Etikettarkiv: Karelen

Deckartips (2): Leon, Izner, von Schirach, Villar och Rönkä

Donna Leon
Om stenar kunde tala
Övers: Ing-Britt Björklund
(Forum)

Dimma, kyla och blåst. Julen närmar sig i Venedig. Bland stånden på Campo Santo Stefano finns en nordafrikansk gatuförsäljare med piratkopierade handväskor. Två män armbågar sig genom marknadsvimlet, tar fram varsin pistol och skjuter försäljaren. Så inleds Donna Leons senaste polisroman om kommissarie Brunetti. Mordet på den svarte nordafrikanen blir utgångspunkt för en belysning av italiensk rasism, uppifrån och ner; såväl inom poliskåren som i Brunettis egen familj. Dottern Chiara uttrycker en rasistisk åsikt vid middagsbordet och Paola, hustru och mamma, är mållös.

Claude Izner
Döden i Montmartre
Övers: Johanna Hedenberg
(Kabusa)

Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre) fortsätter att skriva historiska Parisdeckare. Det börjar med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko. Men det kriminella är mest en förevändning för att beskriva de gator och platser som bokhandlaren Victor Legris och hans bokbiträde Joseph kommer till när de försöker lösa mordgåtan. Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar. Som kontrast finns en målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) beskrivning av hur det på den tiden gick till på det luxuösa nöjesetablissemanget Moulin Rouge.

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(bägge Albert Bonniers)

I två böcker har tysken Ferdinand von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på som försvarsadvokat. Lika märkliga som mänskliga historier. Till exempel skildringen av syskonen Theresa, lovande cellist, och Leonhard, en odåga. Systern dränkte sin bror – av barmhärighet. Eller museivakten Feldmayer som plötsligt dängde en staty i golvet så den sprack i 200 skärvor. Får en advokat lämna ut sina klienter på det här sättet? Har han ändå inte hittat på allt (eller det mesta)? Ville von Schirach kittla vår fantasi genom att låta gränsen mellan litteratur och verklighet vara flytande? True eller untrue crime?

Domingo Villar
Nattens mörka toner
Ett fall för kommissarie Leo Caldas
Övers: Lena E Heyman
(Ekholm & Tegebjer)

Finns det olika nationalkaraktärer i kriminallitteraturen? När man läser deckare från vissa länder så kan man nästan få för sig det. Som den här polisromanen av spanjoren Domingo Villar. Fast Villar protesterar nog, säger att han kommer från Galizien. Där, närmare bestämt i och kring kuststaden Vigo, utspelar sig också hans kriminalberättelse. En musiker hittas mördad i sin lägenhet. Mordet har begåtts på ett så annorlunda sätt att det måste vara första gången. En långsamt berättad historia, full av småprat mellan de bägge poliser som utreder mordet. Långsamt skapas en märklig, snudd på magisk stämning.

Matti Rönkä
Med en mördares ansikte
Övers: Marjut Markkanen
(Lindelöws)

I Matti Rönkäs deckare sänker sig den finska noir-stämningen: mörk och tung. Viktor Kärppä är privatdetektiv mot sin vilja. Kärppä borde ha arbetat som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen. Som privatsnok jobbar han på bägge sidor om lagen: utför uppdrag åt den invandrade maffian och efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigen ha dragits åt lite mer. Men det gör inte så mycket. Viktigast är skildringen av Helsingfors med omnejd (inklusive Ryssland och Estland) genom Kärppäs finsk-ryska ögon.

(Snarlika texter på diverse håll 2011: LO-Tidningen, Kristianstadsbladet, Ljuva Livet m fl)

Annonser

Finsk-rysk noir

Matti Rönkä
Med en mördares ansikte
Övers: Marjut Markkanen
(Lindelöws)

För några år sen kom en roman av Harri Nykänen och tidigare i år presenterades Marko Leino för svenska deckarläsare. Men Matti Rönkä lyckas ännu bättre med att importera den hårdkokta deckargenren och plantera om den i Finland, närmare bestämt i Helsingfors med omnejd.

Rönkä har tilldelats Glasnyckeln för att ha skrivit årets bästa skandinaviska deckare. Det var redan 2007 men först nu kommer den första titeln i Viktor Kärppä-serien på svenska.

