Anna von Hausswolff
Ceremony
(Kning Disk)
Albumet brakar igång.
Ordagrant: brakar, sprakar och brusar. Och HÖGT!
Anna von Hausswolff sitter vid orgeln i Annedalskyrkan i Göteborg och spelar allt vad hon orkar och förmår. Jag kan nästan inte lyssna, inte för att hennes nya album skulle vara dåligt – absolut inte, längst ifrån – utan för att de känslor som ryms i kyrkorgeltonernas brus blir så påträngande, så svåra att hantera, nästan omöjliga att värja sig mot.
Orgeltonerna går från himlen till helvetet tur och retur med livet som passage. Som om de nerver som tidigare fanns i hennes sång och musik har klättrat upp ur musiken och lagt sig ovanpå tonerna.
Jag hör allt från Nico till Bach, där emellan John Lord och Matthew Fisher, kanske Gunnar Idenstam och Bosse Hansson också fingrar på orgeltangenterna. Fast allra mest tänker jag faktiskt på traditionella engelska sångerskor som, för att välja en, Shirley Collins.
Cirka 10 minuter, ja, så länge, hela förstaspåret ”Epipath of Theodor” och en bit över halva ”Deathbed”, pågår orgelspelet innan Anna – äntligen! som vissa recensenter utbrustit – börjar sjunga. Då är jag redan hänryckt, i endera ovannämnda riktning.
Hon sjunger mest på engelska – ”No Body”, ”Liturgy Of Light” och ”Funeral For My Future Children” är ytterligare några titlar och de säger väl något om texternas innehåll – men i ”Sova” börjar hon plötsligt sjunga på svenska.
Lika överrumplande som när hon gjorde det på debutalbumet ”Singing From The Grave”. Kan man säga att hon använder språken både som kamouflage (engelskan) och spritt språngande naket (svenskan)? På svenska upprepar hon bara en enda mening: ”Jag vill inte sova mer / kommer aldrig vakna mer.”
En elgitarr skriker drömskt, trummorna slår tungt. Varje låt är sig själv, tar oss och Anna von Hausswolff med i en ny riktning tills varje millimeter av hennes och vår existens har skildrats och speglats.
Det är starkt gjort och becksvart. Årets skiva alla kategorier – ja, det skulle inte förvåna mig.
(Hifi & Musik 2012)
Dimma, kyla och blåst. Julen närmar sig i Venedig. Bland stånden på Campo Santo Stefano finns en nordafrikansk gatuförsäljare med piratkopierade handväskor. Två män armbågar sig genom marknadsvimlet, tar fram varsin pistol och skjuter försäljaren. Så inleds Donna Leons senaste polisroman om kommissarie Brunetti. Mordet på den svarte nordafrikanen blir utgångspunkt för en belysning av italiensk rasism, uppifrån och ner; såväl inom poliskåren som i Brunettis egen familj. Dottern Chiara uttrycker en rasistisk åsikt vid middagsbordet och Paola, hustru och mamma, är mållös.
Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre) fortsätter att skriva historiska Parisdeckare. Det börjar med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko. Men det kriminella är mest en förevändning för att beskriva de gator och platser som bokhandlaren Victor Legris och hans bokbiträde Joseph kommer till när de försöker lösa mordgåtan. Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar. Som kontrast finns en målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) beskrivning av hur det på den tiden gick till på det luxuösa nöjesetablissemanget Moulin Rouge.
I två böcker har tysken Ferdinand von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på som försvarsadvokat. Lika märkliga som mänskliga historier. Till exempel skildringen av syskonen Theresa, lovande cellist, och Leonhard, en odåga. Systern dränkte sin bror – av barmhärighet. Eller museivakten Feldmayer som plötsligt dängde en staty i golvet så den sprack i 200 skärvor. Får en advokat lämna ut sina klienter på det här sättet? Har han ändå inte hittat på allt (eller det mesta)? Ville von Schirach kittla vår fantasi genom att låta gränsen mellan litteratur och verklighet vara flytande? True eller untrue crime?
Finns det olika nationalkaraktärer i kriminallitteraturen? När man läser deckare från vissa länder så kan man nästan få för sig det. Som den här polisromanen av spanjoren Domingo Villar. Fast Villar protesterar nog, säger att han kommer från Galizien. Där, närmare bestämt i och kring kuststaden Vigo, utspelar sig också hans kriminalberättelse. En musiker hittas mördad i sin lägenhet. Mordet har begåtts på ett så annorlunda sätt att det måste vara första gången. En långsamt berättad historia, full av småprat mellan de bägge poliser som utreder mordet. Långsamt skapas en märklig, snudd på magisk stämning.
I Matti Rönkäs deckare sänker sig den finska noir-stämningen: mörk och tung. Viktor Kärppä är privatdetektiv mot sin vilja. Kärppä borde ha arbetat som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen. Som privatsnok jobbar han på bägge sidor om lagen: utför uppdrag åt den invandrade maffian och efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigen ha dragits åt lite mer. Men det gör inte så mycket. Viktigast är skildringen av Helsingfors med omnejd (inklusive Ryssland och Estland) genom Kärppäs finsk-ryska ögon.
Erikssons kultursidor 