Gluttat i krimihyllan på Jussi Adler-Olsen, nu i rätt ordning

”Flaskpost från P” av Jussi Adler-Olsen är också märklig – vad gäller utgivningen i Sverige. Å andra sidan kan jag (nästan) förstå förlaget.

Adler-Olsens polisroman belönades med Glasnyckeln som 2010 års bästa skandinaviska deckare. Då är det ju lockande att ge ut boken så fort som möjligt.

Från förlaget Bra Böckers hemsida.

Men det uppstår problem när vissa tillbakablickar får en att undra om man inte – först – borde ha läst de föregående titlarna i serien. De kommer också på svenska – men senare…

Adler-Olsen polisroman har en origiell utgångspunkt: en liten grön flaskas väg från en skotsk till en dansk polisstation.

Länge, länge stod den bortglömd i en fönsterkarm men när kriminalinspektören Carl Mørk får flaskan och lyckas tyda det brev som finns inuti, då inser han att ett brott blev begånget på 90-talet: två unga pojkar rövades bord.

Även om gärningsmannen är lite grovt tillyxad så har Jussi Adler-Olsen skrivit en en spännande och skrämmande roman som ger en otäck bild av frireligiösa ytterhetssamfund. Intressant bemanning på polisstationen också: Bjørcks närmaste medarbetare heter Assad och Rose; tre egna människor, som vi långsamt, mycket långsamt, kommer närmare.

*

Danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsens polisroman ”Flaskpost från P”, belönad som fjolårets bästa skandinaviska kriminalroman, skrev jag om i en tidigare Deckarhylla. I början av året gavs boken ut i Sverige men trots att ”Flaskpost från P” är hans bästa deckare så fungerade det inte så bra.

Adler-Olsens vinnardeckare var nämligen tredje delen i en dittills oöversatt serie som vid sidan om att vara deckare också följer människorna på en polisstation i Köpenhamn, bl a kriminalinspektören Carl Mørck och – inte minst – den märklige invandraren – kolla namnet! – Hafez al-Assad.

Nej, det går faktiskt inte att läsa böckerna i fel ordning! Man missar hälften. Men nu har det svenska förlaget snabbt bättrat sig och även gett ut ettan, ”Kvinnan i rummet”, och tvåan, ”Fasanjägaren” (alla Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen).

Först nu kan det alltså vara dags att läsa Adler-Olsens polisserie – från början!

Första titeln, ”Kvinnan i rummet”, har en intrig som spinner kring politiker, en ödesdiger bilolycka och människor med handikapp. Fast mest spännande är det att följa människorna, både i jobbet och privat, på polisens Afdelning Q (för utredning av ”kalla fall”).

Själv ska jag fortsätta med seriens fjärde titel, ”Journal 64”, som tills vidare endast finns på danska…

(Ur två Deckarhyllor i Ystads Allehanda 2011)

Finsk-rysk noir

Matti Rönkä
Med en mördares ansikte
Övers: Marjut Markkanen
(Lindelöws)

För några år sen kom en roman av Harri Nykänen och tidigare i år presenterades Marko Leino för svenska deckarläsare. Men Matti Rönkä lyckas ännu bättre med att importera den hårdkokta deckargenren och plantera om den i Finland, närmare bestämt i Helsingfors med omnejd.

Rönkä har tilldelats Glasnyckeln för att ha skrivit årets bästa skandinaviska deckare. Det var redan 2007 men först nu kommer den första titeln i Viktor Kärppä-serien på svenska.

Matti Rönkäs tvivelaktiga hjälte, alltså Viktor Kärppä, är privatdetektiv mer eller mindre mot sin vilja. Han borde ha kunnat få ett annat arbete, som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen.

Privatsnoken Kärppä jobbar på bägge sidor om lagen: utför smärre uppdrag åt den invandrade maffian samtidigt som han efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigtråden ha dragits åt lite mer.

Men det gör inte så mycket; viktigast är skildringen av Finland genom en nästan finsk men ändå rysk invandrares ögon.

