Skånskt facit över 2011

Årets deckare, folk- och världsmusik har jag redan listat. Men det finns mycket annat inom kultur och nöje att (åter)upptäcka från året som snart har gått…

T ex att 2011 års östskånska gallerier förstås är Galleri Wallner, nu etablerat på allvar i Simris, och Neon Gallery, som bommade igen i Brösarp för att öppna på nytt i Ystads gamla vattentorn. Fast min starkaste konstupplevelse var Gert Germeraad-utställningen i Kristianstads konsthall.

Skulpturer från Gert Germeraads ”Gestaposerie” på Kristianstads konsthall:  polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom. Foto: Bengt Eriksson. 

Årets litterära stad: Malmö. Några Malmöböcker som kom under året är ”Malmö: världens svenskaste stad” av Per Svensson, ”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz, ”Maffiakrig: nio avrättade män och staden de levde i” av Tobias Barkman/Joakim Palmkvist och ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg. Men vilken bok skildrar Malmö som staden verkligen är?

Årets fotobok: ”Lowlands”. Martin Bogren har fotograferat uppväxtorten Skurup. Genre: foto noir.

Omslaget till Borgrens fotobok.

Årets kulturreaktionär: Inte ens den kulturkonservativa tidskriften Axess kan mäta sig med Ulf Lundell. Vilket betyder att också 2011 års skånska skulptur/byggnad är ”tornet” på Kivik Art.

Årets skånska proteströrelse (1): Bygg inga vindkraftverk (i alla fall inte här)!

Årets skånska protest (2): Vägra betala extra elskatt!

Årets tidningsuppköp i sista stund: Gota Media övertar YA-KB-TA från Sydsvenskan/Bonniers.

Årets deckarskribent: Helena Dahlgren, före detta ”bokhora” som finns på bloggen ”Dark Places” och Twitter. Årets deckarfestival låg så långt bort som i Harrogate, England. Dags för en skånsk deckarfestival, t ex i Malmö eller Ystad?

Årets rockklubb: Garaget i Hammenhög med Kajsa Grytt och Kebnekajse som de bästa konserterna.

Garaget i Hammenhög vilar inför nästa säsong.

Fler bra konserter var Gitte Pålsson (Scala), Otis Gibbs (Valnöt & Kaprifol), bob hund (Malmöfestivalen), Tonbruket (Ystad jazzfestival) och John Cale (Malmö opera).

Årets skånska plattor: Sångpoeterna Edda Magnason, ”Goods”, och Sarah MacDougall, ”The Greatest Ones Alive”, nu-punkarna Dalaplan, ”Feber”,

Skånsk-kanadensiskan Sarah MacDougall gjorde ett av året skånska album.

Hans Appelqvists filmmusik, ”Sjunga slutet nu”, proggvärldsfolkliga Alla Fagra, ”Vi är alla fagra”, svensk-senegalesiska Sousou & Maher Cissoko, ”Stockholm-Dakar”, Miriam Aïdas brasseskånska sång, ”Visans väsen”, och Christoffer Lundquists 60-talspopiga “Through The Window”.

Årets julskiva: Sondre Bratland, ”Jol i mi song”, sjunger folkligt religiöst med världens vackraste manliga röst.

Årets svenska julskiva: Jill Johnsons album ”Välkommen jul”, där hon sjunger en klockren duett med Stefan Sundström.

Ulf ”Masken” Andersson gjorde en julskiva 2011.

Årets skånska julskivor: Ulf ”Masken” Anderssons rockiga ”Blue Christmas” samt folkmusikalisk och afro-rytmisk sång med Lunds akademiska kör, ”En stjärna gick på himlen fram”, respektive Rejoice Gospel Choir, ”Wrappin´ Up”.

Årets lokala kulturlyft: Biografen Flora har digitaliserats. Filmer som ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” och ”The Girl with the Dragon Tattoo” kan ha premiär i Sjöbo samtidigt som i Stockholm.