Matti Rönkäs tvivelaktiga hjälte, alltså Viktor Kärppä, är privatdetektiv mer eller mindre mot sin vilja. Han borde ha kunnat få ett annat arbete, som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen.

Privatsnoken Kärppä jobbar på bägge sidor om lagen: utför smärre uppdrag åt den invandrade maffian samtidigt som han efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigtråden ha dragits åt lite mer.

Men det gör inte så mycket; viktigast är skildringen av Finland genom en nästan finsk men ändå rysk invandrares ögon.

Om du ser ”Med mördarens ansikte” i en bokhandel så slå upp sidan 150 och läs vad Matti Rönkä låter sin huvudperson säga om Finland, Ryssland och ”den djupaste klyftan i levnadsstandard i världen”. Några arga, upphetsade ord – allt högre! – och den finska noir-stämningen sänker sig; mörk och tung.

(Kristianstadsbladet 2011)

Drivkraft

En dag för något år sen tog jag fram en av pappas gamla skräddarsydda kostymer ur garderoben. Kostymen passade!

Jag hade växt i den: krympt så att kostymen passade mej fysiskt, vuxit så att jag också psykiskt klarade av att bära upp den. I detta ögonblick blev jag medveten om min drivkraft: den motor som håller igång mitt arbete och liv.

Också tidigare fanns drivkraften där, men då som en omedveten kraft. Fr o m nu började drivkraften långsamt men säkert, allt mer för varje dag och timme, bli ett medvetet livsmål, en livsfilosofi, mina levnadsregler.

Små händelser blev bitar i livets pussel och kugghjul i livets motor. Som att jag plötsligt satt och iakttog mej själv när jag vred mina händer – exakt på samma sätt som min far! Jag var han men jag! Eller som när min son tog telefonen och den som ringde trodde att han var sin far. Och jag mindes hur många som trott att jag var min far när jag svarade i telefon.

Nyligen berättade min faster för första gången om släkten: farfarsfar som kom från ryska Karelen, farfarsmor som var vallonska från Frankrike. Morfar var dessutom dansk.

Foto: Birgitta Olsson.

Plötsligt blev det så självklart varför jag sällan känt mej hemma någonstans, varför ”borta” lika ofta varit ”hemma”. Varför musik från jordens alla hörn aldrig låtit främmande i mina öron. Varför t ex en pygmésångerska från Kamerun kunnat nynna vaggvisor som blev folksånger i mitt hjärta.

Mina farföräldrar utvandrade till USA, där de fick tre barn: en son och två döttrar. När barnen var i yngre skolåldern reste familjen (tillbaka) till Sverige. Min far kom hit som ung invandrare, lärde sej aldrig läsa, skriva och stava ordentligt. Det kan ha varit därför han blev skräddare – för att kunna uttrycka sej fast han saknade ord.

Som mycket ung reste min mor från Vätö till Stockholm och tog arbete i familj. Hon blev piga. (Inga förmildrande benämningar accepteras!) Hela livet var hon ”pigig”. Hon visste vad hon var, varifrån hon kom, sin plats.

När jag började skriva, blev någon slags journalist, trodde jag att jag blivit något annat och mer, något ”finare”. Men jag är ju, precis som min far, en hantverkare, någon enstaka gång en konstnär, i bästa stunder kanske t o m en mästare. Som min far: han var skräddarmästare. I hans händer blev kostymerna hant-, konst- och mästerverk.

Men jag har också orden, som han aldrig hade.

När jag som frilans ringer en redaktör för att sälja en artikel, hur många gånger har jag då inte förvandlats till min mor? Jag blir en piga, som vet min plats, inte vågar höja rösten utan säljer artikeln – säljer mej – billigt, alldeles för billigt.

Somliga redaktörer vet också att de inte ska reta mej, för där finns en gräns och när den gränsen passeras så vänder det: då förvandlas jag till ett rasande vilddjur som skriker ut all den vrede som min mor måste ha stängt in i sitt bröst.

Ingen ska någon enda jävla gång mer förnedra mej!

Min drivkraft är mitt livsträd: ett träd med stora, kraftiga rötter, ett träd som växer och för varje generation får nya grenar. Jag är trädgårdsmästaren, som vattnar trädet, sköter om det, ansar och ympar.

(Kvällsposten 1997)