Om du ser ”Med mördarens ansikte” i en bokhandel så slå upp sidan 150 och läs vad Matti Rönkä låter sin huvudperson säga om Finland, Ryssland och ”den djupaste klyftan i levnadsstandard i världen”. Några arga, upphetsade ord – allt högre! – och den finska noir-stämningen sänker sig; mörk och tung.

(Kristianstadsbladet 2011)

Årets danska deckarhylla

Gretelise Holm, Elsebeth Egholm och Sara Blædel är de främsta inom den nya kvinnliga deckarvågen i Danmark. Inget nytt från Gretelise Holm, min personliga favorit, men Elsebeth Egholm och Sara Blædel är aktuella med ”Närmast anhörig” (Wahlströms, övers: Karin Andræ) respektive ”Aldrig mera fri” (Norstedt, övers: Eva Mazetti-Nissen).

Både Egholm och Blædel skriver nutidsdeckare: personer, miljöer och intriger placeras mitt i Danmark just nu. Vad måste då finnas med och påverka kriminalgåtan, vara huvudspår eller ett ämne av flera?

”Utlänningsproblemet”, förstås. Som man så bryskt säger i Danmark när det handlar om invandrings- och flyktingpolitik, andra kulturer, religioner och människor.

Det vill säga dagens Danmark, inte samma land som för ens 15 eller 10 år sen. I detta nya Danmark utspelar sig bägge romanerna. ”Närmast anhörig” är Elsebeth Egholms fjärde deckare med och kring journalisten Dicte Svendsen i Århus, medan ”Aldrig mera fri” likaså är Sara Blædels fjärde med polisen Louise Rick och hennes journalistväninna Camilla Lind i Köpenhamn.

Elsebeth Egholm Foto: Morten Holtum

Många svenska kritiker verkar ha en njugg inställning till den kvinnliga deckarvågen från Danmark, inte minst vad gäller Egholms och Blædels senaste deckare. Visst har de skrivit ännu bättre förut – som Egholms deckardebut ”Dolda fel och brister” och Sara Blædels otäcka våldtäktsskildring ”Kalla mig prinsessa” – men inte är väl deras nya deckare så mycket sämre än det mesta som svenska deckarförfattarinnor skriver? Varför måste författarinnor från Danmark skriva så mycket bättre än sina kriminella systrar i Sverige för att få bra kritik?

En kulturkrock, någonting i temperamentet och skildringen av dagens samhällsproblem som inte passar recensenterna i Sverige? För mig är det tvärtom: de danska deckarna är spännande och ger samtidigt inblick i ett, för så kan man beskriva dagens Danmark, annat samhälle. Fast Egholm och Blædel saknar pekfingrar. De skriver och berättar, tänkandet och ställningstagandet, mänskligt, samhälleligt och politiskt, överlåts (oftast) till läsaren.

(För att vara rättvis mot den svenska deckarkritikerkåren bör jag väl påpeka också att ett par riktigt positiva recensioner av Elsebeth Egholms senaste deckare nyligen publicerades i Sydsvenskan och Kristianstadsbladet. Det kanske tar sig…)

”Närmast anhörig” skildrar Århus och Danmark strax efter Muhammed-teckningarna. Egholm låter det mångkulturella och främlingsfientliga Danmark bli en del av huvudpersonernas liv – och därmed av de så kallat vanliga eller gamla danskarnas vardag. En film, som visar en avrättning, skickas till den kvinnliga journalisten. Kommer filmen från en terroristgrupp, finns al-Qaida i Danmark? Journalistens dotter, Rose, kämpar med sin kärlek till Aziz, en invandrarkille. Hon har slagit upp med honom…

Blædels ”Aldrig mera fri” kunde, till den polisiära thrillerformen, ha skrivits på 90- eller 80-talet. Men då hade de flesta personerna varit infödda danskar, idag har andra människor och kriminaltrådar kommit till Danmark.

