Skånskt facit över 2011

Årets deckare, folk- och världsmusik har jag redan listat. Men det finns mycket annat inom kultur och nöje att (åter)upptäcka från året som snart har gått…

T ex att 2011 års östskånska gallerier förstås är Galleri Wallner, nu etablerat på allvar i Simris, och Neon Gallery, som bommade igen i Brösarp för att öppna på nytt i Ystads gamla vattentorn. Fast min starkaste konstupplevelse var Gert Germeraad-utställningen i Kristianstads konsthall.

Skulpturer från Gert Germeraads ”Gestaposerie” på Kristianstads konsthall:  polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom. Foto: Bengt Eriksson. 

Årets litterära stad: Malmö. Några Malmöböcker som kom under året är ”Malmö: världens svenskaste stad” av Per Svensson, ”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz, ”Maffiakrig: nio avrättade män och staden de levde i” av Tobias Barkman/Joakim Palmkvist och ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg. Men vilken bok skildrar Malmö som staden verkligen är?

Årets fotobok: ”Lowlands”. Martin Bogren har fotograferat uppväxtorten Skurup. Genre: foto noir.

Omslaget till Borgrens fotobok.

Årets kulturreaktionär: Inte ens den kulturkonservativa tidskriften Axess kan mäta sig med Ulf Lundell. Vilket betyder att också 2011 års skånska skulptur/byggnad är ”tornet” på Kivik Art.

Årets skånska proteströrelse (1): Bygg inga vindkraftverk (i alla fall inte här)!

Årets skånska protest (2): Vägra betala extra elskatt!

Årets tidningsuppköp i sista stund: Gota Media övertar YA-KB-TA från Sydsvenskan/Bonniers.

Årets deckarskribent: Helena Dahlgren, före detta ”bokhora” som finns på bloggen ”Dark Places” och Twitter. Årets deckarfestival låg så långt bort som i Harrogate, England. Dags för en skånsk deckarfestival, t ex i Malmö eller Ystad?

Årets rockklubb: Garaget i Hammenhög med Kajsa Grytt och Kebnekajse som de bästa konserterna.

Garaget i Hammenhög vilar inför nästa säsong.

Fler bra konserter var Gitte Pålsson (Scala), Otis Gibbs (Valnöt & Kaprifol), bob hund (Malmöfestivalen), Tonbruket (Ystad jazzfestival) och John Cale (Malmö opera).

Årets skånska plattor: Sångpoeterna Edda Magnason, ”Goods”, och Sarah MacDougall, ”The Greatest Ones Alive”, nu-punkarna Dalaplan, ”Feber”,

Skånsk-kanadensiskan Sarah MacDougall gjorde ett av året skånska album.

Hans Appelqvists filmmusik, ”Sjunga slutet nu”, proggvärldsfolkliga Alla Fagra, ”Vi är alla fagra”, svensk-senegalesiska Sousou & Maher Cissoko, ”Stockholm-Dakar”, Miriam Aïdas brasseskånska sång, ”Visans väsen”, och Christoffer Lundquists 60-talspopiga “Through The Window”.

Årets julskiva: Sondre Bratland, ”Jol i mi song”, sjunger folkligt religiöst med världens vackraste manliga röst.

Årets svenska julskiva: Jill Johnsons album ”Välkommen jul”, där hon sjunger en klockren duett med Stefan Sundström.

Ulf ”Masken” Andersson gjorde en julskiva 2011.

Årets skånska julskivor: Ulf ”Masken” Anderssons rockiga ”Blue Christmas” samt folkmusikalisk och afro-rytmisk sång med Lunds akademiska kör, ”En stjärna gick på himlen fram”, respektive Rejoice Gospel Choir, ”Wrappin´ Up”.

Årets lokala kulturlyft: Biografen Flora har digitaliserats. Filmer som ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” och ”The Girl with the Dragon Tattoo” kan ha premiär i Sjöbo samtidigt som i Stockholm.

Jultecken: Vägmaskinen (en grävskopa?) i Araskoga har fått sin julbelysning.

Julläsning: Som alltid ”Ture Sventon i Stockholm” och Semics årliga deckarnovellsamling, ”Jul på önskelistan”.

Självklar julläsning, varje år!

Juldryck: Beaujolais Village Nouveau (i år extrabra till lutfisken!) med Julmust Vintage Oak 2011, lagrad på Bourbonfat, som alkoholfritt alternativ.

(Ystads Allehanda 2011)

Otis Gibbs med tåg, bil och buss genom Sverige

Amerikanen Otis Gibbs har åkt från Pajala och precis stigit av bussen i Luleå när jag ringer honom på mobilen. Hans soloturné i Sverige går utanför allfarvägarna, till småstäder och ännu mindre samhällen. Som på lördag, när Otis Gibbs kommer till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol i Hammenhög för att sjunga egna sånger till sin akustiska gitarr.

