Soirée Fantastique
Magishow av och med Malin Nilsson, Markus Zink och Charlie Caper
Skillinge teater
Enstaka kvällar t o m 2 augusti
Malin Nilsson och Markus Zink har fått sällskap av Charlie Caper och alltså utökats till en trolleritrio när de också i sommar återkommer till Skillinge teater med ännu en magishow. Eller deras ”Soirée Fantastique” ska kanske snarare kallas magiteater.
På väg upp på scen inför andra akten berättar Malin att namnet på föreställningen – eller trolleriteatern – lånats från fransmannen Robert-Houdin som 1845 hade en magishow med samma namn på en teater i Paris. Hon säger att Robert-Houdin ”tog trolleriet från gatan och in på teatern”.
En exakt beskrivning av det som händer på Skillinge teaters caféscen. Det är mer än trolleri och show – magin blir teater. Som den bästa revy där varje nummer är en välspelad monolog eller sketch med prefixet trolleri-.
Både komik och intim teater. Malins och Zinks magi brukar ju vara spektakulär och över alla toppar. Men i år är det lugnare, ja, stillsamt. Zink kommer bara dragande med en enda galen maskin och Charlie är en – betoning på samtliga följande ord – fenomenalt lågmäld trollkarl. ”Klassiskt trolleri”, som Malin säger.
Flera trolleritrick är återanvända från tidigare år och föreställningar. Alltså samma samma? Nej, absolut inte. De har byggt och gjort om, varierar tricken ungefär som när en låt får ett nytt arrangemang, så att trolleriet blir lika imponerande, underhållande och roligt även när man upplevt det flera gånger förut.
Numret med den borttrollade ringen och tuggummiautomaten från Borrby är förstås med – i ännu en ny variant. Liksom tésilen som fastnar på Malins finger. Ja, fingrar. För plötsligt har den blivit tio stycken och nu smittar det också av sig på Zink och Charlie. (Tänk råttfällor och klädnypor…)
Charlie Caper framför lika stillsamma som fantastiska trolleritrick med flaskor, glas, bollar och frukter i och ur kartonger och koppar. Ni vet, de byter plats, försvinner och blir fler. Några trick ur den äldsta trolleriskolan i fulländad form.
Markus Zink är ju mer burdus – som när han med hjälp av ett par starka män ur publiken står på huvudet i ett akvarium för att plocka upp rätt spelkort. Vilket riskerar att dölja att också han kan trolla fingerfärdigt med kort och den ena framhoppande apelsinen efter den andra.
Malin Nilsson själv, trolleridirektören och primadonnan, är den här gången allra mest trollbindande i sina små- och fintrollande nummer: såpbubblorna som blir glaspärlor som blir såpbubblor igen och ballongsnöret som kan gå av hur många gånger som helst men ändå är långt och helt.
Hon är också – som alltid – fantastisk på att skapa en publikkontakt som övergår till publiknärvaro och vid magishowens slut blivit publiksamvaro.
(Ystads Allehanda 2015)
Dimma, kyla och blåst. Julen närmar sig i Venedig. Bland stånden på Campo Santo Stefano finns en nordafrikansk gatuförsäljare med piratkopierade handväskor. Två män armbågar sig genom marknadsvimlet, tar fram varsin pistol och skjuter försäljaren. Så inleds Donna Leons senaste polisroman om kommissarie Brunetti. Mordet på den svarte nordafrikanen blir utgångspunkt för en belysning av italiensk rasism, uppifrån och ner; såväl inom poliskåren som i Brunettis egen familj. Dottern Chiara uttrycker en rasistisk åsikt vid middagsbordet och Paola, hustru och mamma, är mållös.
Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre) fortsätter att skriva historiska Parisdeckare. Det börjar med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko. Men det kriminella är mest en förevändning för att beskriva de gator och platser som bokhandlaren Victor Legris och hans bokbiträde Joseph kommer till när de försöker lösa mordgåtan. Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar. Som kontrast finns en målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) beskrivning av hur det på den tiden gick till på det luxuösa nöjesetablissemanget Moulin Rouge.
I två böcker har tysken Ferdinand von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på som försvarsadvokat. Lika märkliga som mänskliga historier. Till exempel skildringen av syskonen Theresa, lovande cellist, och Leonhard, en odåga. Systern dränkte sin bror – av barmhärighet. Eller museivakten Feldmayer som plötsligt dängde en staty i golvet så den sprack i 200 skärvor. Får en advokat lämna ut sina klienter på det här sättet? Har han ändå inte hittat på allt (eller det mesta)? Ville von Schirach kittla vår fantasi genom att låta gränsen mellan litteratur och verklighet vara flytande? True eller untrue crime?
Finns det olika nationalkaraktärer i kriminallitteraturen? När man läser deckare från vissa länder så kan man nästan få för sig det. Som den här polisromanen av spanjoren Domingo Villar. Fast Villar protesterar nog, säger att han kommer från Galizien. Där, närmare bestämt i och kring kuststaden Vigo, utspelar sig också hans kriminalberättelse. En musiker hittas mördad i sin lägenhet. Mordet har begåtts på ett så annorlunda sätt att det måste vara första gången. En långsamt berättad historia, full av småprat mellan de bägge poliser som utreder mordet. Långsamt skapas en märklig, snudd på magisk stämning.
I Matti Rönkäs deckare sänker sig den finska noir-stämningen: mörk och tung. Viktor Kärppä är privatdetektiv mot sin vilja. Kärppä borde ha arbetat som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen. Som privatsnok jobbar han på bägge sidor om lagen: utför uppdrag åt den invandrade maffian och efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigen ha dragits åt lite mer. Men det gör inte så mycket. Viktigast är skildringen av Helsingfors med omnejd (inklusive Ryssland och Estland) genom Kärppäs finsk-ryska ögon.
Erikssons kultursidor 