Sara Blædel Foto: Jesper Sunesen

Händelserna utspelar sig i två Köpenhamnsmiljöer, i prostitutionskvarteren och vid en liten kyrka. En kvinna ligger död på gatan med halsen avskuren. Någon prostituerad från öststaterna? Kvinnohandel? Ett spädbarn hittas övergivet i kyrkans vapenhus. Vem har lagt dit barnet? Och varför? 

Djupast handlar bägge romanerna om hur människor, huvud- som bipersoner, hjältar som skurkar och de som bara råkat komma med, handskas med en föränderlig verklighet. Hur de hanterar sina – och allas våra – fördomar, väger gott mot ont, blandar vitt med svart.

Efter att ha skrivit detta åker jag och min hustru till Kivik för att äta stekt sill till lunch. Slår på bilradion och hamnar i radioteatern, någon sorts deckarpjäs och jag tycker handlingen låter bekant: en kvinnlig journalist har fått en dvd med en avrättning…

Jovisst, det är Egholms roman Närmast anhörig som dramatiserats för radion med den nya titeln ”Varför just jag”. Men varför har också journalisten bytt namn till Sarah Mellberg? Och miljön är inte längre danska Århus utan svenska Malmö! Hur tänkte de på radion, att det blir lättare att lyssna om historien utspelar sig i Skåne eller vill de visa att Egholms berättelse lika gärna kunnat utspela sig i Malmö med Rosengård?

Men det tror inte jag. Sverige har inte, ännu så länge, blivit identiskt med Danmark vad gäller synen på invandrare och flyktingar. Att berättelserna utspelar sig i ett visst samhälle och i en viss tid, just Danmark på 2000-talet, är själva grunden till, utgångspunkten för och poängen med den nya danska kriminallitteraturen.

Lene Kaaberbøl och Agnete Friis Foto: People´s Press

Själv tycker jag det är så spännande med nya deckare från Danmark att jag inte kan invänta översättningar utan läser direkt på danska. ”Drengen i kufferten” (People’s Press), som skrivits av Lene Kaaberbøl och Agnete Friis och nyligen var nominerad till det skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln, är min senaste upptäckt.

Ännu en dansk nutidsdeckare. Huvudpersonen, Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg, kunde ha varit med i Egholms och Blædels deckare. Hon arbetar med flyktingar, legalt över jorden och mindre legalt under. I yrket kommer hon i kontakt med människohandel och utpressning, misshandel och onödig död.

I början av ”Drengen i kufferten” har Nina Borg fått nyckeln till en förvaringsbox på Hovedbangården i Köpenhamn. Hon öppnar boxen och ser ”en blank mørkebrun læderkoffert”. Hon öppnar kofferten och inuti ligger en liten pojke på kanske 3 år…

Ole Frøslev, också en av mina danska favoritförfattare, skriver en annan sorts deckare. ”Dragerkuskens brudenat” (People’s Press) är femte delen (av sex) i en serie historiska polisromaner om Köpenhamn under nazistisk ockupation. Nu har tiden nått fram till januari 1944 och kanske kan man mot slutet av den nya romanen äntligen börja ana en annan tid och framtid…

Ole Frøslev Foto: People´s Press

Frøslev skriver långsamt, omsorgs- och stämningsfullt. Kriminalbekjent Poul Bjørner och övriga poliser vid Station 7 på Østerbro fortsätter att sköta arbetet så gott de kan (inte minst kontra Nazitysklands utsända ockupanter). De sticker sina näsor där poliser måste sticka dem för att lösa både små och stora brott, från stölder till mord. Läsaren får följa med, nära nog fysiskt, till andra världskrigets Köpenhamn. Samtidigt, vid sidan om, gör Bjørner vad han förmår för att bidra till motståndskampen.

PS. Nej, det är inte svårt att läsa danska. Ett eller par kapitel, sen går det lika lätt att läsa på danska som svenska (åkej, nästan). Däremot har den sjunkande svenska kronkursen gjort det så jäkla dyrt att köpa deckare i Danmark. Så man får passa på när de kommer som pocket eller låna/beställa hem de danska deckarna på sitt lokala bibliotek…

(Publicerat i Ystads Allehanda 2009)