Deckartips (2): Leon, Izner, von Schirach, Villar och Rönkä

Donna Leon
Om stenar kunde tala
Övers: Ing-Britt Björklund
(Forum)

Dimma, kyla och blåst. Julen närmar sig i Venedig. Bland stånden på Campo Santo Stefano finns en nordafrikansk gatuförsäljare med piratkopierade handväskor. Två män armbågar sig genom marknadsvimlet, tar fram varsin pistol och skjuter försäljaren. Så inleds Donna Leons senaste polisroman om kommissarie Brunetti. Mordet på den svarte nordafrikanen blir utgångspunkt för en belysning av italiensk rasism, uppifrån och ner; såväl inom poliskåren som i Brunettis egen familj. Dottern Chiara uttrycker en rasistisk åsikt vid middagsbordet och Paola, hustru och mamma, är mållös.

Claude Izner
Döden i Montmartre
Övers: Johanna Hedenberg
(Kabusa)

Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre) fortsätter att skriva historiska Parisdeckare. Det börjar med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko. Men det kriminella är mest en förevändning för att beskriva de gator och platser som bokhandlaren Victor Legris och hans bokbiträde Joseph kommer till när de försöker lösa mordgåtan. Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar. Som kontrast finns en målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) beskrivning av hur det på den tiden gick till på det luxuösa nöjesetablissemanget Moulin Rouge.

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(bägge Albert Bonniers)

I två böcker har tysken Ferdinand von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på som försvarsadvokat. Lika märkliga som mänskliga historier. Till exempel skildringen av syskonen Theresa, lovande cellist, och Leonhard, en odåga. Systern dränkte sin bror – av barmhärighet. Eller museivakten Feldmayer som plötsligt dängde en staty i golvet så den sprack i 200 skärvor. Får en advokat lämna ut sina klienter på det här sättet? Har han ändå inte hittat på allt (eller det mesta)? Ville von Schirach kittla vår fantasi genom att låta gränsen mellan litteratur och verklighet vara flytande? True eller untrue crime?

Domingo Villar
Nattens mörka toner
Ett fall för kommissarie Leo Caldas
Övers: Lena E Heyman
(Ekholm & Tegebjer)

Finns det olika nationalkaraktärer i kriminallitteraturen? När man läser deckare från vissa länder så kan man nästan få för sig det. Som den här polisromanen av spanjoren Domingo Villar. Fast Villar protesterar nog, säger att han kommer från Galizien. Där, närmare bestämt i och kring kuststaden Vigo, utspelar sig också hans kriminalberättelse. En musiker hittas mördad i sin lägenhet. Mordet har begåtts på ett så annorlunda sätt att det måste vara första gången. En långsamt berättad historia, full av småprat mellan de bägge poliser som utreder mordet. Långsamt skapas en märklig, snudd på magisk stämning.

Matti Rönkä
Med en mördares ansikte
Övers: Marjut Markkanen
(Lindelöws)

I Matti Rönkäs deckare sänker sig den finska noir-stämningen: mörk och tung. Viktor Kärppä är privatdetektiv mot sin vilja. Kärppä borde ha arbetat som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen. Som privatsnok jobbar han på bägge sidor om lagen: utför uppdrag åt den invandrade maffian och efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigen ha dragits åt lite mer. Men det gör inte så mycket. Viktigast är skildringen av Helsingfors med omnejd (inklusive Ryssland och Estland) genom Kärppäs finsk-ryska ögon.

(Snarlika texter på diverse håll 2011: LO-Tidningen, Kristianstadsbladet, Ljuva Livet m fl)

Skånskt facit över 2011

Årets deckare, folk- och världsmusik har jag redan listat. Men det finns mycket annat inom kultur och nöje att (åter)upptäcka från året som snart har gått…

T ex att 2011 års östskånska gallerier förstås är Galleri Wallner, nu etablerat på allvar i Simris, och Neon Gallery, som bommade igen i Brösarp för att öppna på nytt i Ystads gamla vattentorn. Fast min starkaste konstupplevelse var Gert Germeraad-utställningen i Kristianstads konsthall.

Skulpturer från Gert Germeraads ”Gestaposerie” på Kristianstads konsthall:  polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom. Foto: Bengt Eriksson. 

Årets litterära stad: Malmö. Några Malmöböcker som kom under året är ”Malmö: världens svenskaste stad” av Per Svensson, ”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz, ”Maffiakrig: nio avrättade män och staden de levde i” av Tobias Barkman/Joakim Palmkvist och ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg. Men vilken bok skildrar Malmö som staden verkligen är?

Årets fotobok: ”Lowlands”. Martin Bogren har fotograferat uppväxtorten Skurup. Genre: foto noir.

Omslaget till Borgrens fotobok.

Årets kulturreaktionär: Inte ens den kulturkonservativa tidskriften Axess kan mäta sig med Ulf Lundell. Vilket betyder att också 2011 års skånska skulptur/byggnad är ”tornet” på Kivik Art.

Årets skånska proteströrelse (1): Bygg inga vindkraftverk (i alla fall inte här)!

Årets skånska protest (2): Vägra betala extra elskatt!

