Teater på Marsvinsholms ålderdomshem

Evigt ung
På scenen: Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius, Inga Onn, Aksel Morisse, Conny Vakare, Åsa Forsblad och Claes Åström
Manus: Erik Gedeon
Övers: Klas Abrahamsson
Regi: Olle Törnqvist
MarsvinsholmsTeatern, spelas onsdag-söndag t o m 11/8

Det börjar med att Syster Elisabeth vevar upp och fram scenografin. Så fiffigt. Ur en stor låda längst bak på scenen öppnar sig ett kombinerat pensionärs- och vårdhem med väggar och möbler. Ja, till och med ett piano.

Hon har en urna i handen också. Den ställs på hederplatsen – på pianot. Snart ska vi få veta att urnan innehåller Bror Tommy Borgström, som under 17 år ansvarat för sommarteatern vid Marsvinsholms slott.

Åren har gått. Borgström är död. Det kan tyckas drastiskt och makabert. Men nu är inte ”Evigt ung” (som felaktigt anges i programmet) en musikkomedi utan en tragedi, om än komisk. Ofta mycket komisk och tragisk.

Kettil Medelius, Åsa Forsblad, Inga Onn, Aksel Morisse, Claes Åström, Conny Vakare. Fotograf Dick Lindström.

 Alla spelar sig själva i framtiden, när de blivit gamla och skröpliga, hamnat i åldringsvården. Utom då Elisabeth Wernesjö, den vårdansvariga sjuksystern. De är nästan magiskt sminkade och föråldrade (av Per Åleskog/Maria Morgell) men en i sänder presenteras de med förnamn liksom i förbifarten så att publiken (och recensenten) ska veta vem som spelar vem.

Egentligen ett ganska enkelt uppbyggt teaterstycke: kända poplåtar från åldringarnas ungdom varvade med dialoger och sketcher. Men – som så ofta – handlar det inte om att utan hur det framförs. Och framförandet är… ja, genialt. Mästerligt med stort M.

Kettil (Medelius) sitter vid pianot, ackompanjerar och muttrar. Medan de övriga agerar, sjunger och dansar, rent ekvilibristiskt ibland (trots stela ben och kissblöjor).

Claes (Åström) utför ett trollerinummer. Aksel (Morisse) och Conny (Vakare) börjar bråka så Inga Onns benprotes far all världens väg. Åsa (Forsblad) tar fram en pistol och siktar på Syster Elisabeth…

Också välvalda låtar. Likt en hyllning till popmusikens betydelse. Det finns en låttext för varje stund, tanke och känsla. Som när Åsa sjunger ”The Name of the Game” (ABBA-låten). Game = hela livet. Eller när Inga (hon med benprotesen) utbrister: ”I´m A Barbie Girl”.

Mot slutet – i dubbel bemärkelse – sjunger alla ”I Will Survive” tillsammans.

Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius. Fotograf Dick Lindström.

Varje pop- och rocklåt framförs på djupaste allvar – som stor dramatik. Då passar det ju bra att ”Evigt ung” också innehåller ett tragedimedley ur den klassiska teaterhistorien, inklusive Shakespeare.

Så tragiskt, svart och dystert. Och som Syster Elisabeth sjunger i den allra sista sången till var och en av åldringarna: ”Tack för idag, va roligt det var, hoppas du vaknar i morgon igen…”

Hon vänder sig mot oss i publiken, byter ut ”du” mot ”ni”. För som i pjäsen ska det gå för oss alla, om vi lever…

Trots premiärens kylslagna väder kunde inte Marsvinsholms teatertradition ha fått en bättre fortsättning. Det här kallar jag för en perfekt blandning av komik och tragik, teater och verklighet.

(Ystads Allehanda 2013)

Laurell K. Hamiltons amerikanska vampyrdeckare

Författare: Laurell K. Hamilton
Milj: St. Louis, USA
Huvudperson: Anita Blake, hårdkokt vampyrjägerska
Genre: varulvs- och vampyrdeckare

St. Louis och St. Louis – två amerikanska städer med samma namn. Bägge ligger i staten Missouri; den ena terfinns på USA-kartan, den andra förekommer i Laurell K. Hamiltons romaner. Samma stad – och ändå inte…

Hamilton har skapat en parallell eller alternativ stad, som rymmer både verklighet och fantasi. Inte minst har hennes St. Louis blivit en blivit en plats där våra drömmar – eller snarare mardrömmar – förverkligas.