Jultecken: Vägmaskinen (en grävskopa?) i Araskoga har fått sin julbelysning.

Julläsning: Som alltid ”Ture Sventon i Stockholm” och Semics årliga deckarnovellsamling, ”Jul på önskelistan”.

Självklar julläsning, varje år!

Juldryck: Beaujolais Village Nouveau (i år extrabra till lutfisken!) med Julmust Vintage Oak 2011, lagrad på Bourbonfat, som alkoholfritt alternativ.

(Ystads Allehanda 2011)

Rasbiologiska skulpturer

Hem ljuva hem
Gert Germeraad
Kristianstads konsthall t o m 27/3

Några år har gått men jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att konfronteras med Gert Germeraads byster av polska lantarbetare, registrerade och fängslade av Gestapo, i Neongalleriets silo.

Gestaposerien: polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom.

När jag återser dem i Kristianstad har de fått sällskap av fler landsmän samt en rysk hjälparbetare och fungerar som klangbotten – ett facit – till något som känns ännu värre: den svenska rasbiologin. Så nära var Nazisverige.

Germeraads budskap är inte bara historiskt utan formuleras som en tyst, upprepad fråga medan jag går runt och ser hans skulpterade byster av svenskar. Frågan ställs i presens, just här och nu, när Sverigedemokraterna ska öppna ett partikansli i Kristianstad.

Hur mycket av samma rasbiologiska tänkande finns kvar på 2000-talet? Vilken syn har dagens så kallade pursvenskar på främmande människor, de som inte riktigt ser ut som vi?

Gert Germeraad arbetar i keramik och lera, målar skulpturerna med pigment och vatten. Han glaserar inte. Det ger en levande känsla, när som helst kan skulpturerna börja röra sig och tala med mig.

Självporträttskulptur som landsfader eller tyrann.

Vid ingången till konsthallen står Germeraad själv som skulptur; överdimensionerad, större än övriga skulpturer, antingen en landsfader eller en tyrann, eller bäggedera.

Utställningens huvuddel bygger på fotografier från Statens institut för rasbiologi (1921-1958). Lägg märke till sistnämnda årtal: först då upphörde Sveriges rasinstitut.

Människor kontrollerades och mättes (näshöjd, hårfärg, blygdhår med mera), fotograferades och klassificerades. De anonymiserades, degraderades till en sorts människa, en typ. Skulpturerna återger dem människovärdet. Germeraad skulpterar så realistiskt – med rynkor och fläckar – att typerna blir individer och personligheter.

Olika blusar, skjorta, kavaj, slips eller fluga. Ljust, svart eller grått hår, ibland skägg.

De kunde vara grannen i huset bredvid, någon vi möter på gatan. Det kan vara jag, tänker jag, när min spegelbild blir synlig bakom en av bysterna. De står på piedestaler med handvävda bonader. På väggen finns vepor där texter som ”Borta bra, hemma bäst” och ”Sverige, Sverige, fosterland” har broderats.

Ur serien ”Om rasbiologi”. Alla foton: Bengt Eriksson.

Gert Germeraad placerar rasismen i det svenska folkhemmet, det som var och drömmen tillbaks. Några byster syns mot en fond av hans svarta, snarare än svartvita, kolteckningar: en svit bilder där människans och därmed samhällets mörkaste skrymslen och vrår blir en minsta gemensam nämnare för omänsklighetens världshistoria.

(Kvällposten 2010)

Kinesiskt på scenen (2): Qin-konsert

Qin – The Sound of the Soul
Deng Hong, qin
Chen Shasha, xiao
Cecilia Lindqvist, berättare
Ystads teater

Först stiger sinologen och författaren Cecilia Lindqvist in på scen. Hon berättar länge och mycket om hur det kom sig att hon 1961 reste till Kina och som enda elev någonsin på Institutet för qin i Beijing lärde sig att spela just qin, ett stränginstrument som är känt sen tre tusen år i Kinas historia. Avlångt, cirka 120 centimeter på längden och 20 på bredden, sju strängar av silke.