Årets tidningsuppköp i sista stund: Gota Media övertar YA-KB-TA från Sydsvenskan/Bonniers.

Årets deckarskribent: Helena Dahlgren, före detta ”bokhora” som finns på bloggen ”Dark Places” och Twitter. Årets deckarfestival låg så långt bort som i Harrogate, England. Dags för en skånsk deckarfestival, t ex i Malmö eller Ystad?

Årets rockklubb: Garaget i Hammenhög med Kajsa Grytt och Kebnekajse som de bästa konserterna.

Garaget i Hammenhög vilar inför nästa säsong.

Fler bra konserter var Gitte Pålsson (Scala), Otis Gibbs (Valnöt & Kaprifol), bob hund (Malmöfestivalen), Tonbruket (Ystad jazzfestival) och John Cale (Malmö opera).

Årets skånska plattor: Sångpoeterna Edda Magnason, ”Goods”, och Sarah MacDougall, ”The Greatest Ones Alive”, nu-punkarna Dalaplan, ”Feber”,

Skånsk-kanadensiskan Sarah MacDougall gjorde ett av året skånska album.

Hans Appelqvists filmmusik, ”Sjunga slutet nu”, proggvärldsfolkliga Alla Fagra, ”Vi är alla fagra”, svensk-senegalesiska Sousou & Maher Cissoko, ”Stockholm-Dakar”, Miriam Aïdas brasseskånska sång, ”Visans väsen”, och Christoffer Lundquists 60-talspopiga “Through The Window”.

Årets julskiva: Sondre Bratland, ”Jol i mi song”, sjunger folkligt religiöst med världens vackraste manliga röst.

Årets svenska julskiva: Jill Johnsons album ”Välkommen jul”, där hon sjunger en klockren duett med Stefan Sundström.

Ulf ”Masken” Andersson gjorde en julskiva 2011.

Årets skånska julskivor: Ulf ”Masken” Anderssons rockiga ”Blue Christmas” samt folkmusikalisk och afro-rytmisk sång med Lunds akademiska kör, ”En stjärna gick på himlen fram”, respektive Rejoice Gospel Choir, ”Wrappin´ Up”.

Årets lokala kulturlyft: Biografen Flora har digitaliserats. Filmer som ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” och ”The Girl with the Dragon Tattoo” kan ha premiär i Sjöbo samtidigt som i Stockholm.

Jultecken: Vägmaskinen (en grävskopa?) i Araskoga har fått sin julbelysning.

Julläsning: Som alltid ”Ture Sventon i Stockholm” och Semics årliga deckarnovellsamling, ”Jul på önskelistan”.

Självklar julläsning, varje år!

Juldryck: Beaujolais Village Nouveau (i år extrabra till lutfisken!) med Julmust Vintage Oak 2011, lagrad på Bourbonfat, som alkoholfritt alternativ.

(Ystads Allehanda 2011)

Finsk-rysk noir

Matti Rönkä
Med en mördares ansikte
Övers: Marjut Markkanen
(Lindelöws)

För några år sen kom en roman av Harri Nykänen och tidigare i år presenterades Marko Leino för svenska deckarläsare. Men Matti Rönkä lyckas ännu bättre med att importera den hårdkokta deckargenren och plantera om den i Finland, närmare bestämt i Helsingfors med omnejd.

Rönkä har tilldelats Glasnyckeln för att ha skrivit årets bästa skandinaviska deckare. Det var redan 2007 men först nu kommer den första titeln i Viktor Kärppä-serien på svenska.

Matti Rönkäs tvivelaktiga hjälte, alltså Viktor Kärppä, är privatdetektiv mer eller mindre mot sin vilja. Han borde ha kunnat få ett annat arbete, som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen.

Privatsnoken Kärppä jobbar på bägge sidor om lagen: utför smärre uppdrag åt den invandrade maffian samtidigt som han efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigtråden ha dragits åt lite mer.

Men det gör inte så mycket; viktigast är skildringen av Finland genom en nästan finsk men ändå rysk invandrares ögon.

Om du ser ”Med mördarens ansikte” i en bokhandel så slå upp sidan 150 och läs vad Matti Rönkä låter sin huvudperson säga om Finland, Ryssland och ”den djupaste klyftan i levnadsstandard i världen”. Några arga, upphetsade ord – allt högre! – och den finska noir-stämningen sänker sig; mörk och tung.

(Kristianstadsbladet 2011)

Stuart M. Kaminsky (1934-2009), rysk deckarförfattare

1941 steg en rysk pojksoldat ut framför en tysk stridsvagn.

Han lyckades stoppa den med en handgranat, som han stulit från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Porfiry Petrovich Rostnikov, som den unge soldaten hette,  krigsveteran och nära på krympling.

Trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sig genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den utvandrade ryssen Stuart M. Kaminsky.

Numera har Rostnikov anvancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sig i det kommunistiska Sovjetunionen. I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles” (alla Ballantine), är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, demokratiska Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrati, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100.000 poliser har så dåig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja en familj – från plommon på torget till rubler från maffian. 

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach,  inspektörerna Emil Karpo och Elena Timofeyeva m fl –  ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett café skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sig gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

(Publicerat i Expressen 2000)