– Folk tror att det enda jobbet handlar om är att stå på scen med gitarr någon timma på kvällen. De tänker inte på att man kan ha åkt i tolv timmar för att komma dit. Snart har jag rest genom hela Sverige med tåg, bil och buss.

Hunnit ta några bilder i Sverige? undrar jag. Otis Gibbs är nämligen en bra fotograf också. (På hemsidan www.otisgibbs.com finns några av hans foton.)

– Tyvärr har jag inte alls hunnit fotografera, säger han och han låter lite sliten.

Vad tycker du om den svenska landsbygden? frågar jag, eftersom Otis är född på amerikansk landsbygd, i den lilla staden Wanamaker, Indiana. Påminner det du sett utanför tåg-, bil- och bussfönstren om vad man ser när man åker Greyhoundbuss genom USA?

Otis Gibbs från Wanamaker, Indiana. Foto: Todd Fox.

– Jag kunde lura mig att säga att det finns likheter men det är mest på ytan. De röda trähusen och ladugårdarna fascinerar mig, så ser det inte ut i USA. Ni har andra odlingar på åkrarna också än vad amerikaner har.

Otis Gibbs nya album inleds med titellåten ”Joe Hill’s Ashes”. Härom kvällen spelade Otis i Gävle, där Joe Hill levde innan han emigrerade till Amerika, blev politisk agitator och låtskrivare. Hur kändes det, lite speciellt?

– Ja, så var det. Jag togs emot väldigt fint. Jag besökte hans hus också, gården där han bodde med sina föräldrar. Otis Gibbs diktar egna sånger vid gränsen mellan amerikansk folksång och country. Det har sagts att han skriver och sjunger i traditionen efter Joe Hill och Woody Guthrie. Han har beskrivits som protestsångare – en politisk sångpoet. Han värjer sig.

– Fast nu har jag insett att ni betraktar politik på ett annat sätt i Europa. För mig är politik någonting som sker i mörka rum, där politiker fattar hemliga beslut som styr vanliga människors liv. Blir man kallad ”politisk sångare” så marginaliseras man, placeras i ett särskilt fack. Publiken ska veta att den där ”politiske sångaren” behöver ni inte lyssna på.

Att göra som du – skildra vanliga människors liv och lyfta fram missförhållanden – är inte det också att vara en politisk sångare?

– Ni verkar tycka så i Europa. Visst, det är sånt jag skriver om. Det är det jag känner till. Jag umgås inte med familjerna Rockefeller och Kennedy, jag kan inte skriva om deras liv. Jag skriver låtar om vanligt folk.

Som i min favoritsång på ditt nya album, ”The Town That Killed Kennedy”. Den sången handlar om Greyhoundbussar.

– Greyhound är de fattigas transportmedel, säger Otis Gibbs. Det är obekvämt, går inte att sova på bussen. Ingen service och chaufförerna är buffliga och otrevliga. Förut kostade det inte så mycket att åka Greyhound men nu är det inte ens så billigt längre.

Namn: Otis Gibbs
Ålder: 45
Född: I Wanamaker, Indiana
Bosatt: Numera i Nashville, Tennessee
Gör: Diktar sånger, sjunger och spelar samt fotograferar
Aktuell med: Nya albumet ”Joe Hill’s Ashes” och turnén genom Sverige, spelar på lördag (23/4) i Hammenhög och dagen efter (24/4) i Malmö
Fler skivutgivningar: Bland annat albumen ”Grandpa Walked A Picket Line” och ”One Day Our Whispers…”
Gitarr: Gammal sliten Martin D 28 från 70-talet nångång, lagad med tejp på baksidan
Hemsida: www.otisgibbs.com

(Ystads Allehanda 2011)

Från nervositet till allsång

Ola Magnell
Valnöt & Kaprifol, Hammenhög den 10/7

Första halvan känns ”nervös”, för att låna ett ord från hans sångpoesi.

Var gjorde han nu av plektrumet? Några barn stojar knappt märkbart, tycker jag, men Magnell har svårt att koncentrera sig, säger han, och efterlyser barnens mammor. (Varför inte papporna?) Inte blir det bättre av att ljudet krånglar och orsakar ”gå-runt-show” (Olas ord).

Ljudstrul. Foto: Birgitta Olsson.

Men det gör inte så mycket. Det hjälps upp av Magnells stora bok med personliga sånger och av den varma sommarkvällen i trädgården till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol.

Jag räknade inte publiken men det var rekord, sas det, och så lång matkö att vissa muttrade. Extra tack för den lösa gitarrmicken som fick – ovanligt numera – den akustiska gitarren att låta just akustisk.