Där finns alldeles vanliga amerikanska snutar, sådana som vi känner igen från de flesta polisdeckare: erfarna, hårda och cyniska. Förbrytarna kan däremot vara, minst sagt, annorlunda.

I och kring den parallella staden St. Louis lever både människor och ”andra”. Några troll har bosatt sej i Ozarkbergen och längre bort i Kentucky kan man hitta ”gargoyles” (bevingade djurstatyer som fått liv).

Men den stora majoriten främmande varelser hör till släktet ”shapeshifters”: främst varulvar och vampyrer men också ”människor” som kan förvandla sej till familjens katt eller vakthund eller vilket (o)djur som helst.

Anita Blake, som introducerades i ”Guilty Pleasures” och hittills varit huvudperson/hjältinna i sju fantasy-deckare av Laurell K. Hamilton, är anställd vid företaget Animators, Inc. Hennes specialitet: avliva vampyrer och återuppliva ”zombies”.

Laurell K. Hamiltons vampyrdeckare finns utgivna i flera länder – men inte i Sverige. Också i USA har  vampyrdeckarserien blivit mycket populär. ”Affliction” är den senaste – och inte mindre än 22 – titeln i serien om vampyrjägerskan Anita Blake. 

Ett tufft och blodigt jobb. Vissa spöken kan kräva en full billast kycklingar för att återvända till livet. Och trots att Anita Blake laddar pistolen med silverkulor och bär ett kors på bröstet har hon råkat i så många fajter med varulvar och vampyrer att armarna blivit randiga av ärr.

Anita är också en romantisk flicka som hela tiden krar ner sej i ”fienden”. I ”The Lunatic Cafe” blir hon förälskad i varulvarnas härskare, Richard, och försöker rädda honom ur en intern varulvsuppgörelse.

Och nu senast, i ”Burnt Offerings”, hamnar hon i mästervampyren Jean-Claudes säng och antar uppdraget att hitta mordbrännaren som tänder eld på vampyrernas affärsrörelser. (Hon, Anita Blake, känd som ”Vampyravrätterskan”?!)…

(Svenska Dagbladet 2003 / DAST 2008)

Skånska 99-listan

1) Pelle Ossler: »Käre lille bror« (2002)

En ”dark horse”?

Visst, men Pelle Ossler förtjänar sin förstaplats. Det finns, kort sagt, ingen skånsk låtskrivare som förvaltar, nyskapar och personliggör den meloditradition som man brukar säga är typiskt skånsk – mjuk, sävlig och mycket melodisk – på ett bättre sätt än Ossler.

– Nej, ”Käre lille bror” är inte självbiografisk, svarar Pelle Ossler på den självklara frågan. Jag har ingen lillebror utan en storebror.

– Men det har funnits folk i bekantskapskretsen med lillebröder. En av dem, Staffan hette han, reste iväg och försvann. Vart tog han vägen? Plötsligt hörde man att han var i Los Angeles och hade köpt en pistol.

– ”Käre lille bror” handlar om honom – men ändå om mig. Om sökande och letande…

Dina sånger är på samma gång konkreta och ogripbara. Där finns något osäkert, oroande och mycket drabbande. Man kommer inte undan. Hur gör du låtarna?

Pelle Osslers snart kommande nya album, ”Stas”.

– Först en melodi eller ett beat. Sen ett ämne och en handling som passar till musikens stämning.

– Jag pillar med texten så att den hela tiden förändras. Det är häftigt, när det går framåt. Inte lika häftigt när jag kör fast. I slutändan kan det bli bra – fast långt ifrån vad det var tänkt att bli.

– Texterna ska vara glesa och öppna med tomrum för lyssnaren att fylla i. Det är fascinerande, också för mig som låtskrivare. Om vad handlar egentligen texten?

Det var inte aktuellt för Wilmer X att köra någon låt av dig när du var med i bandet.

– Nej, nej. Wilmer spelar bara Wilmer-låtar lika med låtar av Nisse Hellberg. Vet inte om jag velat det heller. Ekonomiskt hade det varit bra – men annars…
____________________________________________________

2005 – som tiden går – satte jag ihop en ”topplista” till Magasinet Skåne med de 99 bästa skånska låtarna (rock, pop, jazz, folkmusik, schlager m m). Det väckte viss förvåning – ja, t o m motstånd – både från redaktörerna och somliga läsare/lyssnare när jag valde att placera en låt av och med Pelle Ossler på förstaplatsen.