Förresten bör jag ändra det fonetiska uttalet av instrumentets namn från intervjun jag gjorde med henne härom dagen i Allehanda. Det kinesiska ordet qin ska snarare uttalas ”tchinn”.

Cecilia Lindqvist låter pigg och entusiastisk som en ung flicka. Fascinerande att höra henne berätta. Men eftersom jag gjort det några gånger nu så går tankarna åt andra håll. Det är långt – många meter – mellan scen och salong på Ystads teater. Alltför många ystadbor har också stannat hemma, så tyvärr ganska tunt med publik.

Var teatern rätt val av lokal? Förra gången jag såg och hörde Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao, var i Kristianstads konsthall. Mer nära och intimt.

Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Chen Shasha, till vänster, och Deng Hong med sin qin.

Å andra sidan ändras stämningen så fort musiken börjar. Både qin och den yngre flöjten xiao, som varit följeslagare till qin under blott 600 år, är lågmälda musikinstrument. Nej, det var fel ord. De är meditativa instrument, deras toner blir samtal med det egna instrumentet, mellan bägge instrumenten och – inte minst – med åhörarna.

Strax är det som om publiken förflyttats några meter framåt, nu sitter vi strax intill instrumenten och deltar i tonernas filosofiska samtal. Det är musikstycken som framförs men det är också stilla pratstunder.

Bägge musikerna är så skickliga, absoluta virtuoser. Med högerhandens fingrar kan Deng Hong både spela knäpptysta flageoletter och dra till tufft, mer bestämt över strängarna, samtidigt som hon med vänsterhanden skapar glidande, darrande vibrato.

Chen Shasha spelar långa toner på xiao, en cirka 75 centimeter lång bambuflöjt. Obegripligt att det kan rymmas så mycket luft i denna tunna, späda kinesiska. Hur kan hon spela både så långa och så många toner på en in- och utandning. De kortare tonerna lyfter som fjärilar ur flöjten eller svävar stolt likt plommonträdets blommor.

Så obeskrivbart vackert, oavsett om qin och xiao samspelar och kommenterar varann eller om de spelar och mediterar var för sig.

Mellan varje stycke kommer Cecilia Lindqvist in på scen och berättar om följande stycke, vad det i sin tur berättar för en kines. Varje musikstycke har sin historia, tonerna kan måla en vinterpastell av ett kinesiskt plommonträd eller gryningen över Jadepalatset, skriva en novell om tragisk, olycklig kärlek eller ett fyllo som ramlade i diket.

En dikt, från så långt tillbaks som 200-talet, kan dessutom höra till musikstycket. Eller tvärtom. Deng Hong och (mest) Chen Shasha sjunger också, fast på var sitt sätt, med ljusa kinesiska röster högt upp i diskanten.

Jag är inte den som brukar moralisera över människors kultursmak och vanor. Men alla ni som inte var på Ystads teater i onsdags, ni gick miste om en så stor upplevelse att den kommer att stanna i kroppen för evigt. Det ska ni veta.

(Ystads Allehanda 2010)

Julian Opie porträtterar kvinnor och män

Julian Opie
Dancing in Kristianstad
Kristianstads konsthall t o m 14/10

Nej, han vill inte bli kallad ”popkonstnär”. Det poängterade han när utställningen visades för pressen. Men vad ska Opies konst kallas då, om inte popkonst?

Julian Opie räknas till Young British Artists, ett antal inte längre så unga brittiska konstnärer som arbetar med många olika tekniker och inom olika media.

Roger spelar bas som skulptur i metall och plast.

Opie har ofta populärkultur, till exempel pop- och rockmusik, som utgångspunkt. Hans konst blir också en del av popkulturen genom att han använder material och uttrycksformer som vinyl, gnuggisar, termoplast, hologram, dator, LED- och LCD-skärmar.