Ola Magnell blandar sånger från 70-talet med de nya från albumet ”Rolös”. Som tidiga ”Anemonen”, oväntat och trevligt att återhöra den.

Till innehållet kan texterna placeras i tiden men annars märks det knappt från vilket årtionde de kommer. Ola Magnell är en konsekvent sångpoet. Han byter inte ut och förändrar sin sångpoesi utan bygger ut och utvecklar den.

När recensenten fräckt nog satt sig så nära att han ser sångpoeten i ögonen så framträder vissa detaljer ännu tydligare än på skiva. Flera sånger blir som en duell mellan Cornelis (Vreeswijk) och (Bob) Dylan.

Melodierna kan vara mycket svenska och ordvalen ibland ganska corneliska men gitarrplocket har hämtats från amerikansk folksång. Och när Magnell sjunger att han ”är på väg in i dimman igen” så fäller han ner munspelet som han har i en ställning runt halsen á la Dylan.

Måste jag kanske påpeka också att ordvalen ju oftast är Magnells typiskt egna. Och att texterna är så ordrika (också á la Dylan) att man får hålla öronen öppna för att inga fyndiga formuleringar ska försvinna ut i sommarkvällen. Ord som ”Gud”, ”vind” och för den delen ”nervös” återkommer i många sånger.

Efter paus verkar Ola Magnell vara mer till freds med sig själv. Han sjunger och spelar lugnare, i närmare kontakt med både sånger och publik. Nu blir det så bra att jag plussar på med ännu en vuvuzelablåsare i betyget.

Bättre nu. Foto: Birgitta Olsson.

”Opportunisten”, ”Tomma tunnor” och numera ”Nygamla perspektiv” återhör jag gärna. Fast mest spännande är det att höra sångerna från hans nya album, till exempel ”Blues för Amadeus”, ”Aftonpsalm”, ”Livet är en cykeltur” och ”Sång för de svikna”.

Mycket bra! Kanske har sångpoeten Ola Magnell aldrig varit i så god diktarform som just nu. I slutet blir det till och med lite allsång.

Först evighetshiten ”Kliff”, som han sjunger genom mikrofonen och som publiken förstås kan texten till, fattas bara. Och sen också ”den glada bluesen” (han beskriver den så) ”När jag dör”, som Magnell sjunger nedanför scenen och utan mikrofon, när tiden för elförstärkt ljudnivå passerat och arrangören tvingas stänga av ljudet.

Fördomsfullt? Jag trodde i alla fall inte jag skulle få uppleva Ola Magnell som allsångsledare bland publiken.

Till sist: en anmärkning. När nu ljudet av hänsyn till grannarna måste stängas av redan klockan 22.30 också en lördagkväll så hade det inte varit smartare då att starta en timma eller halvtimma tidigare? Nu blev det ett lite snöpligt slut på konserten.

(Ystads Allehanda 2010)

I CD-spelaren: Ola Magnell

Ola Magnell
Rolös
(National/Border)

Samme Ola Magnell men inte riktigt densamme.

Sju år sen förra albumet och ännu lite äldre, mer tillfreds med sig själv och livet. Så låter det i alla fall. Som om han nästan förlikat sig med livet och kärleken.

Albumet fick heta ”Rolös”, men det har ju Magnell alltid varit. Inledande ”Aftonpsalm” borde ha fått bli titelspår. Som ett sista farväl med ett knappt hörbart tack, precis så är albumet.

Fyndiga och så välskrivna texter att Ola Magnell förtjänar att uppmärksammas som poet också utan prefixet sång-. Men inte längre lika sökande efter originella ord utan nu mer naturliga.

Sångerna handlar om kärleken, den förgängliga, och livet, mer förgängligt ändå. Gud och döden är ständigt närvarande, både som hopp och oro.

Typiska Magnell-melodier också – eller nästan typiska. Ibland lite mer av vanlig folksång och country, lugnare komp och Olas sång är mer avspänd.

Extra stämningsfullt när Elin Ruth Sigvardsson och Lars Winnerbäck sjunger ljusare respektive mörkare under Magnells röst i till exempel Innan elden brunnit ut och Sång för de svikna. I ”Rolös vind” väver Nina Ramsby som en matta av ordlösa toner bakom Magnells sång och akustiska gitarr.

Fast mitt favoritspår har blivit ”Livet är en cykeltur” – där Ola Magnell cyklar sångpoetiskt genom livet, från uppväxten i Kalmar till nuvarande bostadsort på Österlen i Skåne. ”Livet är en ständig kris, en hunger efter andlig spis / och att vagt förnimma ett paradis”, som han diktar och sjunger.

(Hifi & Musik 2010)

PS. Den 10 juli framträder Ola Magnell på ”himmaplan”, närmare bestämt i trädgården till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol i Hammenhög.