Då var Ossler fortfarande ”en doldis”. Inte så många begrep att han redan då placerade sig bland Sveriges främsta rocksångpoeter. Idag vet de flesta att det är just det som Pelle Ossler är: den bästa svenska rocksångpoeten.

Och om det eventuellt skulle finnas någon som inte förstått det så är det ju bara att lyssna på hans nya album, ”Stas”, som kommer i slutet av januari.

Låten ”Käre lille bror” valde jag alltså ut och skrev om 2005. Vill ni se hela min lista över de 99 (dåtills) bästa skånska låtarna – så klicka HÄR.

Deckartips (2): Leon, Izner, von Schirach, Villar och Rönkä

Donna Leon
Om stenar kunde tala
Övers: Ing-Britt Björklund
(Forum)

Dimma, kyla och blåst. Julen närmar sig i Venedig. Bland stånden på Campo Santo Stefano finns en nordafrikansk gatuförsäljare med piratkopierade handväskor. Två män armbågar sig genom marknadsvimlet, tar fram varsin pistol och skjuter försäljaren. Så inleds Donna Leons senaste polisroman om kommissarie Brunetti. Mordet på den svarte nordafrikanen blir utgångspunkt för en belysning av italiensk rasism, uppifrån och ner; såväl inom poliskåren som i Brunettis egen familj. Dottern Chiara uttrycker en rasistisk åsikt vid middagsbordet och Paola, hustru och mamma, är mållös.

Claude Izner
Döden i Montmartre
Övers: Johanna Hedenberg
(Kabusa)

Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre) fortsätter att skriva historiska Parisdeckare. Det börjar med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko. Men det kriminella är mest en förevändning för att beskriva de gator och platser som bokhandlaren Victor Legris och hans bokbiträde Joseph kommer till när de försöker lösa mordgåtan. Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar. Som kontrast finns en målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) beskrivning av hur det på den tiden gick till på det luxuösa nöjesetablissemanget Moulin Rouge.

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(bägge Albert Bonniers)

I två böcker har tysken Ferdinand von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på som försvarsadvokat. Lika märkliga som mänskliga historier. Till exempel skildringen av syskonen Theresa, lovande cellist, och Leonhard, en odåga. Systern dränkte sin bror – av barmhärighet. Eller museivakten Feldmayer som plötsligt dängde en staty i golvet så den sprack i 200 skärvor. Får en advokat lämna ut sina klienter på det här sättet? Har han ändå inte hittat på allt (eller det mesta)? Ville von Schirach kittla vår fantasi genom att låta gränsen mellan litteratur och verklighet vara flytande? True eller untrue crime?

Domingo Villar
Nattens mörka toner
Ett fall för kommissarie Leo Caldas
Övers: Lena E Heyman
(Ekholm & Tegebjer)

Finns det olika nationalkaraktärer i kriminallitteraturen? När man läser deckare från vissa länder så kan man nästan få för sig det. Som den här polisromanen av spanjoren Domingo Villar. Fast Villar protesterar nog, säger att han kommer från Galizien. Där, närmare bestämt i och kring kuststaden Vigo, utspelar sig också hans kriminalberättelse. En musiker hittas mördad i sin lägenhet. Mordet har begåtts på ett så annorlunda sätt att det måste vara första gången. En långsamt berättad historia, full av småprat mellan de bägge poliser som utreder mordet. Långsamt skapas en märklig, snudd på magisk stämning.

Matti Rönkä
Med en mördares ansikte
Övers: Marjut Markkanen
(Lindelöws)

I Matti Rönkäs deckare sänker sig den finska noir-stämningen: mörk och tung. Viktor Kärppä är privatdetektiv mot sin vilja. Kärppä borde ha arbetat som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen. Som privatsnok jobbar han på bägge sidor om lagen: utför uppdrag åt den invandrade maffian och efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigen ha dragits åt lite mer. Men det gör inte så mycket. Viktigast är skildringen av Helsingfors med omnejd (inklusive Ryssland och Estland) genom Kärppäs finsk-ryska ögon.

(Snarlika texter på diverse håll 2011: LO-Tidningen, Kristianstadsbladet, Ljuva Livet m fl)