla Backafestivalen på Österlen i Skåne att bli känd i hela Sverige. Årets Backafestival gav mig samma känsla som på Korrö för tio sen. Det är något på gång!

Backafestivalen arrangerades första gången år 2005 på ägorna till Mandelmanns Trädgårdar i Södra Rörum. När den år 2007 hade vuxit och inkräktade för mycket på arbetet på gården, flyttade festivalen till den likaså backiga ängen bakom Tjörnedala konsthall.

Förra året stod Backafestivalens stora scen utomhus, besökarna satt i backen och lyssnade. I år hade den stora scenen placerats i ett festivaltält. Lite synd, tyckte en i arrangörsföreningen när festivalen inleddes på fredagen. När regnet öste ner på den andra festivaldagen så var arrangörerna desto gladare för att scenen inte stod utomhus.

hm_0810_be_backa_bild 1 didjeridukursBackafestivalen har gått från picknick med musik till en riktig musikfestival.

Dan Öberg undervisar i konsten att spela didgeridoo. Foto: Bengt Eriksson

Och även om det kan vara trevligt att sitta i gräset och äta och fika så nog är det musiken som lockar de flesta festivalbesökarna? Kanske tillsammans med kurserna i att spela didgeridoo, djembe och nyckelharpa eller dansa folkligt svenskt, etno och orientaliskt. Det fanns också en visstuga och verkstäder där barn och äldre kunde bygga instrument á la 60-talets musikverkstäder.

Musikutbudet har blivit allt större och bredare: folk- och världsmusik och annat inom begreppet folklig musik. Till exempel Detektivbyrån med sättningen vibrafon, dragspel och trummor (ibland en synt). hm_0810_be_backa_bild 4 DetektivbyranMärkligt att Detektivbyråns instrumentallåtar, som än kan leka Thore Skogman och än spräcka avantgardistiskt, passade in så bra på Backafestivalen. Det krävs både stora, vidöppna och små, fina arrangörsöron för att begripa det.

Detektivbyrån med Martin Molin på vibrafon. Vid klaviatur i bakgrunden syns också Anders Flanders. Foto: Birgitta Olsson.

Även Gunnar Källströms bonnatosiga Janne Vängman-punk fungerade mycket bättre på scen (än på skiva). Inte minst tack vare bandet Fridens Liljer som tog med hans småländska visor till både Istanbul och en finsk tangoskog.

Fredagens höjdpunkt blev Hoven Droven. Hela gruppen folkrockpogade (alltså punkdansade). Elgitarristen gick ut i publiken. Fiol och saxofon duellerade. Ösigare svensk folkmusik (plus rock och jazz) har aldrig spelats.

Från lördagen kan rapporteras om en spelning där Johan Hedin, nyckelharpa, och Esbjörn Hazelius, cittern med mera, blandade de bästa traditionella svenska låtarna med deras bästa egna.

Nya folkmusikgruppen Alla Fagra (sång, fioler, handtrumset, akustisk gitarrbas, bouzouki och harpa) låter som namnet: deras mestadels egna folkmelodier är just fagra. Vacker och melodisk svensk folkmusik i  musikhögskoletraditionen.

hm_0810_be_backa_bild 10 didjeridu med blues

Dan Öberg steg också upp på scenen med sin didgeridoo för att spela blues med gitarristerna Bert Deivert och Janne Zander. Foto: Birgitta Olsson.

Lördagens höjdpunkt: Bert Deivert och Janne Zander, som sjöng och spelade blues på ett stort antal akustiska gitarrer och mandoliner. Grovt och virtuost, samtidigt. Ett sökande efter den ur-blues som spelades på ett ackord. Också speciellt att höra två plåtgitarrer tillsammans.

I cafétältet fanns en liten scen för mindre kända, tillfälliga och mer lågmälda grupper. Som ett gäng med någon Fredrik i spetsen som provade ut sin egen altcountry och förstås Äpplet i lomman (festivalens husband vars medlemmar ingår i arrangörsgruppen) som spelar folkligt från Österlen på fiol, dragspel och gitarr.

hm_0810_be_backa_bild 9 Applet i lommanHus- och festivalorkestern Äpplet i lomman på caféscenen: Reine Steen, fiol, Lisa Kjellsson, dragspel, och Gustav Mandelmann, gitarr. Foto: Birgitta Olsson

Årets besöksiffra lär ha passerat 2000.  Ingen jättepublik och arrangörerna vill helst att Backafestivalen inte blir mycket större. Som om det går att stoppa! När årets grupper och musiker berättat för spelkompisarna hur kul det var att spela på Backafestivalen så kommer arrangörerna att översvämmas av CD-skivor. Och gaget – det ska vi nog komma överens om…

Tjörnedalaängen är stor! Många fler besökare får plats. Till nästa sommar skulle jag föreslå ett särskilt mattält – så att det blir plats för mer musik och publik i det lilla scentältet. Ett annat råd är att hyra in ett ännu större tält för den stora Backascenen.

(Publicerat i Hifi & Musik 2008)