Utställningen ”Dancing in Kristianstad” är ingen heltäckande presentation av Julian Opie utan har gravitation, människans kropp och rörelse, kroppens förhållande till materien och omvärlden, som tema.

Ett antal namngivna kvinnor – Caterina, Bijou, Shahnoza, Leanne och Ann – dansar. Observera att det inte betyder att de personliggörs. Det är bara på namnet som den ena kvinnan går att skilja från den andra.

Samma (?) dansande kvinna med olika namn i olika  material samt tre gånger Bryan Adams.

De blir kvinnan – som dansande kropp. Hon dansar rörligt: i gråvitt och hologent, som gult blinkande LED-lampor och i röd stretchklänning på LCD-skärmen. Hon har fångats i en stilla rörelse: med breda tryckta svarta gnuggisar på vinyltavlorna och väggen samt de stora glasskivorna. Hon dansar klassiskt, street och pole dance.

Jag är inte pryd. Jag har ingenting emot nakna kvinnor. Och visst kan man hävda att Julian Opie ansluter sig till konsthistoriens tradition av kvinnan som nakenmodell. Men när det bland kvinnonamnen finns en modell, en stångdansös och även dansare från Royal Ballet så undrar ju jag varför somliga klär av sig eller är helt nakna.

Pole dance behöver inte betyda strip tease men stångdansösen Shahnoza blir en strippa när hon är naken.

Även balettdansösen Caterina har Opie klätt av. Varför? Dans som dans, stripp som klassiskt?

 

Caterina dansar naken på väggen.

De porträtterade männen, Bryan (som faktiskt har ett efternamn, Adams) och Paul (medlem i Deep Purple och alltså heter Glover) är påklädda men ändå kroppar och sexuella. Bägge rockmusikerna har avbildats med sina stora, erigerade instrument. Elgitarristen Bryan står i tre positioner på en vinyltavla och elbasisten Paul syns i form av en jätteskulptur i metall och plast.

Också de är märkligt avpersonifierade. Utan efternamn kunde de ha varit anonyma rockmusiker, porträtt av den potente Mannen. Ska det vara kvinnans och mannens sexualitet som med- eller omedvetet speglas – men inte genom dem själva, de porträtterade kvinnorna och männen, utan genom en manlig konstnär, Julian Opie.

Att de porträtteras som konturer, med svarta, stiliserade gnuggstreck, bidrar till anonymiseringen. Opie låter dessutom människors huvuden vara skilda från kroppen. Huvudet rör sig samtidigt med den övriga kroppen men saknar fysisk – och intellektuell? – kontakt.

Julian Opie reducerar och plattar till, förvandlar djup till yta. Rockmusik innehåller mycket mer än i Opies konst.

Och kvinnor är definitivt mer, också i sin rörelse, som dansande kvinnor, med eller utan kläder.

Blädderblocksdans.

Ska jag vara helt uppriktig så tycker jag att Opies popkonst kommer bäst till sin rätt i de små extragrejer som säljs i konsthallsshoppen, bland annat kylskåpsmagneter och block med rörliga blädderbilder.

PS. Caterina som dansar naken på väggen i Kristianstads konsthall dansar också på Kivik Art Center. Där har den nakna Caterina blästrats in och och högpolerats på stora, fyrkantiga stenar av skånsk diabas. Catarina dansar på stenarna som balanserar mot varann och bildar tre skulpturer.

Tungt och lätt. Maskulint och feminint. Mannens och kvinnans sexualitet. Realistiskt och sant eller gammalt och unket (på nytt eller för alltid könsbundet). Nästan som ett facit till min upplevelse av utställningen i Kristianstad. Och vilken utmaning för någon genusforskare att gå loss på…

Se Caterina ”Dancing in Kivik” på Kivik Art Centres hemsida.

Foton (utom blädderblocket): Bengt Eriksson

(Ungefär samma text i Kvällsposten 2009)